Tillåter du dig själv att bli älskad?

//Tillåter du dig själv att bli älskad?

Tillåter du dig själv att bli älskad?

Tänk om kärleken kan ge oss trygghet och inte de emotionella försvarsmurarna. Vi kan bli fullständigt mentala och utan tillgång till känslorna i kroppen, utveckla cynism och leva i bitterhet. Ja, bitterhet är likt isen som pryder klippväggarna. En gång vatten i rörelse men som den kalla miljön nu försatt i karantän. Vi kan bli likt dessa förstenade vintermonument när vi sårats ett antal gånger för mycket, och inte längre förmår att känna tillit.

Tillit innebär ett risktagande! Risken att bli sårad när vi öppnar oss för en annan människa. Vi kan försöka lyfta ur känslomässig närhet i kärleksekvationen, men vi kommer att misslyckas därför att naturen går sina egna vägar och vi är en del av den.

Är du öppen inför personen visar sig vara tillitsfull? Eller har du stängt av?

Se upp för den fysiska attraktionen! Den är en fantastisk kraft, men kan också förföra oss till att gå emot våra djupare behov av tillit, trygghet, respekt, omtanke…Personen som du både kan känna sexuell dragning till och som samtidigt vill dig väl existerar. En dag kommer era vägar att korsas, eftersom det ligger i vår mänskliga natur att söka efter äkta möten.

Men vi behöver städa upp inombords:

Hur ska vi kunna tillåta oss själva att bli älskade om vi inte gjort upp med det som varit?

Vilka minnen från förr ställer till det för dig? Vilka blockeringar gör att det låser sig inombords när du kommer nära någon?

Känslan av svek och att en gång ha blivit bortvald kan sitta djupt och hindrar oss från att våga satsa fullt ut. Vi intellektualiserar, stänger av, ser enbart brister och programmerar psyket till övertygelsen: ”jag ser till att ha nära till nödutgångarna och älskar med skyddsväst på. Lita enbart på dig själv!”

Det handlar inte om att vi ska vara naiva och kletigt romantiserande, utan inse att livet inte serverar fullständiga garantier, men att det under resans gång finns någon som är rätt för oss och som är villig att slå följe hela vägen. Vad gör du när du möter den personen?

Varför blir jag den jag blir i mina relationer? Webinar söndag 4/3 klockan 20.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach

By |2018-03-02T11:46:16+00:00mars 2, 2018|Blogg|12 Comments

12 Comments

  1. Malin 2 mars, 2018 at 12:04 - Reply

    Fullkomligt mitt i prick!

  2. Petra35 2 mars, 2018 at 12:09 - Reply

    När jag möter den personen så hoppas jag att jag vågar satsa trots att jag inte vill bli besviken, bortvald och sårad igen. Jag vet att jag kommer göra det…försöka och göra mitt bästa. För så sugen är jag på kärleken. 😀 Det jag oroar mig mest för är att jag aldrig kommer möta den där människan eller att jag inte kommer förstå/se/känna att det är KÄRLEKEN jag mött.

    • Petra35 2 mars, 2018 at 12:14 - Reply

      Jag försöker vara öppen. Samtidigt som jag inser att min rädsla är väldigt stor vid det här laget. Efter alla försök och besvikelser. Kanske så stor att jag inte ens kan se/känna vem som jag skulle kunna må bra med. För så känns det…som att jag tvivlar på att den människan ens existerar..och existerar den så är det inte för att möta just mig. Så känns det verkligen. Även om jag förstår hur negativa mina tankar blivit med tiden.

  3. M 2 mars, 2018 at 12:24 - Reply

    OMG!! Nu berörde du något som sitter djupt, djupt inne..Tyvärr den som älskar med skyddsvästen på och letar efter nödutgången…för att skydda sig själv…har dock inte varit fullt medveten om det förrän på senare tid…Läser och lär….nästa gång kanske jag vågar…det gör ju fruktansvärt ont att inte våga också även om jag inte tror att jag kan bli bitter..

    • Mariann 2 mars, 2018 at 21:34 - Reply

      Våga!

