Vilken relationsadress bor du på?

//Vilken relationsadress bor du på?

Vilken relationsadress bor du på?

Leende, trygghet, samhörighet, utveckling, vila i varandras sällskap…

Eller misstänksamhet, svartsjuka, respektlösa kommentarer och beteenden…

Två som lyfter varandra genom tvåsamhet eller en relationsmiljö som bryter ned.

För en tid sedan befann jag mig i ett område för att göra några inköp: en fruktansvärt tråkig och grå känsla kom över mig. Jag kunde se hur människorna påverkades av en arkitektur som bara fyllde en enda funktion: tak över huvudet och vägar som kopplades samman med ytterligare deprimerande adresser. När jag en stund senare kom ut och möttes av öppna fält, böljande landskap, himmel och horisont, blev det så enormt tydligt hur vår inre värld påverkas av den yttre. Tänkte för mig själv:

”Vilka överlevnadsmekanismer slår på för att vi ska orka vistas bland byggnader och gator som känns som emotionella fiender?”

Survival mode on!

Det gör någonting med oss. Tänk så många som längtar efter någonting annat! Om inte inte bedövningen satt sig alldeles för djupt.

Tänk då bara på hur ett parförhållande formar våra sinnen. En känslomässig adress som färgar hela din utblick. Rädsla för ekonomi och/eller ensamhet som gör att vi stannar i det destruktiva? Övertygelsen om att ”det nog inte kan bli bättre än så här.” Eller så är det någonting som gör att kvinnan eller mannen vaknar och inte för allt i världen kan gå emot hjärtats eld.

Vet du vad jag önskar utav mitt arbete? Att få se människor komma på fötter igen och växa. Ta de där extra stegen framåt hur tungt det än känns i bröstet. Avslöja blockeringarna som förlamar och gör att de förminskar sig själva. Att komma i kontakt med vilja och mening, så att betydligt vackrare områden kan utformas. Att varenda cell och muskelfiber ska få känna att närhet, livssyfte och kärlek är vad allt det här handlar om.

Jag önskar dig en skön lördag min bloggvän!

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se

By |2016-12-12T15:11:34+02:00september 17, 2016|Blogg|12 Comments

12 Comments

  1. Petra35 17 september, 2016 at 10:04 - Reply

    Du vill alla det högsta och bästa Michael 😀 Jag tror det är samma sak som vår själ vill oss, vårt högre jag. Vi är alla värda det högsta och bästa och jag tror att vi kan ta stegen mot det. Alla har vi vår egen väg…och det kan vara svårt ibland att upptäcka och lära sig följa kompassen och veta i vilken riktning vi ska börja gå. Det kan ta många år och kräva att vi går vilse först, Men vi har nog ändå en inre kompass i oss allihopa. Och det kan verkligen vara en krävande vandring. Men vi klarar den med varandras stöd och hjälp. Och vi blir belönade längs vägen, med bra känslor och fina upplevelser. Jag önskar oxå att alla hittar sin kompass, börjar lita på den och följa den. Vi kommer att hitta till så fina ”platser” tillsammans. ❤️

  2. Vilsen 17 september, 2016 at 10:45 - Reply

    Magkänslan säger ofta hur jag vill ha det. Jag dagdrömmer ofta… Det e inget märkvärdigt. Det e inte ngn jorden runt resa eller ngn större livsförändring. Men för mig e det en dröm ett steg på den väg jag vill. Men varför kan jag inte släppa taget helt om det andra? Bara fortsätta o skrida till verket. Få den balans jag vill ha. Men med honom blir det bara halvhjärtat. Jag vågar inte släppa taget. För nät jag påbörjat min väg o steg ett e klart kanske jag ångrar mig. Då e kanske inte den vägen jag vill ha.
    Han e egentligen inte värd mig. Vi e nog inte värda varandra. Vi åker berg o dalbana hela tiden, vilket inte e roligt…

  3. Solrosen 17 september, 2016 at 14:56 - Reply

    Idag känner jag tvivel. Är det verkligen värt att sörja färdigt och jobba med sig själv och sina mönster och relationssvårigheter? Ungefär så tänker jag idag. Har hållit på med det i snart ett och ett halvt år. Exet startade upp direkt med en ny ja egentligen redan innan han lämnade och i alla fall utåt sett så har han det toppen med henne. Men visst borde det väl ändå ”löna sig” att göra jobbet med sig själv hoppas jag! Känns bara så tungt och ensamt ibland… Tänker liksom att kanske handlar det mer om att ha ”turen” att möta någon som är empatisk och förstående och inte ser ner på en om man visar en svaghet eller en mindre attraktiv egenskap eller sida. Jag har vänner som har haft den ”turen” och kan vara både svaga och krävande men deras partner står ändå kvar. Visst är det bra att bli medveten om sina problem och mönster men samtidigt känner jag ibland att det föder självanklagelse och att jag lägger hela skulden på mig själv. Om jag inte hade varit så jobbig, misstänksam osv… Tänk om man bara kunde få räcka till för någon som man är med sina svagheter. Hur mycket självrannsakan är nödvändig för att våga satsa på kärleken igen? Ett krossat hjärta gör ju så fruktansvärt ont också så kanske är det också tryggt att stanna kvar i ”karensen” och arbetet med sig själv för visst är det ensamt och tråkigt ibland men man slipper ju riskera hjärtesorg och känslomässig berg och dalbana. Det är i alla fall lugnt..

