”Ska jag försöka rädda eller lämna mitt förhållande?”

//”Ska jag försöka rädda eller lämna mitt förhållande?”

”Ska jag försöka rädda eller lämna mitt förhållande?”

Borde det inte bara vara enkelt? Det känns väl tydligt i hjärtat kring vad som är rätt och vad som är fel? Om han eller hon är representant för kärleken i ditt liv.

Det finns många människor som går runt med djupaste vånda: ”jag vet inte vad jag ska göra! Ska jag stanna eller lämna?” Vi frågar några av våra närmaste och ibland får vi liknande svar, ibland motstridiga. Trots vänner och familjs välmenta råd så fortsätter förvirringen.

Någon berättar: ”vi har barn tillsammans och trivs bra ihop, men jag känner att det är någonting som saknas. Han är fantastiskt snäll, men mina känslor räcker inte till.”

Saken är den att vi människor förändras. Det som vi inledningsvis tyckte var tryggt och stabilt, har nu förvandlats till tristess. Några upplever att de har fantastiskt sex, men ingen djupare samhörighet. En del vet att någonting bara är fel men de har aldrig tränats i, och lärt sig att lyssna till sin sanning, eftersom ”sanning” för dem är en känsla för stunden. Och känslor kan vara i ständig förändring. Så hur ska vi kunna lita på våra egna beslut? Hur vet vi att vi inte kommer att ångra oss? Att ett ödesdigert misstag inte håller på att begås?

Eller så krigar vi mot förnuftet som med klar röst ropar: ”du måste gå och aldrig mer se dig om!”

Vi behöver bli bättre på att avsätta tid för reflektion och inte ständigt söka åsikter utifrån, utan verkligen ta reda på vilka våra grundvärderingar i en nära relation är. Om det praktiska är centralt: boende och att ni samspelar bra för att lösa saker, så är det så det är. Men om det för dig handlar om att känna ett djup, att ni kan kommunicera på ett sätt som gör att ni verkligen når fram till varandra, och att du känner att det finns en kärleksfull utveckling i tvåsamheten, så räcker det inte med ni har det trevligt och roligt tillsammans.

Det finns ett oändligt antal varianter på vad människor tycker är en god relation. Frågan är hur det ser ut i ditt emotionella system…?

Det finns de personligheter som kan ha en relation som är rent praktiskt och där det råder respekt och ett visst mått av ömhet. Det är deras väg! För andra är det helt otänkbart. De måste få känna attraktion!

Men! Vi människor förändras och våra grundvärderingar kan se annorlunda ut idag i jämförelse med om vi tittar fem år tillbaka. Livserfarenheter, ålder och personligt växande ger oss andra prioriteringar. Är ni båda med på resan eller känner du dig ensam, när du borde känna ”YES!”?

Fråga dig själv:

  • Är det rätt att stanna med någon om de romantiska känslorna är borta?
  • Hur ser mina förväntningar på en relation ut? Ger jag det som jag själv önskar få?
  • Befinner jag mig i en större personlig förändringsfas, och borde jag därför avvakta med ett beslut?
  • Kan jag se mig själv åldras tillsammans med den här kvinnan/mannen?
  • Kan jag uttrycka mina känslor inför den här personen utan att ständigt tillrättavisas?
  • Mår våra barn bra av att se oss i närheten av varandra?
  • Vill jag att mitt barn en dag ska ha ett förhållande likt detta?
  • Är det ett äkta uttryck för kärlek att stanna kvar i den här tvåsamheten?
  • Är han eller hon öppen för förändring, och är personen vid min sida villig att lägga ner tiden och arbetet som behövs för att ni ska kunna mötas på riktigt?
  • Finns de förmåga till självreflektion i min partner? Och i min egen person?
  • Älskar vi varandra?

Stanna med frågorna och rusa inte på för att tvinga fram svar. En hälsosam relation ger energi – den stjäl inte den.

Varför blir jag den jag blir i mina relationer? Webinar torsdagen den 17/5 klockan 20.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach

