Som empatisk person är det oerhört svårt att lämna en narcissist

//Som empatisk person är det oerhört svårt att lämna en narcissist

Som empatisk person är det oerhört svårt att lämna en narcissist

För narcissisten (n-personen) är det den perfekta matchen: ingå ett förhållande med en empat (den inkännande och förstående personligheten), eftersom hon/han gärna sträcker ut sin hand för att ”rädda” n. En narcissist har en förträngd och omedveten bild av sig själv som värdelös och måste därför kompensera genom en grandios och ytlig självbild. Förmågan att ljuga för sig själv är n:s största ”tillgång”!

Empaten (e) är en hjälpare och sätter andras behov före sina egna. Det gör henne (ibland en han) till ett perfekt redskap för n. Typiska drag i ett empatiskt/narcissistiskt förhållande är e:s ständiga känsla av otillräcklighet och kamp för att försöka förstå: ”Hur kan han göra så här mot mig!? Jag fattar ingenting! Detta är så sjukt så att jag knappt tror att det är sant!” Samtidigt som n gradvis förlorar respekten för e och hennes/hans alla försök till anpassning.

För inkännande personer nöts självförtroendet ned och vi börjar tvivla på den egna verklighetsuppfattningen, vilket är gör oss till kasperdockor i narcissistens föreställning. Relationen blir till slut så pass förgiftad att vi undrar om ”detta verkligen händer på riktigt”? Medberoendet har slagit till med full kraft: ”Om jag hjälper honom/henne kanske jag själv kan känna mig hel?”

E försöker alltså läka sig själv genom att kämpa för att rädda n. N lever gott på energin som e ständigt delar med sig.

E bär med sig en stark övertygelse om att ovillkorlig kärlek kan hela allt, vilket är ett förödande misstag!

En annan förförisk kraft är de tvära kasten mellan att bli idealiserad och upplyft av n, för att lite längre fram känna sig anklagad, inkompetent och höra den egna röstens konstanta försvarstal. Hjärnan åker neurokemisk/biologisk berg och dalbana i dessa förhållanden.

En e person kan inte fixa n. Aldrig någonsin! Och anledningen är enkel: N ser inte problemet! Härskarmetoderna som han/hon ständigt utövar, förnekelsen, det fullständigt självupptagna och den avgrundsdjupa känslan av värdelöshet inför sig själv.

En inkännande person behöver börja rikta empatin gentemot sig själv så att självbevarelsedriften blir så pass stark att hon/han lämnar det destruktiva förhållandet. Det är inte vår uppgift att läka n. Det är någonting som personen själv måste göra (om den dagen och insikten överhuvudtaget kommer).

Den negativa förtrollningen kan endast brytas genom att e slutar med att ständigt försöka skapa harmoni i det dysfunktionella förhållandet till n, och slutar med att förneka den egna känslomässiga behoven.

Upphör med att lyssna till n:s ”fantastiska” verbala förförelsetekniker, utan börja istället agera på den egna överlevnadsrösten som ropar: ”Gå åt ett annat håll och ta hand om dina egna sår!”

Därför måste du lämna den som är narcissist – föreläsning online torsdag 21/12 kl 20.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach

By |2017-12-19T11:30:33+00:00december 19, 2017|Blogg|18 Comments

18 Comments

  1. Maria 19 december, 2017 at 12:21 - Reply

    En fundering som dyker upp när jag läser detta är:
    Om en empat (och även HSP) känner att vissa människor liksom ”kryper innanför skinnet” på en, kan det då vara en narcissistisk personlighet vederbörande har som då empaten känner av?

    Tas det kanske upp på föreläsningen?

    (Är snigel så det här rör sig om personer i omgivningen som jag kan försöka undvika men det går inte att bryta kontakten)

    //Mia

    • Lyckliga Lisa 19 december, 2017 at 13:35 - Reply

      Det kan säkert vara så Mia.
      När man möter N-personer är det viktigt att lyssna till sitt inre och bryta kontakten så fort som möjligt eller åtminstone begränsa den.

