När jag läser era kommentarer känns det ofta som om det är vänner som skriver. Öppenheten, behoven av att få uttrycka sig, få och ge feedback, känna igen sig i en annan (kraftfullt), se att vi inte är ensamma i vår verklighet…

Just nu vaknar någon med en klump i halsen och undrar: ”hur skall jag orka?” En ensamstående mamma/pappa går in och väcker barnen (efter att själv ha legat sömnlös). Någon sitter i en bil med känslan och vetskapen om att relationen är död. Samtidigt en förlamning av att inte orka och våga. Någon som på egen hand utkämpar striden: ”om jag bara gör så här, kommer han (ibland en hon) se och förstå.”

Tänker inte strö positiva förhoppningar över er och säga att ”allt ordnar sig” (även om jag vet att det en dag blir oändligt mycket lättare).

För ett antal år sedan vaknade jag mitt i natten med näsblod över stressen att inte fixa det. Mina då små tvillingtjejer sovande bredvid och gissa om jag orolig över att inte räcka till. Det kändes hopplöst!

Men…

Det blir uthärdligt. Omständigheterna ljusnar. De unga växer och hittar sin mening och riktning. Sikten blir bättre och hjärtslagen lugnare. En dag i taget – nya horisonter kommer att le mot dig.

Motgångar, kris, förlust och att orka – webinar söndagen den 16/6 klockan 21.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – separation.se