Sluta att försöka besegra din partner

//Sluta att försöka besegra din partner

Sluta att försöka besegra din partner

Är det ett krig som ska vinnas? En partner som ska veta att du just i denna stund har rätt och att hon eller han har fel? Vilken skön känsla det är för egot att få uttala de sista dräpande orden! Men vad kostar ”segern”? Vad händer inom mannen eller kvinnan som du lever tillsammans med när du har de ”vassaste” argumenten? Han eller hon kanske tystnar, men inombords händer det någonting som gör att det sluter sig och ett känslomässigt avstånd börjar ta form. Den som känner sig förbisedd, härskad över, hånad, förminskad, kommer förr eller senare att hitta styrkan att gå sin väg.

Ett skrikande ego hör inte hemma i en parrelation! Jag hör dem som tar ut sin litenhet och frustration på den de påstår sig älska, men det kan bara leda i en riktning.

Människor kan stanna kvar i sina förhållanden av rädsla för ensamhet eller självanklagelser: ”det är kanske mig det är fel på?” Men det har ingenting med kärlek att göra!

Jag pratar med kvinnan som har plattats till i åratal; hon radar upp alla emotionella övergrepp som han har begått. Känner mig frustrerad därför att hon tillåter sig själv att utsättas för kränkningarna. Gång på gång tillåtes den tragiska “serien” att få fler ”säsonger.”

Efter varje samtal har hon fått nya kvittenser på hur sjuk relationen är. Men hon stannar! Jag förklarar för henne att styrka och självförtroende inte kommer att ta fäste inom henne så länge hon stannar. Men hon stannar! Förklarar att jag inte kan hjälpa henne med konstgjord andning och att våra samtal endast tjänar som tillfällig ångestlindring för henne. Ett år senare hör hon av sig igen: det visar sig att hon stannar. Jag hade önskat att jag kunde skriva om att hon lyft sig själv ur detta träsk, men det har hon inte. Huset och konstruktionen/illusionen av att vara en familj ger henne näring till att fortsätta, trots det känslomässiga slaveriet.

Vänta inte tills det är för sent! Befria er från destruktiva relationsvanor – webinar den 9/11 kl 20.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach

By |2017-11-07T13:19:09+00:00november 7, 2017|Blogg|10 Comments

10 Comments

  1. Emilienne 7 november, 2017 at 15:25 - Reply

    Uuuuh.
    Tänk vad en härskare kan ställa till med.

    Jag hade knälederna i behåll.
    Reste mig och gick – till slut.

    Mår helt prima idag ( snart 1 1/2 år sedan)
    Återvänder Aldrig, aldrig till en dålig relation.

    Blessed be that woman.

  2. Nina 7 november, 2017 at 20:32 - Reply

    Även om ni har haft många samtal så ser verkligheten annorlunda ut. Även om många knacka på mig o sa vad de såg så hade jag gjort en form av normalisering av exets beteende för att överleva. För jag våga inte lämna. Man gjorde nån form av acceptans för att kunna leva så , fast innerst inne så ville man loss.
    Men den insikten måste komma till oss själva. I mitt fall kom väggen för andra ggn men nu med dunder o brak. Min hjärna tog stryk tyvärr.
    Men väggen blev min broms, tid för att börja reflektera, och insikterna kom rullande. Smärtsamma men nödvändiga, sen tog jag steget att gå. Men det tog många år att komma hit. 15 år
    Vägen har varit lång krokig och smärtsam och är inte över än men den börjar plana ut och nu börjar min återhämtning.
    Michael dina texter , webinae , böcker och kontakter med kunder är fantastiska och ger folk stöd, ledning och bekräftelse.
    Du vet att du är en Jordängel.

  3. Anna A 7 november, 2017 at 20:42 - Reply

    Är det MIG du skriver om?!Som jag skrev i förra inlägget, när den ”värsta händelsen” lagt sig o det gått lite tid kommer mina tankar:Kanske inte var så farligt? Jag överreagerade nog bara…
    Han blir ju åter lugn o fin o trevlig(dock säger han inte förlåt) men saker o ting återgår till det normala. Nu har han det senaste börjat köra med att”jag finns” ”jag finns oxå” som om jag är ego o dum o skiter i honom…jag bryr mig inte nämnvärt om honom det ska erkännas, men jag säger aldrig ngt som är taskigt eller sårar!
    Men visst, jag bemöter inte honom på ett sånt sätt ett par ska göra….
    Ikväll vid maten frågar jag om de 2 största har ätit, han svarar nej, jag säger han kan dela upp maten lika mellan dom. Då blir han skitsur o säger han inte ens får äta ngn mat utan åker iväg o säger han äter hos ngn annan!! Jag sa att nu är du löjlig, jag visste inte du ej ätit ta mat du med!! Efter 1 timme iväg har han gått o lagt sig inne i den store sonens rum. När jag kommer in blir min son irriterad ”vad gör DU här”?
    Blir så ledsen känns som min son vänder sig emot mig!!!

    • Michael Larsen 7 november, 2017 at 21:10 - Reply

      Nej; Anna – inte om dig.

