Det är få av oss som känner sig bekväma i att behöva såra en annan människa. Särskilt laddat blir det om personen står eller har stått oss väldigt nära. Att få fram orden till någon som vi delat år och kanske har barn tillsammans med, är antagligen något av det värsta vi kan stå inför.

Cirka 70 % av alla avslutade förhållanden sker på kvinnans initiativ, och jag pratar med dem som i åratal kämpat med att ta sig förbi den känslomässiga blockeringen:

”Jag vill inte längre! Jag vill att vi går skilda vägar.”

Tanken som tog fäste för flera år sedan: känslan att ”det nog inte kommer att vara vi för evigt. Det är någonting som inte stämmer mellan oss.”

Om du är en person som via tidig inlärning och personlighetsdrag till varje pris vill undvika konflikter, avskyr att se andra ledsna, håller kärnfamiljen helig och skräms av en framtid som du inte vet någonting om, gör du allt i din makt för att skjuta på samtalet. Meningar som kommer att förändra allt i grunden: rutiner, trygghet (eller det vi uppfattar som trygghet), hus/lägenhetsförsäljning, uppdelning av ägodelar etc. Liksom alla dessa känslor!

En person sa till mig:

”Jag är tvingad att krossa drömmar! Inte bara hans!”

Ekvationen är tydlig: det går inte att avsluta utan att såra (om inte båda är rörande överens).

Går det att försätta i tvåsamheten om vi är olyckliga? Om den sexuella attraktionen är borta? Om det mesta han eller hon gör irriterar oss? Om vi inte känner oss autentiska med vi?

Ärligheten i magtrakten är det vi behöver lyssna till så att partnern vi lämnar, en dag får möjligheten att möta någon som är fullt ut närvarande med henne/honom. Så att han/hon kan få uppleva kärleken igen.

Och till dig som lever med någon som inte är känslomässigt hemma med er: vill du leva tillsammans med en person som längtar bort? Som inte kan längre.

Vi behöver göra upp med oss själva: är det bilden, drömmen och plattformen familjetryggheten som vi som jag till varje pris vill upprätthålla? Orkar vi se verkligheten som den är och lämna den intensiva längtan efter hur vi önskar att det var, bakom oss?

Vad är det verkliga motivet till att vilja hålla ihop? Intensivt obehag inför en separation? Ägandeattityd? Eller kärlek? Oavsett vad, så kan vi inte genom viljekraft, övertalning eller serverande av skuld få någon att stanna vid vår sida.

Det är få som rör sig bort med lätta steg.

Jag är ingen person som tar lättvindigt på relationer och separationer: att se par som har kvar kärleken efter många år, är något av det vackraste som finns. Men att låta skuld få vara det som gör att relationen fortsätter är i längden ohållbart. Det är inte rätt mot någon.

There is love in holding and there is love in letting go.”― Elizabeth Berg

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se