By |2018-05-15T07:40:09+00:00maj 15, 2018|Blogg|12 Comments

12 Comments

  1. Nellie J. 15 maj, 2018 at 11:53 - Reply

    Tack för att du finns och att du har denna blogg, Michael. Detta inlägg passar min situation som den är nu. Jag och min man har varit tillsammans i 35 år denna månad. Vi träffades när jag var 17 år, han är några år äldre än jag. Vi gifte oss efter några år. Då hade vi två små barn och hade flyttat in i en villa. Åren gick och vardagen visade oss vilka personlgheter vi har. Jag har sett över mitt eget beteende och vi har diskuterat flera gånger våra olika behov av närhet. Jag har stort behov av det och han har tvärtemot, nästan inga behov av det. Vi har samma humor och vi har väldigt roligt ihop många gånger, men våra olika behov av närhet ställer till det. Han verkar förstående och kan ge mig kramar och pussar men jag har blivit trött på att vara den som tar initiativ. Har på senare tid insett att jag är högkänslig empat och han har lindriga narcisstiska drag. Det känns svårt att lämna honom efter så många år då han trots dessa narcisstiska drag och ibland stor empatibrist ändå har bra sidor. För många år sedan blev jag kär i någon annan på ett dåvarande jobb. Han hade samma känslor för mig men när han gjorde det klart för mig tänkte jag på konsekvenserna vilket gjorde att jag inte följde mitt hjärta utan tyckte synd om min man och stannade kvar hos honom. Jag slutade jobbet och hittade kärlek till min man igen, men jag har aldrig berättat för min man om den andre mannen. Jag var aldrig fysiskt otrogen. Min man har alltså bra sidor och kan visa kärlek men jag mår inte psykiskt bra av dessa lindriga drag av dold narcissism som han har. Han är väldigt känslig för kritik och utövar silent treatment ibland. Det är inte ofta men det varar tills nästa dag och jag vet aldrig när surheten gått över. Dessa ”två ansikten” har jag börjat tröttna på. Vår ene son ska gifta sig i juli så jag vill inte säga nåt innan dess vad jag känner. Dessutom är jag arbetslös och får ingen lägenhet. Får avvakta även av den orsaken. Får därför så länge se till hans goda sidor och försöka prata med honom vid rätt läge efter bröllopet. Tack igen. Dina ord ger styrka.

    • Petra35 15 maj, 2018 at 22:29 - Reply

      Din kommentar berör verkligen! Önskar dig allt gott! ❤️

      • Nellie J. 16 maj, 2018 at 14:28 - Reply

        Tack, Petra35. Önskar dig detsamma ❤

    • LK 20 maj, 2018 at 12:14 - Reply

      Berörande text du skriver, Nellie J. Jag tror att det finns massor med människor som känner samma saker som du känner, ska jag stanna eller lämna.

      Jag tänkte bara på några saker:
      – Om du berättar för honom om dina tankar, kommer han att bli ”sårad” och försöka lägga skuld på dig eller kommer han inse sina brister och göra ett allvarligt försök till förändring?
      – Att under 35 år bli lite förälskad i en annan tycker jag inte är konstigt, men jag tycker du gjorde rätt som inte gav efter gällande det fysiska. Inte för din makes skull, utan för din egen skull.
      – Förstår att arbetslösheten är ett problem, men om ni bor kvar i villan har du iaf halva värdet på den.
      – Fråga dig vems liv som är viktigast, din makes eller ditt eget.

      Lycka till i dina tankar.

      • Ellie J. 26 maj, 2018 at 07:28 - Reply

        LK: Jag har tagit upp diskussion om våra olika närhetsbehov, och andra saker som vi har olika syn på, flera gånger. Jag har försökt sätta mig in i hans situation. Senaste gången nämnde jag att vi kunde bli särbos men det går inte i hans ögon. Han frågade vad han skulle göra för att få mig att stanna och om jag lämnar/flyttar så kommer han att flytta långt bort för han har inget som kan hålla honom kvar på orten. Men våra barn då? Vi har två vuxna utflyttade barn och en hemmavara de 12-åring. Han verkar inte tänka/bry sig om dem. Han ändrar sig varje gång jag talar om att jag vill ha mer närhet men det är bara tillfälligt. Vi har olika kärleksspråk och jag försöker visa kärlek på hans språk men han engagerar sig inte i mitt. Jag sa senaste gången att jag skulle stanna men jag har tröttnat på hans oengagemang i vår relation. Tar en dag i taget och försöker se hans positiva sidor. Tills vidare. Får se efter sommaren hur det ser ut då. Kommer att ta upp diskussionen igen då för jag känner att så här vill jag inte ha det resten av mitt liv. Vill inte såra honom men jag måste tänka på att jag ska må bra också. Har alltid satt hans mående först. Nu måste jag tänka på mig själv för ingen annan gör det. Mina föräldrar finns inte mer. Mamma dog för ett par år sedan och min pappa förra äret. Tack för din omtanke, LK. Önskar dig allt gott.