    • Vilsen 8 november, 2017 at 10:27 - Reply

      Anna A, man är två i relation. Om man inte får någon kärlek utan bara en massa dumma kommentarer, hårda ord med mera, blir det svårt att till slut ge. Jag undrar bara om din partner är helt handlingsförlamad. Om han nu inte har ätit och inte heller barnen, varför fixar han inte maten då? Har du kylen med dig när du är iväg ( ironi!!).
      Jag har last dina tidigare inlägg och kan bara tycka att din partner behandlar dig så illa och utan någon respekt så det är fullkomligt oacceptabelt. Det är inte alls konstigt att han även påverkar barnen negativt. Ett stor ego och en riktigt fegis är vad denna man är. Att sätta sig på en annan människa som han gör på dig är ju fruktansvärt illa. Det beror förmodligen på att du är starkare än honom och han är en man med usel självkänsla, liten i sig själv. Förstår inte vad det är som håller dig kvar hos honom. Och jag förstår verkligen inte varför du försvarar honom. Ett sådant beteende han har är inte accepterat någonstans.
      Hoppas du får styrka att kunna göra något åt din och barnens sitatuion. Denna man kommer annars att trycka ner dig ännu ännu mer. Tills slut blir du så liten så du varken tycker eller tanker något själv.

  4. Jojjo 7 november, 2017 at 22:27 - Reply

    Vacker bild! Det är alltid så fina bilder till blogg-texten.
    Nu efteråt är det ibland fortfarande så svårt att förstå att jag stod kvar så länge, så många år… Jag hoppas att fler som inte blir bemötta med kärlek och vänlighet får krafter att avsluta sin relation.
    Mitt i en bottenlös förtvivlan så kunde jag direkt efter separationen känna att mitt hem blev varmare, tryggare och ljusare för mina barn och mig. Jag kan bestämma själv nu – Att i mitt hem så bemöter vi varandra med vänlighet och respekt.

    • Essie 7 november, 2017 at 23:29 - Reply

      Jojjo – jag har samma känsla som du. Har levt isär i 3 månader och skillnaden inombords för mig och barnen är väldigt tydlig. Jag och barnen har alltid haft det gott mellan oss men när mannen var i närheten påverkades/ anpassade vi oss oftast efter hans känslostämning för att undvika irritation hos honom. Barnen har sagt att de kände i stämningen att snart brakar det löst dvs gapande och elaka ord eller iskall tystnad efter utskällning. Jag stod ut i många år (20) och även om sorgen river i mig över att inte få vara med mina barn varje dag så vet jag att när de är här har vi en skön tillvaro med värme, kärlek och respekt för varandra! Så som det ska vara!
      Michael – din mening om det skrikande egot är klockren. Kärlek och glädje skapas inte genom att hävda att man alltid har rätt – det är i mötet med den andra personen och viljan att försöka förstå som båda kommer närmre varandra.

  5. Anna K 11 november, 2017 at 18:37 - Reply

    Essie…så underbart att höra hur du följer ditt hjärtas röst. Det kommer att öppna upp för harmoni och lycka i ditt liv.

    Kramar

    • Essie 20 november, 2017 at 23:54 - Reply

      Tack Anna K, för dina fina ord!
      Jag har redan fått tillbaka mycket av den rofyllda personen jag är och är så oerhört tacksam över all värme och kärlek från mina vänner jag nu har kraft och lust att träffa igen. Under väldigt lång tid har min energi varit dränerad och möten med mina vänner har känts som stora projekt! Det är inte så längre. Mina skratt och leenden som känns ända ut i blicken kommer allt oftare. Riktiga känslor. Visst – jag har min sorg som jag lever ut i gråt och förtvivlan emellanåt, saknaden över det familjeliv med mina människor som inte blev. Men det är inte allt!
      En relation som får dig att må bra, där du får skratta och vara avslappnad är värt så oerhört mycket!

      Till dig G – jag har älskat min man i 20 år men levt själv sedan augusti. Jag har ff känslor kvar men ser också och påminner mig om hur han behandlat mig, plattat till mig och verkligen betett sig illa gentemot mig. Jag gick in i väggen och sov i 3 månader men har alltid tvingat mig vidare. Tro mig – du behöver lämna. Dina barn behöver dig men de behöver en mamma som mår bra och är glad och lycklig. Då mår de bra! Saknaden att vara utan dem är svår men känslan att vara med dem i ett välmående är så oerhört mycket starkare! Tänk inte att du flyr – du tar dig framåt till något bättre! Jag skickar med ett mantra till dig; Se inte tillbaka – du är inte på väg åt det hållet! Styrkekramar till dig!

  6. G 12 november, 2017 at 02:23 - Reply

    Nina. Din historia låter väldigt lika min. Har än så länge lyckats hålla huvudet över vattnet. Men sjukskrev mig halvtid i veckan för att jag kände att väggen kom emot mig med stormsteg, andra gången! Fan att man ska sitta där man sitter….e slut, men boendet e svårt! Vill bara komma härifrån innan jag kvävs av alla känslostormar. Även fast en människa har gjort så mycket ”tillplattande” på dig, är man van att älska personen och har gjort det i mitt fall i 15 år. Så detta är det absolut värsta jag någonsin varit med om!! Vill bara backa tiden och ändra mig, eller spola fram till det ljusnar i mitt liv. Det är svårt att få luft… vill fly…vill bort…. men vill inte lämna mina barn!

Leave A Comment

X