  4. Håkan 2 mars, 2018 at 12:46 - Reply

    Känns tomt och meningslöst. Sorgset. Inte uppgivet, men låg och eftertänksam. Att det ska vara så svårt. Att få en relation att hålla och hantera rädslor, känslor och förväntningar. Att viljan att kämpa för en tvåsamhet efter nio månader inte var större. Besvikelsen går att ta på. Tårar som sinat och förvandlats till tankar och insikter. Jag vet varför vi gick skilda vägar, förstår vad som saknas och vad som är min del av orsaken och min fd partners del. Ångrar inget, har lärt mig än mer om mig själv och vad som är viktigt för mig i en tvåsamhet.

    ”Vi kan försöka lyfta ur känslomässig närhet i kärleksekvationen, men vi kommer att misslyckas därför att naturen går sina egna vägar och vi är en del av den”.

    Upp med blicken. Stadig, rak rygg. Tillbaka till Jag. Bort med mentala blockeringar. Rädslor som inte ska få ta över. Fysisk träning. Vägra ordet Uppgiven. Det måste gå. Att hitta den som vill dela min resa. Det måste gå.

    • Marianne 2 mars, 2018 at 20:07 - Reply

      Håkan, så ledsen att höra att det inte höll. Det har varit så härligt att läsa om vad du hade hittat!
      Men; du vet ju redan att du är på rätt väg. Tillbaka till Jag. Medveten om att du lärt dig viktiga saker.
      Sörj och fortsätt att hålla blicken stadigt framåt. Så går det framåt. Och det är klart att hon finns. Kanske får du leta dig fram ännu något varv. Och lära dig ännu mer om dig själv och ditt förhållande till omvärlden. Det viktigare är att du behåller ditt Jag både nu och när du möter henne.
      Varm kram!

      • Håkan 2 mars, 2018 at 21:18 - Reply

        Tack Marianne. Önskar dig en fin helg!

  5. T 2 mars, 2018 at 15:23 - Reply

    Den sexuella kraften kan vara enorm…….men utan tillit så dör den sakta med säkert ut!!!

  6. Anna K 2 mars, 2018 at 22:04 - Reply

    Så bra text Michael. Vad får du allt ifrån?
    Nu känns det som om jag funnit mig själv fullt ut efter den lång livskrisen, vilken i sig har lärt mig att möter jag den kärleken så ska jag ta vara på varje dag fullt ut. Och skulle den inte hålla så vet jag att jag klarar det. Jag vilar så lugnt i tilliten till mig själv.
    Det kan ju vara lika tufft att börja älska någon och att personen sedan dör efter två år i plågsam cancer eller jag själv. Man ska leva livet fullt ut varje dag. Man ska låta känslorna få bubbla men ändå inte tappa fotfästet. Jag känner en skön harmoni nu. Äntligen! Och det är bara mig själv jag har att tacka för det, inte för att jag ät tillsammans med någon utan för att det var hit jag ville m, inre harmoni, innan jag släppet in någon ny person i mitt liv.

    Håkan, kul att höra av från dig men synd att det inte höll.

    Kram

  7. Anna K 2 mars, 2018 at 22:10 - Reply

    T…jag håller med dig.

  8. Maria 11 mars, 2018 at 09:33 - Reply

    Min kille bröt upp för ca en vecka sedan. Han har en del att jobba på med sig själv och hans ide är att han måste vara ensam då. Vi vet allt om varandra, allt förflutet, alla rädslor. Vi har en djup vänskap som grund, därpå attraktion plus att vi har så grymt roligt ihop. Jag har sagt att jag vill vara med honom. Att jag gärna stöttar, ger honom utrymme och det som behövs för att han ska kunna göra det han måste. Saken är den att han måste jobba på att han blir rädd när han kommer någon nära (pga trasig relation till sin mamma), för att kunna vara i en relation. Det känns bakvänt. Varför inte jobba på det tillsammans med mig, i den relationen vi har. Vi bor ganska långt ifrån varandra dessutom så han har mycket tid för sig själv ändå.
    Hur stöttar jag honom i att våga med mig? Han han själv sagt att han fortfarande är kär i mig och att jag är hans bästa vän.

Leave A Comment

X