  4. Anna K 17 september, 2016 at 15:27 - Reply

    Du är en levande ängel och mig har du sannerligen hjälpt att komma på fötter och växa. Stort tack för all din kunskap!

    • Michael Larsen 17 september, 2016 at 18:49 - Reply

      Dina ord betyder enormt mycket för mig Anna K! Allt det bästa till dig!

  5. Tina S. 17 september, 2016 at 17:38 - Reply

    Tack och detsamma

  6. Johan 17 september, 2016 at 20:07 - Reply

    Sen jag började läsa din Blogg Michael så har livet blivit lite lättare. Läser hur olika människor tänker och ser på vissa situationer. Det värsta är att en del fortfarande inte kommit över sin separation trots många år. Jag tror att man kan träffa någon efter ca ett år, bara det är rätt person. Och om man är så när klar med sitt förra förhållande så att inte enbart det diskuteras när man träffas. Den nya man träffar ska man inte pracka på massa skit.
    Nu vill jag träffa någon ny, men samtidigt inte. Jag har ju massa saker jag vill göra och tiden kommer troligtvis inte räcka till för en ny bekantskap 🙂

  7. Solrosen 17 september, 2016 at 20:21 - Reply

    Denna blogg har hjälpt även mig otroligt mycket och jag är mycket tacksam för all visdom som Michael och alla andra delar här. Ibland kan jag bara känna mig osäker på om och när jag är redo att våga igen. Blev djupt sviken och jag har blivit rädd. Vet inte hur jag ska orka resa sig om det händer igen. Och så känns det så konstigt att han som var svekfull och otrogen verkar bara kunna gå vidare direkt. Det gör ont helt enkelt. En dålig dag idag. Men jag vet att det går ju upp och ner och snart blir det bättre. Än en gång tack Michael och ni andra som skriver. Michael dina texter var en livlina när det var som värst och är nu en fin daglig hjälp för mig att komma vidare efter en mycket svår tid.

    • Johan 17 september, 2016 at 20:50 - Reply

      Jag känner igen mig. Hur ska jag kunna gå vidare när jag blev sviken på liknande sätt som du. Mitt ex hittade en ny med en gång och lever ”lyckligt”! Men det man måste tänka på är att exet är exet och du ä Du! Så fort man kommer på att exet bara är en människa och inte något man äger så blir det lättare. Du gör ju vad du vill och då får ju exet göra som den vill.
      Men visst är det riktigt roiktigt jobbigt! Hon svek på ett sånt sätt att hon inte kan tro att vi kommer umgås som vänner någon mer gång i hela mitt liv! Det är sånt man måste tänka på när man har vänner/ partners. Lämna snyggt!!

  8. Solrosen 17 september, 2016 at 21:06 - Reply

    Tack Johan för ditt svar. Önskar dig en fortsatt fin helg.

  9. emilienne 18 september, 2016 at 01:23 - Reply

    Tack igen, Du Michael, och Alla härinne,
    Ni ger mig en sån styrka och ett så stort lugn.

    God bless you all.

  10. Fundersam 21 september, 2016 at 00:39 - Reply

    Hej!

    hittade din blogg och det känns verkligen som om du träffar rätt med dina tankar vid varje blogginlägg.

    Jag är i en relation sedan ungefär 7 månader tillbaka, alltså ganska nytt. Mannen har jag känt flera år innan vi började ses.

    Vi har alltid uppmuntrat varandra men de senaste månaderna har vi hamnat i någon form av svacka där det känns som om båda tappat respekten, kan använda ganska hårda ord, (elaka, men hårdare än normalt sätt), vi är misstänksamma och ganska svartsjuka även om jag egentligen tror att båda vet att de kan lita på varandra. Vi bråkar mycket, men ångrar oss direkt efter. Problemet är att det aldrig blir bättre utan alla punkter ovan förstärks.

    Hur kan man hantera det när man hamnar i den sitsen? Eftersom vi aldrig varit såhär innan så hoppas jag att vi kan hitta tillbaka. Har du/ någon lite råd över hur man ska hantera när relationen tagit en oväntad väg och hur man hittar tillbaka till rätt stig?

Leave A Comment

X