Självkänsla och förtroendet till din egen person är helt beroende av vad du låter dig exponeras för i ett parförhållande. Om du vet med dig att du är mottagare av verbala/psykiska/fysiska kränkningar, så har du ett ansvar gentemot ditt liv och dina barn att gå din väg; hur starkt tveksamheten än dånar inombords.
Rädslorna är säkerligen många, vilket håller dig tillbaka från att agera. Jag vet att det inte ”bara är att gå sin väg” – du har säkert försökt ett antal gånger och fallit tillbaka i hopp om förändring.
I en relation där partnern tar dig för givet, hånar, förminskar och ignorerar din emotionella verklighet, kommer du aldrig att kunna bli lycklig. Aldrig!
Linda inte in hennes eller hans handlingar i sockervadd! Orka se verkligheten som den är, inte som du önskar att den vore. Jag vet att det inte alltid är så lätt! Jag vet…
Kvinnan eller mannen som saknar förmåga till självreflektion, dvs att se sig själv och sina beteenden i spegeln, och fundera/känna in hur det är för partnern att vara i hennes/hans sällskap, ska du lämna.
Det må kännas skakigt och skrämmande att tänka på framtiden, men tro mig: den känslomässigt intelligenta analfabeten kommer inte att förändras inom de närmaste åren. Om hon eller han över huvud taget kommer att göra så. Hur mycket tid har du? Hur dyrbara är dina dagar?
Din självrespekt är beroende av dina handlingar, stegen som du tar framåt. Vi kan sitta fast i destruktiva mönster; monster från förr som håller oss fjättrade, men det finns människor som kommer att dyka upp när du behöver dem. Du kommer att hitta styrka genom ord som du läser och hör. Din inre reservtank innehåller mer än du kan föreställa!
Vi kan aldrig utveckla vår tillit till andra genom att vara tillsammans med en svekfull person. Du kommer aldrig att kunna hitta trygghet genom att hoppas på att kvinnan eller mannen som saknar empati, en dag ska förändras.
Det är inte din uppgift att ändra på den som gäspar åt ditt ”tjat” om vilja ha samhörighet och äkta kärlek.
Positiva beteendeförändringar tar tid och kräver en stor öppenhet för insikter. Härskaren är inte där! Även om hela ditt hjärta önskar att det vore så.
Hur länge till ska du vänta? Hur många fler höstar ska få passera i detta själsliga fängelse? Vilka slags personer behöver du ha som följeslagare för att kunna bryta dig loss?
Dela din berättelse med dem som lyssnar och bär på visdom. Lasta av bördan så att du kan bli fri.
Michael Larsen – relationscoach
Nu är det över 1 år sedan jag bad honom flytta, efter 14 år tillsammans. Jag hade då under lång tid vänt ut och in på mig själv för honom, hoppats att han skulle uppskatta och värdesätta mig, bett om att han skulle vara snäll, så innerligt önskat att bli respektfullt och ärligt bemött, drömt om att han skulle vara tacksam över mig och barnen.. Jag kränkte mig själv varje dag genom att ta hans skit men samtidigt göra ännu mera i hopp om förändring. Jag fick extraslag på hjärtat och var så spänd i kroppen av all stress att jag skakade. Utåt sett är han en sån som alla gillar men ingen visste att det fanns en helt annan sida som bara jag och barnen levde med. Han gjorde inget för att stanna men heller inget för att gå. Det har varit extremt tufft att separera och avsluta allt gemensamt eftersom jag dragit nästan hela lasset själv. Klippa med hans släkt och vänner för vad skulle jag säga, att han knäckt mig på alla sätt och tagit min självkänsla. Jag har hatat mig själv för att jag lät det gå så långt. Men kärleken och rädslan över att mista familjen var otroligt stark. Jag har varit på absoluta botten under det här året men har äntligen börjat känna ett lugn i kroppen. Jag har själv kunnat bryta mina destruktiva beteenden som jag tog till för att bedöva min själ. Jag känner mig nöjd med mig själv när jag vaknar på morgonen, mitt nya boende är mysigt och barnen stormtrivs. Så många känslor att hantera och jobba med, läka sår. Det kommer att ta lång tid men jag har kommit en liten bit. Tack för alla tröstande och igenkännande texter!