Sluta analysera sönder varandra

//Sluta analysera sönder varandra

Sluta analysera sönder varandra

De är båda verbala till tusen. Hör två gigantiska egon som försöker ta hem segern. Till varje pris! ”Och kostnaden är deras relation”, tänker jag för mig själv.

Mannen och kvinnan i fyrtio års åldern kommenterar och gör utlägg om varandras respektive uppväxt, beteenden, ordval, kroppsspråk…

Det är en uppvisning i osexighet.

”Hur skulle det vara om ni började titta på er själva, istället för att peka ut varandra. Om ni kände istället för att försöka ta nobelpriset i smarta analyser?” rör sig genom mig.

Jag ser människor som är så extremidentifierade med sina intellekt att de missar att känna. Det är som om allting nedanför halsen är besvärande bihang.

Det är en av dödsdomarna mot attraktionen: att sätta etiketter och dra slutsatser gällande partnern. Skyttegravar vi gräver ned oss i och där allt som räknas: ”se hur rätt jag har! Och hur fel du är!”

Lösning: sluta peka med de mentala fingrarna. Bli medveten om kroppen och känslan i bröstkorgen/magen. Träna upp konsten att vila i tystnad. Backa när frestelsen att säga någonting om partnerns sätt att vara, pockar på.

Berätta istället om dig själv. Börja meningar med: ”jag känner….”

Ingen kommer i slutet av sitt liv att minnas alla ord som uttalades och om de gick segrande ur en argumentation eller inte, utan hur mycket de uppskattade/njöt av andetagen och relationerna de vistades i.

Medberoende och konsten att bryta den känslomässiga fångenskapen – webinar söndag 1/4 klockan 20.00.

Michael Larsen – relationscoach

By |2018-03-27T14:26:23+00:00mars 27, 2018|Blogg|8 Comments

8 Comments

  1. Tokfia 27 mars, 2018 at 15:25 - Reply

    Magiska ord
    Tack ännu en gång för dina ord som får rakt in i hjärt trakten.

  2. Sandra 27 mars, 2018 at 16:49 - Reply

    Bra inlägg! Känner igen mig. Jag gjorde fel som påpekade mitt x beteende. Jag kunde inte godta det. Det var så tokigt. ”N” drag. Jag kände att jag vill ge tillbaka. Jag vill också såra. Till slut blev det som en ond cirkel.
    Fel av mig att klaga på honom. Jag orkade inte ta och ta mer.

  3. Lotta 28 mars, 2018 at 08:46 - Reply

    Jag analyserar sönder. Och pekar. Är det för att jag känner mig pekad på? Eller är det för att jag är en kontrollerande människa som bara vill ha allt och alla på mitt sätt? Om jag bara tänker mindre fyrkantigt och är lite mer flexibel och inte blir irriterad eller arg eller ledsen hela tiden så blir allt bättre? Eller är jag ”medberoende i känslor”? Hur vet man??? Hur vet man när man kan lita på det man känner och när man lurar sig själv? När allt går att se på det ena sättet eller det rakt motsatta sättet och man varken vet ut eller in annat än att man inte mår bra. Och när man inte mår bra så mår ingen annan i familjen bra heller. Dåligt samvete hela tiden. Skam hela tiden. Försöker hitta förklaringar, försöker förstå varför det blir som det blir. Vänder ut och in på mig själv, på honom, på allt. Hur vet man…?

    • Marianne 29 mars, 2018 at 08:34 - Reply

      Hej Lotta! Av det du skriver är min bild att jag vet exakt var du är. Jag var också där för tre år sedan. Med skammen och det dåliga samvetet. Med analyserandet och pekandet.
      Jag vet inte vilken din väg är, och jag behövde på ett sätt inte fatta beslut eftersom jag blev lämnad.
      Men efter det fattade jag beslutet att bygga upp min egen plattform. Det var ett slit, verkligen, att komma fram till vad JAG tycker, vill, känner, hoppas och vad som är viktigt för MIG. I början hade jag ingen aning, men ett litet steg i taget klarnade bilden.
      Idag dejtar jag men har ännu inte träffat rätt man. Jag reflekterar över mig själv och min omvärld, men ältar inte. När jag träffar män vet jag inifrån ganska snabbt om det finns potential. Mina krav kan idag tyckas ganska höga på att mannen jag ska leva med ska ha gått från omedveten till medveten, men min tid är helt enkelt för kort för projiceringar, skuldbeläggande och annat som tenderar att komma med människor som inte är någorlunda trygga med sig själva.
      Det går att hitta ut ut där du är. Och det krävs jobb. Och belöningen är stor.

      • Lotta 29 mars, 2018 at 14:24 - Reply

        Tack Marianne <3 !
        Det är en av de svåraste tankarna här, där jag är just nu, och oavsett hur fortsättningen ser ut – hur ska jag någonsin kunna veta om jag kan lita på mig själv igen? En tröst att höra att det går att bygga upp sin egen plattform, att du lyckats ta dig dit och hör dig själv, dina värderingar, dina behov. Kram!

  4. Hasse 28 mars, 2018 at 11:29 - Reply

    Något jag sliter med är att alltid krävas på förklaring när jag säger nej. Det är verkligen jobbigt. Jag får alltid dåligt samvete. Och att då umgås med människor som ska analysera varje beslut blir olidligt.

    Jaja, jag får väl förbättra min självkänsla lite till. 🙂

  5. Anneli 28 mars, 2018 at 22:47 - Reply

    Det är lätt att man börjar analysera i all vänlighet när någon är tystlåten ”menar du att du tänker så här ….” ”eller ”så du säger att du känner så här, men du då….” Man vill hjälpa på traven, se om något känns igen eller får personen att säga ”nej det jag menar är faktiskt det här”.

    Med någon som aldrig vill förklara sig, som aldrig vill bli ifrågasatt och som inte vill analysera eller förstå sina beteenden så blir man lätt van vid att analysera och gissa. Det är fruktansvärt energikrävande och man känner sig utelämnad till sitt öde att ha felbedömt och så får man dåligt samvete för att man ens försökt gissa.

    Ännu svårare när personen i fråga är terapeut. Då får man bara höra att man inte ska yttra sig för man har ju inte kunskaper.

    Jag har analyserat fram att med en som hatar att ha fel och som vägrar erkänna misstag för att det är kopplat till skuldkänslor och skam, där går det inte att ens komma med ett förslag eller be någon vidareutveckla för det blir bara ”sluta försök förklara mig” eller ”sluta spekulera i vad jag känner”.

    Nu när vi separerat så står man fortfarande och undrar eller spekulerar i vad som hände, analyserar sig själv, honom och gissar.

  6. Anneli 28 mars, 2018 at 22:48 - Reply

    du känner så här, men du då… menar du då , ska det stå (skrev för snabbt)

Leave A Comment

X