    • Michael Larsen 19 december, 2017 at 15:43 - Reply

      Det kan handla om en narcissist Maria – detta är saker som jag tar upp under min föreläsning.

      • Maria 19 december, 2017 at 19:33 - Reply

        Tack Lyckliga Lisa & Michael för svar Ska försöka vara med på föreläsningen. Kan behöva de sista verktygen för att ”hålla mitt skal” intakt från denna personlighetstyp.

        Är en otäck känsla när den personlighetstypen anfaller mig likt en enorm jättemygga och suger ur all energi, både psykiskt & fysiskt och kvar lämnar de mig som en hopskrynklad ballong som de nonchalant sparkar på när de glatt går vidare.

        Michael, efter samtalet med dig (tisdags) har jag fått en enorm inre styrka. Något oförklarligt hände i mig och jag tror tom att jag klarade tentan i lördags pga att jag hade fått en tro på mig själv ♡ Så tacksam!!!

  2. Lyckliga Lisa 19 december, 2017 at 13:36 - Reply

    Mikael, så klockrent igen!
    Som ord tagna ur mitt eget hjärta

  3. Sofia 19 december, 2017 at 14:25 - Reply

    Stark igenkänning. Att fortsätta ha ett förhållande med en N person är också väldigt klurigt. Min föräldrakompanjon, barnens pappa och min exman är definitivt en narcissist. Min avgiftning har varit en befrielse men blir också en ständigt pågående kamp när livet är stressigt och jag faller in i gamla beteendemönster i förhållande t honom. Men det blir alltmer sällan, ju mer jag reflekterar och stannar upp innan jag agerar desto friskare hanterar jag vår relation.

    Måste bara komma ihåg att ta tiden att stanna upp när livet pressar o stressar så mycket att jag inte längre ser mina konturer. När jag ramlar in i en torktumlare av självförakt, uppgivenhet och tomhet. Stampa ner fötterna i golvet och konstatera att jag står kvar; jag finns; jag är tillräcklig och livet saktar ner om jag ger mig tid att andas och känna pulsen en stund.

    Tack för att att allt som skrivs här hjälper mig att se mig själv och stärker mig i min resa framåt och inåt.

    • Gustav 19 december, 2017 at 14:49 - Reply

      Hej Sofia
      Jag har också en samarbetsrelation med en kvinna som gjorde mig till pappa igen utan att fråga mig om vad jag ville/kände för det. Idag är jag ju jätteglad för att ha två barn men hade det inte varit för min son så hade jag gärna ökat avståndet totalt till henne då hon defintitvt har många drag/sidor av det som beskrivs ovan. Det tär på mig och emellanåt går det bra när man har balans i livet, men faller då o då lyckas hon bryta igenom mina skyddsvallar och tära på mig.

      Det blir alltmer sällan så är glad för det, men det är ett kontinuerligt arbete med mig själv för att lyckas hålla sund balans i samarbetsrelationen där. Kommer att lyckas och fokuserar på allt det positiva men känner så väl igen mig i det du skriver. Har stort behov av att se på det uifrån med lite perspektiv, först då ser jag det osunda och destruktiva lite mer klart..

      Lycka till!

      • Sofia 19 december, 2017 at 16:50 - Reply

        Hej Gustav! Kan bara instämma att det ligger en tröst i att höra att vi ändå är fler som kämpar och klarar av att bryta de invanda och giftiga beteendena. Kämpa✊

    • Michael Larsen 19 december, 2017 at 15:41 - Reply

      Tack för att du delar med dig Sofia – vilken enorm inre styrka du måste besitta 🙂

      • Sofia 19 december, 2017 at 17:00 - Reply

        Tack för att du skriver så. Och jo, jag är galet stark, ibland för stark för mitt eget bästa
        Försöker komma ihåg att jag inte måste hålla ihop och klara allt; att tillåta mig känna och inte skämmas för det och inte glömma bort att ta hjälp av vänner. Har skämts klart för en livstid. Och jag har tvingat mig klara saker, både fysiskt och psykiskt, ensam tills kroppen nästan lade av. Dags att ge mig själv samma omtanke jag ger familj, vänner och bekanta och tilllåta andra att GE mig stöd, kärlek, omtanke osv.

