Hjärtat som älskar är sårbart! Vi kan inte lyfta bort det från ekvationen. Om vi inte är villiga att riskera att bli sårade, förtvivlade, lämnade…är det säkrare att leva ensam. Men vill vi det?

Något som livet har lärt mig är att det inte finns några hundraprocentiga garantier. Inte för någonting! Samtidigt vet jag att det finns så enormt många människor som har trampat på relationsminorna och är extremt försiktiga. Vilket inte är de minsta konstigt. Våra psyken försöker skydda oss mot trauman. Beroende på personlighetsdrag och erfarenheter, utvecklar vi olika strategier för att navigera oss fram genom kärleks/förhållande landskapet. Vi kan hamna i:

  • Cynism och generaliseringar: ”Kvinnor är inte att lita på! Alla män är likadana! Räkna aldrig med kärleken från en annan. Du har bara dig själv!”
  • Isolering: ”Jag släpper inte någon för nära inpå så att jag inte blir dumpad igen!” Vi hänger på oss känslomässiga skyddsvästar (oftast omedvetet) som gör att vi får bekräftelse på upplevelsen: ”Det finns ingen för mig!”
  • Beroende: vi dejtar, får bekräftelse (i bästa fall), blir höga på ”förälskelsedrogen” fenetylamin, men känner inte att det utvecklas till någonting varaktigt. Tomhet hänger tag.
  • Fastklamrande: Vi blir till ”people pleasers” som gör vad som helst för att få det att fungera: ”Om jag bara är tillräckligt förstående, omtänksam, kärleksfull, attraktiv, sexig, smart…så blir jag nog inte lämnad.”

Jag vet hur svårt det kan vara efter ett antal resor som blev allt annat än vad vi hoppats på. Jag tänker inte ge dig smarta råd och ”fantastiska” affirmationer. Men det jag vet, är att det finns fantastiskt fina människor därute, som liksom du längtar efter ett genuint möte. Som också tänker: ”Jag är livrädd för att bli sårad igen.”

Rädsla är ingenting vi bara stoppar undan i en vakuumförpackad behållare och så är allt frid och fröjd. Vi behöver se och erkänna rädslorna för oss själva, och inte låta de bli omedvetna strategier som i exemplen ovan. När vi kan se oron, det sårbara och t.o.m. bittra rakt in i ögonen och stå kvar utan att rygga tillbaka, tappar den oftast sin dramatiska effekt.

När vi lägger ifrån oss den personliga integriteten (tro mig när jag säger att jag vet vad jag pratar om), och tilldelar en partner all makt till att sätta värdet på oss, har vi gjort oss själva alltför små. Vi behöver hitta platsen inombords där vi litar på jaget och bär självempatin nära, så att en annan person kan känna tillit till oss. För hur ska någon annan kunna känna att vi är närvarande i förhållandet om vi inte är hemma i oss själva?

När våra känslomässiga sår förslavar oss – ett webinar om ambivalent anknytning. Ikväll söndag klockan 21.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach