Till dig som vet att du måste lämna förhållandet

//Till dig som vet att du måste lämna förhållandet

Till dig som vet att du måste lämna förhållandet

Vet ingenting om din situation och vad du kämpar med, men en sak vet jag: ett förhållande där det saknas tillit, respekt, gnista och kärlek, är något av det mest dränerande som finns. Vi ältar, pendlar mellan hopp och förtvivlan, ifrågasätter våra egna tankar och känslor. Vi är helt enkelt inte lyckliga!

En kvinna är ute och går med sin barnvagn och har just fått ett meddelande från sin man om att anledningen till varför han har varit otrogen ”är att du är så tråkig”.

Minns när jag en gång fick höra från en kvinna som jag trodde att jag tyckte mycket om: ”jag tror inte att du kan leverera.”

En man har just googlat på narcissistisk personlighetsstörning och ryser till av igenkänning. Kvinnan som han lever tillsammans med har check på alltför många punkter.

En kvinna har gradvis börjat inse att hon inte längre älskar sin sambo, då hon har inte känt samhörighet och vilja från hans sida på mer än tre år.

Det är lätt för mig och andra i din omgivning att säga: ”du måste lämna! Du är värd någon bättre.” Även om orden som du får höra är riktiga, så känns det omöjligt. Rädslan för att kapa praktiska och emotionella nervtrådar: minnen, drömmar om framtiden, ”tänk om jag gör fel”, skulden över att behöva såra, barnen, boendet och ”hur ska jag klara mig ekonomiskt?” Det är enormt starka krafter!

Jag vet att många av er kämpar inombords och kanske har gjort det så länge att ni inte känner till någonting annat. Har själv befunnit mig där: den gnagande oron, sömnlösa nätterna, den tillbakahållna gråten, rädslan för ensamhet och att tvingas leva resten av sitt liv utan kärlek till och från en partner. 

Otillräcklighet, ångest, tvivel etc. är alltid våra sämsta rådgivare och beslutsfattare, men de är tydliga ekon på att vi behöver hitta det där lilla fröet i våra sinnen och ge det näring, så att vi gradvis kan börja agera.

Den rätta tajmingen när det kommer till att säga att du vill avsluta, infinner sig ytterst sällan. När vi agerar trots förlamande känslor, kommer modet och styrkan till oss i portioner. Det är skrämmande men vad är alternativet?

Psyket försöker ofta hitta ursäkter till varför det just nu inte ”är rätt läge” eller ”det är nog jag som förväntar mig för mycket”.

Patienten är ert förhållande och om inte ni båda gör det som behövs för att hitta tillbaka till varandra och kommunicerar respektfullt, finns det ingen känslomässig hjärtstartare i världen som kommer att kunna väcka liv i kärleken.

Sök allt det stöd och de redskap som du behöver för att göra det som ger dig lugn, integritet, självrespekt och på sikt kärlek. Tiden vill att vi lever så bra och helt som det bara går.

Stå upp mot manipulation & härskartekniker – webinar måndagen den 27/4 klockan 21.00. Du är varmt välkommen! Följ den här länken för anmälan.

Michael Thor Larsen – relationscoach

By |2020-04-25T07:06:27+02:00april 25, 2020|Blogg|5 Comments

5 Comments

  1. Malin 25 april, 2020 at 11:37 - Reply

    Det känns som att du skrev detta till mig! Jag lever sedan mer än 30 år tillsammans med en man som är bra på alla sätt och en fantastisk pappa. Men mina känslor för honom har förändrats. Jag älskar honom inte längre och vi är båda värda något bättre. Det är nog 10 år sedan jag började tvivla på vårt förhållande och de senaste 3 åren har jag varit säker på att mina känslor inte kommer att komma tillbaka. Det är som du skriver en fruktansvärt jobbig situation där tårarna hela tiden är nära och där livsglädjen och framtidstron helt har försvunnit. Jag har väntat på det ”rätta” tillfället men det kommer ju så klart inte. Jag har försökt förklara för min sambo hur jag känner och sagt att det vore bäst för oss båda att separera men han blir ledsen och tycker att livet skulle vara meningslöst utan mig. Detta och att vi har fyra barn tillsammans gör det så svårt att lämna. Men nu gör jag det! På måndag ringer jag och ställer mig i kö till en lägenhet! Tack för dina texter! Dagens inlägg var precis vad jag behövde!

  2. Deivi 25 april, 2020 at 14:36 - Reply

    Intressant läsning.

    Så då kommer lite funderingar.
    Om man nu inser att man måste lämna?
    Man inser att man förtjänar inga slag eller psykningar?

    Hur i hela friden kan en person som lämnar detta destruktiva bli åtalad för misshandel, ignorerad, få flytta undan både förövare och myndigheter.. Bli utsatt för ännu mer missar av samhället och myndigheter?

    Vi har kvinnor Christina män som årligen blir mördade just för att de vågat gå, och detta tyvärr med hjälp av myndigheter som står på förövarens sida.
    Mvh Jess

  3. Christina 27 april, 2020 at 15:48 - Reply

    När kärleken fortfarande finns men alla andra ingredienser saknas för att relationen ska fungera och insikten slår ner som en blöt filt och ingenting finns att göra för att vi ska kunna fortsätta leva tillsammans. Att försöka förstå att kärlek inte räcker då vi inte kan mötas för att ge varandra det vi behöver för att må bra. Att landa i vetskapen om att vi två aldrig kommer bli annat än just vi två…. nu är dörren öppnad och en ny tid av livet kommer börja o det enda vi kan göra är att anpassa oss, hitta igen oss själva o fortsätta vara de bästa föräldrar vi kan även om vi inte längre gör det tillsammans. Tack för alla kloka ord och en fantastisk bok som alla som befinner sej i en skilsmässa kommer vara glada över att ha läst.

  4. Anna 28 april, 2020 at 00:54 - Reply

    Kloka ord! Har tragglat mig igenom ett förhållande med hopp om att det blir nog bättre bara vi …
    Jag ändrade på mig för att passa min partner men jag dög ändå inte i hans narcissistiska ögon. I tre år höll jag mig kvar trots att jag någon stans innerst inne kände att det här kan inte vara äkta kärlek. Idag har jag lätt till skratt, njuter av livet och ”tror” faktiskt att jag funnit den verkliga kärleken. Han ser mig och får mig att känna att jag är fin så som jag är.

  5. Linda 15 maj, 2020 at 14:06 - Reply

    Till slut rinner bägaren över… Efter att bli ombedd att flytta efter två dagar som sambo pga att bonusdottern på 24 år inte ville ha oss där och betedde sig illa mot mina tonårsbarn. Efter sedan 3 mån av att känna sig utanför och inte prioriterad, sittandes i en hyresrätt själv igen. Jag gav upp allt för att bli sambo och hjälpte till med de renoveringar som behövdes för inflytt. Känslan av uteslutning och ensamhet pga hans vuxna barns (24 och 26 år) krävande uppmärksamhet och att han inte vill sälja deras gemensamma hus för att starta ett liv med oss gör ont. Riktigt ont! Men till slut rinner bägaren över. Jag kanske krävde för mycket… jag krävde en närvaro och ett VI. Skönt att läsa att det jag krävde ändå är grundläggande för en fin relation.
    Tack för en givande blogg i en jobbig tid!

Leave A Comment

X