        Det är en kamp men jag tänker inte ge upp; jag har förhoppningsvis fyrtio år kvar att upptäcka livets härliga utmaningar och upplevelser. Emellan går det åt helvete, men det har jag lärt mig att jag överlever också✌️

  4. Maria 19 december, 2017 at 18:51 - Reply

    Tack Lyckliga Lisa & Michael för svar.
    Ska försöka vara med på föreläsningen så jag kan få lite verktyg för att lära mig hantera dessa personligheter en gång för alla.

  5. Gustav 19 december, 2017 at 22:04 - Reply

    Ojojoj, vilken igenkänningsfaktor. Jag har just separerat från en kvinna som efter fyra års relation gjort mig till en tvivlande, grubblande, kränkt och utnyttjad människa. Jag trodde inte att sådana personligheter fanns, för jag hade aldrig mött det. Nu försöker jag samarbeta kring vårdnad och umgänge för vår 10 månaders bebis. Och det enda människan har för ögonen är sin egen situation och relation, och förstås, planer. Det finns överhuvudtaget inget intresse för barnets papparelation, så länge det inte gagnar henne själv. Den egoism jag fått skåda har, utan att överdriva, skakat min världsbild. Jag kunde fylla en roman med alla grymheter, kallsinnigheter, baktalanden som kommit fram, beräkningar och skamlösa beteenden jag fått utstå. Nu har jag befriat min egen själ, men inte helt mitt liv förstås. Men en sak är säker, att när jag läkt, då ska leta efter någon hos vilken verklig kärlek och medkänsla finns. Hur var det att leva i en frisk relation? Befriad från näst intill daglig vånda? Den som inte varit involverad med en narcissist tror jag inte kan förstå de förfärliga ögonblicken och de långsamma timmarnas subtila nedbrytande effekt, där nedrigheterna är som ord man har på tungan men inte får fram. Förrän de samlat sig och det känns som att välja mellan att lämna människan eller gå själv under. Och ännu kan jag inte hitta orden för att rätt beskriva det jag varit med om. En kall, kall och flyktig egoist.

  6. Ida 19 december, 2017 at 22:47 - Reply

    Har läst en del på din sida sedan jag hittade hit någon gång i somras. Först läste jag mest utifrån mina föräldrar, då jag kom över dina texter samtidigt som min mamma började berätta om hur hon alltid har blivit behandlad av min pappa, allt stämmer klockrent på hur du beskriver en n. Men så slog det mig att han styr inte bara henne, han styr ju hela familjen och även oss vuxna barn. Jag är den som ser det och oxå börjat ta avstånd, men mina syskon tror blint på hans lögner, eller vill tro på hans lögner och tävlar om vem han gillar bäst. Idag ser jag det som att han är grunden till hur sjuk och dysfunktionell hela min familj är och hur hela min uppväxt var.
    Pratar du någongång om detta? Att växa upp med en n förälder? Hur det tar på en att veta hur illa det är med hela familjen, men utåt ser allt så fint ut. Att ständigt få höra vilken tur vi har som har en så otroligt bra pappa och egentligen vill man bara skrika rakt ut om allt hans sagt och gjort mot oss, alla övertramp som inte är okej. Men hur han vänder allt elakt han sagt till att det är vårt egna fel och dessutom får oss i familjen splittrade och arga på varandra genom att gå mellan oss och påstå att den har sagt så om den andra osv.
    Som partner kan man göra ett val och lämna (även om jag precis insett att min mamma trots alla sjuka ord, handlingar, otrohet och lögner, aldrig kommer lämna honom), men som barn är det så otroligt tabubelagt att ens tänka tanken att ta avstånd. Samt att ta avstånd från honom kommer innebära mer lögner och resten av familjen kommer därför oxå försvinna. För honom är det ju inget svårt att ljuga ihop ännu en historia som de andra vill tro på.