  2. A 16 maj, 2018 at 08:27 - Reply

    Fantastiskt bra text och kloka reflektioner, ord som går rakt in i hjärtat! Tack! Det är precis där jag befinner mig sedan en lång tid tillbaka; i limbot av rädda eller lämna. Jag slås av att jag saknar allt du skriver om. Ömhet, respekt, attraktion, att ha roligt och skratta ihop. Saknar även intimitet, stöd, förtrolighet. Vad finns då kvar att rädda? Vi hjälps åt med barnen, det praktiska och ekonomiska, det är allt. Men vad gör man när man inser detta men ändå inte kan bryta sig ur pga just det praktiska och ekonomiska? När rädsla, skuld och missmod tar över? När man sitter fast?

    • Fia 17 maj, 2018 at 09:49 - Reply

      Ja visst är det ett limbo vi lever i, ett mellanläge av känslor. Jag kämpar inte längre för att få det bättre i relationen och inte för att bryta upp heller. Kommer det någonsin ett svar till en ? Finns det någon gräns som säger nu är det nog med grubbel ?
      Har ni prövat att gå i parterapi A? Tänker att man kan behöva hjälp i att reda ut sina känslor tillsammans.
      Förstår att det är extra jobbigt när man har små barn och ekonomi runt dem att tänka på också.
      Önskar dej en fin dag i solen.

  3. Annica 16 maj, 2018 at 12:09 - Reply

    Intressant inlägg.

    Finns det några som läser bloggen som har erfarenhet av att ha gjort värderingar, lämnat relationen och sedan ångrar sig? Dvs att man tig fel beslut?
    Om, vad har du att säga om hur man kunde ha gjort för att ha ‘räddat’ relationen?

  4. G 16 maj, 2018 at 13:36 - Reply

    Michael, har du några kommentarer till inläggen ovan? vore intressant tycker jag

  5. Anneli 16 maj, 2018 at 15:52 - Reply

    När vi gick på Imago Institutet hos Eva Berlander så pratade vi om detta mycket och det som slog mig var att det finns de som egentligen inte vill utmana sina tankar och känslor, vill inte reflektera och få självinsikt, vill bara lägga över ansvar på andra och skuldbelägga andra och sitta med skygglappar på. de vill att en terapeut eller vän eller någon ska säga att deras val och beteenden är ok dvs. de vill egentligen bara få konfirmationer och slippa kritik.
    Hur vet att man inte kommer ångra sitt val? Hur vet man om man borde stanna eller gå?
    Det kanske även handlar om att våga erkänna för sig själv vad det är man faktiskt ångrar.
    Det är lätt att vilja spela offer för at få sympati.
    På Imago Institutet kan man göra en avslutningsceremoni.
    Man berättar allt man tyckt om hos personen, alla fina minnen man har som man värdesätter.
    Man pratar om det som gör att man tagit beslutet att man vill gå.
    Man pratar om den framtid som man aldrig kommer få tillsammans som par dvs. semestrar man sett fram emot men som inte man kommer göra, barn man pratat om som man inte kommer få osv.
    På det sättet kan man hylla sin relation och se det som funkade men också göra det tydligt varför man går isär.

    Min partner ville inte göra den för han ville inte bli ambivalent och ångra sitt beslut.
    Men det är inte ceremonin som gör dig ambivalent, tvärtom. Den gör det tydligt och ger ett värdigt och fint avslut så att båda får chansen att gå vidare, sen är det upp till var och en att hantera sorgen, ånger osv. tänker jag.

  6. Annica 16 maj, 2018 at 20:59 - Reply

    Håller med G, kan Michael ge råd tilll hur man kan rädda en relation?

    Väldigt intressant inlägg av dig Annelie.

    Får mig att tänka på kontrasten med alla planeringar inför ett bröllop. Planeringar i flera månader med partnern, släkt och vänner kontra att ett avslut kan ske med att man redan har en ny och säger adjö på en vecka helt utan förvarning.

  7. Fia 17 maj, 2018 at 08:29 - Reply

    Tack Michael för denna text och ni som kommenterat. Det känns så bra med igenkänning och andras reflektioner. Stora delar av texten är precis som mina tankar.
    Visst borde det vara enkelt att lyssna på sitt hjärta.
    Men mitt hjärta och min hjärna är i konflikt. Jag och min man har ett långt förhållande tillsammans och mycket som binder oss samman.
    Känslor kommer och går och de finns ju i så många olika nyanser. HUR kan jag lita på att det jag känner nu inte ändrar sig sedan när det är försent?
    Jag har alltid sett mej själv som lite extra känslig person och som en romantiker. Därför har jag slagit undan mina känslor av att jag inte känt mej riktigt lycklig i förhållandet. Tänkt att jag överreagerat och att man måste se det realistiskt. Han älskar mej på sitt sätt, men jag vet inte om det räcker för mej längre.
    Kanske grubblar jag för mycket. Kanske är det de negativa inre samtalen med mej själv som gör mej olycklig.

Leave A Comment

X