Separation – sådant jag hade velat ha insikt om då

//Separation – sådant jag hade velat ha insikt om då

Separation – sådant jag hade velat ha insikt om då

Det är naturligtvis önsketänkande att vilja föra tillbaka dyrköpta nutida insikter till tidigare händelser i livet. Att lägga allt det vi vet idag och som sjunkit in på ett känslomässigt plan, i en tidkapsel och swischa tillbaka den i tiden. En livboj till den yngre versionen av oss själva.

Det som var smärtsamt då har till stora delar omvandlats till bättre självkännedom, förståelse kring relationer och synen på kärlek. Hur jävligt det än var hade jag inte velat ha det ogjort (hoppas att jag inte romantiserar nu).

Om mitt ”nujag” hade tagit en tur längs med havet i sällskap med ”dåjaget” hade följande sagts:

  • Relationer kan vara smärtsamma, men inte kärleken.
  • Ansträng dig för rätt person – den som visar att hon/han vill att du skall vara en viktig del i deras liv.
  • Härda ut. Flyktförsök undan känslor slukar all kraft. Stå kvar oavsett hur ont det gör. En dag lättar det. Helt säkert.
  • Lägg inte för mycket energi på att analysera och förstå exets beteenden. Människor gör som de gör och det finns ingenting vi kan göra för att förändra dem. Sträva istället mot att förstå dig själv.
  • Var inte rädd för att visa hela dig själv i en relation. Försköna inte i försök att vara älskad och attraktiv. Originalet finns kvar medans kopiorna faller ifrån.
  • Se till dina gränser. Utplåna inte ditt jag i försök att vara osunt tillgänglig för någon annan. Kärleksfull med integritet.
  • Romantisera och idealisera inte personen eller det som varit. Sätt inte någon på piedestal till priset av din egen självkänsla/förtroende.
  • Tillit till att det finns gott om kärlek. Ibland på platser vi inte kunde föreställa.

Vilka insikter vill du KÄNNA i bröstkorgen?

Att komma på fötter och läka efter en separation – webinar torsdag 16/11 kl 20.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach

By |2017-11-14T17:16:49+00:00november 14, 2017|Blogg|5 Comments

5 Comments

  1. Petra35 14 november, 2017 at 20:51 - Reply

    Mitt grundproblem är (troligen) låg självkänsla. Och det är nog en förklaring till att jag alltid längtat efter en relation. På nåt vis så skulle jag känna mig mer värdefull om jag fick ha en relation med någon jag själv kände betydde mycket för mig. Alltså att få välja någon med hjärtat och få bli utvald med hjärtat. Men det har ofta resulterat i att jag satt män på pedistal och trott oerhört gott om dem för att sen bli otroligt besviken. Omtanke, öppenhet, ärlighet, pålitlighet…det är så självklart för mig att visa/ge…att jag trott att jag lika självklart kan räkna med att få det tillbaka. Men sen har jag insett att jag hoppats på för mycket. Nästa gång ska jag inte gå in med så höga förväntningar, utan låta personen visa sin personlighet innan jag hoppas på för mycket. Innan jag tror för gott om någon.

  2. Emma 15 november, 2017 at 08:45 - Reply

    Jag försökte hålla ihop vår familj på bekostnad av att jag förlorade mig själv. Jag har i efterhand insett att jag blev psykiskt misshandlad. Att ramarna för vad som var okej sakta flyttades tills jag en dag insåg att jag inte visste vem jag var längre. Vad hände? Jag som var så stark? Att upptäcka det och framförallt att acceptera den bilden av mig själv var otroligt jobbigt. Jag kände en enorm sorg över att jag svek mig själv och det har varit svårt att förlåta mig själv. Men jag har gett mig själv tid och sagt till mig själv att det är okej. Jag valde att lära mig något av allt som hänt och det är jag idag glad för.

    Jag har nu träffat en ny man. Vi går väldigt, väldigt långsamt fram men jag märker att jag inte är van att ha en partner som är snäll mot mig. Det kanske låter konstigt men jag kan bli lite ledsen av att han behandlar mig med respekt och är snäll. Främst för att det väcker känslor inom mig som säger ”är det så här det kan vara” och det gör lite ont att jag då tidigare har låtit mig behandlas illa. Men det är en otroligt skönt känsla att vila och landa i en famn som jag kan känna mig trygg i.

  3. Elin 15 november, 2017 at 20:42 - Reply

    Till Petra och Emma
    Oj vad jag känner igen mig i er båda. För mig har alltid omtanke, öppenhet, ärlighet och pålitlighet SAMT att vara trogen också alltid varit så självklart men nu har jag vid 53 års ålder äntligen börjat lära mig att det tydligen inte är en självklarhet hos många andra. Och jag försökte också in i det längsta hålla ihop min familj på bekostnad av mig själv, jag svek mig själv och det som en gång var jag och blev psykiskt misshandlad och inser nu att fastän jag verkligen har jobbat med mig själv så är spåren riktigt djupa, jag har ordentliga ärr i själen och svårt att hoppas på att jag någonsin ska få bli uppriktigt älskad för att jag är jag.
    Det ger tröst att läsa att du Emma träffat en fin människa, något jag innerst inne ändå alltid hoppas på för egen del.

    Mikael! Jag kan inte lyssna på detta Webinar om att komma på fötter och läka men behöver det verkligen, kommer du att ha ett sådant webinar igen? / Elin

  4. G 16 november, 2017 at 21:56 - Reply

    Emma! Du beskriver mig känns det som! Skönt, men ändå sorgligt att vi inte är ensam. Är just nu under separationen och hoppas innerligt att jag får uppleva det som du gör nu. Men jag är rädd….men det finns ingen återvändo nu! Bara kliva ut, framåt och hoppas på det bästa!

  5. Vilsen_man 20 november, 2017 at 13:15 - Reply

    Emma & Elin- precis som ni beskriver har jag många år (och till viss del fortfarande) låtit mig misshandlas psykiskt där gränserna hela tiden förskjutits. Jag skäms över mig själv och känner ånger över att jag har givit en person som behandlat mig så illa (avslutningen var att inleda och bedra mig men en bekant) så många år. Jag har alltid fått höra hur ful jag är , hur dålig, hur dåliga alla i min familj är, hur alla andra är bra utom jag etc etc. Det har även varit slag och ord man inte säger, speciellt inte inför barn. Det hela har succesivt utökats, där jag tyckt synd om henne (för uppväxt mm) och bara varit lugn för familjefridens skull. Det varavs ju även med väldigt bra perioder även om dessa blir kortare och kortare.

    Jag har så mycket sår, mentalt, att jag just nu inte ser något ljus i tunneln alls. Jag inser att såren kommer bli till ärr och att det som inte dödar härdar men just nu är det bara ett stort mörker. De sista åren tillsammans har jag kännt mig fruktansvärt ensam och efter sveket med otrohet och där jag tydligare och tydilgare ser de narccistiska dragen där allt är för egen vinning känner jag mig nu som den ensammaste människan på jorden.

Leave A Comment

X