  7. LN 20 december, 2017 at 06:55 - Reply

    Levde med en sån person i 5 år innan jag lyckades bryta mig loss. Nu har det gått 1 år sedan uppbrottet och jag är lycklig igen men jag tänker på honom alldeles för ofta enl mig själv. Inte att jag vill tillbaka utan mer funderingar på hur han är nu, han kanske har ändrat sig, tänk om han varit normal då kanske vi haft ett liv tillsammans. Dessa tankar vill jag få bort nu när jag lever med en helt fantastisk människa.

  8. Vilsen_Man 20 december, 2017 at 15:00 - Reply

    Jag levde men en sån här person i 27 år. Jag håller fortfrande på med att ta mig fri och hjälper henne för mycket med ekonomi, ny bostad mm Tack och lov har jag en riktigt kompis som har förstått mitt medberonde och mina problem, som ställer krav på mig och till varje pris försöker hjälpa mig.Han har inset mitt beroende av mina barns mamma och hur svår situationen är. Han ser hur hon utnyttjar mig och får mig att oftare säga NEJ.

    Utan min vän och den här sidan hade jag fortfarande mått dåligt. Nu har jag börjat må bättre men med en högtid som julen med gemensamma barn vill man inte bara tänka på sig själv utav framför allt barnen. Jag har sakta börjat känna hur mycket bättre jag mår då jag säger nej och sätter gränser. Det i kombination med att börja trivas med mig själv gör att jag ser ljusare på framtiden än jag gjort på länge. Och Gud, vad jag längtat efter att srkiva denna mening.

    Tack Michael för det jobb du gör !

  9. Anna K 20 december, 2017 at 19:02 - Reply

    Vilsen Man….så skönt att läsa och förstå att den värsta stressen, sorgen, chocken mm har börjat lägga sig efter separationen. Man tror inte att man ska överleva i början….men får tiden gå så börjar man läka.

    Just detta…känslan av att man är ute på ett svart stormigt hav och kämpar för sitt liv…överleva…var för mig helt verkliga känslor. Stresshormoner och högaktivt tänkande växlades med total utmatthet första året. Har länge tänkt på varför man kunde uppleva sig själv så liten, tom och rädd. Nu sex år efteråt separationen så förstår jag att jag var en empat och han hade drag av N personlighetsdrag i kombination med en gravt alkoholiserad far. Där var problemet…jag backade många ggr pga att jag resonerade som så att -han har det ju inte lätt pga sin far och uppväxt. Där gick jag i fällan.

    Idag, vilket har varit ännu svårare att se eller kanske erkänna är att vårt ena gemensamma barn har samma slags sätt som sin far. Det gör så fruktansvärt ont i själen att börja inse hur svårt det är att förhålla sig till barnet (25 år). Men jag måste vara på min vakt hela tiden.

    Och jag känner igen mig i ovan diskurs om ”krypa under skinnet”. Nu äntligen börjar jag kunna använda ett verktyg för att aldrig tillåta mig själv att börja bli utnyttjad av N personligheter. Jag tror dock att det finns många kvinnor som även är N personer fast det ger sig i uttryck på annat vis genom att de inte har testosteronet. Verktyget är att (det kan låta flummigt!!) jag vid minsta krypande känsla sätter mig själv i annat rum, ‘själsligt’, och stänger av vad andra pratar om! Nu är jag van vid det så det hela går fort och jag är snart ”tillbaka” igen! I rummet för jag en tankesnurra genom att tala med mig själv, säger – varning något sägs, eller kroppsspråk eller att jag inte syns etc som triggar igång mina känslor!!!! Jag bedömer om det beror på mig själv eller annat. Är det annat så tänker jag. Problemet är den andres, jag kan aldrig få dem att förstå…men jag kan fråga dem varför de sade eller gjorde något som treigfade mig!
    När jag är tillbaka igen så frågat jag…..döm om min förvåning hur ofta de blir handfallna och inte vet vad de ska säga!!! Oftast faller de med allt!! Jag får facit på att de har problem och kan mycket lättaste gå vidare till roliga saker i livet

  10. Cecilia 25 december, 2017 at 14:28 - Reply

    Efter att levt med en N från 1991 till år 2008 slutade det med att jag blev djupt deprimerad. Kunde ex vis inte köra bil utan att ha min hund med i bilen. Utan hunden hade jag kört ihjäl mig. Beräknade hastigheter och det perfekta trädet att träffa. Men jag kunde ju inte köra ihjäl min hund.
    Den orken jag hade var att se till att läsa av mitt ex humör. Jag gjorde allt för att han skulle vara nöjd, såg till att de saker han ville ha fick han, ex bil, dykutrustning och det som var tyngst sex. Fick han inte det visste jag att han var sur och otrevlig dagen efter. När vi fått vårt andra barn blev jag ut skälld för att jag inte orkade ha sex 3 gånger i veckan. Då var mitt barn 3 mån. Om jag la nycklarna där var det fel ect. Det värsta var att hans humör kunde gå ut över barnen. Inte att han slog dem eller sa otrevligheter till dem. Utan att han hade kort stubin och skällde fort på dem. Jag var ständigt på vakt för att gå emellan. Jag tog hand om barnen den mesta tiden. När vi fick vår första barn kunde han inte skaka flaskan med välling på natten för då vaknade han och kunde inte somna med en gång…

    Var vi borta någonstans fick jag på vägen hem veta allt jag gjort fel. Jag fick inte gå utan BH som brösten inte satt helt rakt osv. Men mellan varven var han otroligt snäll. När vi var och handlade kläder , slutade princip alltid att jag stod i provrummet och provade kläder. Han lagade maten, dansade med mig som jag älskade. Och där fick jag beröm som jag behövde. Ena stunden var jag kanon nästa var allt mitt fel Det svåra var att jag aldrig visste när jag skulle få kniven i ryggen.

    I slutet av vårt äktenskap träffade jag en man som jag kunde prata med allt om. Jag började sakta förstå att jag alltid kom sist. Först kom mitt ex sedan hans föräldrar, barnen, vänner, släkt mfl. Sedan kom jag…. Det var viktigt att allt såg bra ut utåt. Vi levde över våra tillgångar. Mina föräldrar gick in och hjälpte oss mycket ekonomiskt bl så att ex kunde få de saker han ville. De mer eller mindre avgudade honom och tyckte att han var perfekt. De visste vad han gillade för mat mm. Vad jag tyckte om visste de inte. Vilket sårade mig djupt. Passade jag inte in i deras planer blev de sura och menade på att jag inte brydde sig om dem. Det tog några veckor eller dagar sedan var jag det bästa som hänt dem. De levde genom vår familj, de ville känna sig behövda. De planerade och sparade pengar, ex till att vi kunde byta tak. Vilket på sätt och vis är om tänkt samt. Men igen gälld kom jag i en sitts där jag behövde komma i tacksamhetsskuld till dem om och om igen. Ena stunden sa de att de ville hjälpa mig med tvätten som jag låg back med den. Nästa stund fick jag höra att det var försorgligt att jag inte hade tvättat. Hade jag rensat en rabatt fick jag inte höra att vad bra rabatten blev. Utan att jag inte hade rensat den där borta. Nu i efterhand har jag förstått att de behandlar mig på samma sätt som mitt ex. Vilket gör fruktansvärt ont. Först kommer pappa, sedan mamma och sen kommer jag. Tänk jag får inte göra si eller så, de ska väll ändå inte behöva skämmas över mig….

    För mig var det naturligt att kräka i buskarna när jag var stressad inför saker som behövdes fixa. Det behövde väll alla….

    Mannen jag träffade blev sedan min sambo. Han blev min räddning. När jag och mitt ex och våra barn var på semester tillsammans med vänner blev det ohållbart, jag blev så nertryckt att jag höll på att förlora mig själv. Jag satt på en filt och tittade på mina barn som badade. Jag hade lämnats själv där av alla. Allt omkring mig började försvinna och jag med. Då ringde mitt stöd. Hade han inte ringt vet jag inte hur det gått. Tack vare honom kunde jag till sist bryta upp mitt äktenskap.
    Vilket blev problematiskt. Dagarna innan jag sa ifrån att jag ville skilja mig hade mitt ex och en kvinna han träffat bestämt att ex skulle skilja sig från mig. Det som gjorde att flera tog mitt ex parti var att jag sa att jag ville skilja mig först. Så skiljsmässan var mitt fel. Detta får jag fortfarande äta upp. Jag har trampat på hans tår.

    Som jag hade bestämt mig för att skiljas och leva med min ”räddare” hade jag slagit itu mina föräldrars planer för mig och mitt ex samt våra barn. Min räddare var ormen i paradiset, det var mitt fel att min pappa låg i sängen och ville ta livet av sig. Vad skulle nu alla säga….
    Idag är min sambo den bästa som finns och de har aldrig sagt så om min sambo. De har aldrig tyckt om mitt ex…

    Mitt stora problem är att jag inte kan bli av med ex. Vi har barnen ihop. Fortfarande försöker jag se till att ex är hyfsat nöjd. Annars går det lätt ut över barnen. Framför allt min dotter som hon är lik mig på många sätt. Min sambo försörjer mina barn, då ex anser att barnbidraget ska räcka till allt ( barnbidr kommer till mig) . Själv får jag ersättning från försäkringskassan. Ersättningen är låg, då jag inte ville vara en belastning för samhället och gick ner till halvtid. Men jag var så nere att jag utvecklat GAD och kommer aldrig bli frisk från detta och är numera ”sjukpensionär” . Vad än som händer är det fortfarande mitt fel. Min sambo stöttar mig och försöker intala mig att det inte är mig det är fel på. Att jag inte ska bry mig. Jag försöker men jag faller dit om och om igen. Har ex problem försöker jag lösa det… blir så arg på mig själv. Visserligen har jag klarat av att sätta små gränser. Tack vara min sambo hade jag aldrig klarat av de små stegen.

    Hade önskat ibland att mina barn hade vetat hur deras pappa är, men till vilken nytta. Inser att det är jag som behöver mycket bekräftelse på att jag duger som jag gör. Mina barn hade bara blivit skadade och då hade jag inte varit bättre än ex.
    8 år efter min skiljsmässa styr på sätt och vis fortfarande mitt ex mitt liv och mående. Jag har en otroligt stark sambo som orkar med mitt mående och att jag fortfarande är beroende av min sambo, framför allt för barnens skull. Jag har klippt av många band till mina föräldrar. Tar inte åt mig lika mycket av deras sämre beteende mot mig. Visst gör det fortfarande ont, men idag kan jag skoja bort det med min sambo. En dag ska jag klara av att göra det om mitt ex med. Om några år är barnen så stora att jag måste inte behöver diskutera ekonomi med ex och jag kan slippa han mer. Fast slippa han helt kommer jag inte göra, har dock barnen tillsammans och barnen går alltid först.

    Blev en uppsatts, men det kändes bra att skriva av sig.
    Med vänlig hälsning Cecilia

Leave A Comment

X