Jag befinner mig på resande fot och sitter och skriver dessa rader på ett kafé i en liten stad. Med betoning på liten! Några äldre män sitter och diskuterar livet och samhället. Det verkar inte finns någon som helst tillstymmelse av framtidshopp när jag lyssnar på dem. Negativa meningar som förlamande mantran.
”Vilka smällar har de åkt på?” tänker jag för mig själv. Deras konversation gör att jag ställer några frågor inom mig:
Hur vet vi om vi gett det yttersta? Varför reser vissa personligheter sig upp gång på gång med fortsatt glöd i ögonen, medans andra sjangserar till suddiga skuggor?
Ser framför mig hur männen möts på fiket dag efter dag och ger näring åt varandras uppgivenhet. Förmodligen känner de igen sig i varandra. Både stöd och konservering av tankemönster. Känner empati.
Hur kan vi ge oss själva inspiration? Hur kan vi modellera hjärnan genom våra tankar och handlingar? Vilka känslor upprepas gång på gång? Vilka människor har vi tätt inpå? Vanor, vanor, vanor…
Det är en fin balansgång mellan att å ena sidan ha en vilja utav stål, som kan ta oss oändligt mycket längre än vad vi först kunnat drömma om, och att andra sidan kunna säga:
”Det räcker så här! Jag har gett allt jag kan. Jag behöver söka mig in på nya stigar.”
Den trygga vilan i att vi gav det yttersta. Och en smart och god vilja.
Det är en enorm skillnad mellan acceptans och resignation. Acceptansen gör att vi så småningom kan ta ett nytt avstamp uppåt. Se sköna vyer och känna lusten att röra oss i riktning mot dem.
Det finns en begåvning och talang som vi alla kan träna upp: förmågan att återhämta sig och bygga nya drömmar (inte att förväxla med luftslott). Små dagliga segrar längs med vägen är helt avgörande. En till synes obetydlig sak som blir så rätt att vi kan le en aning här inne. Och så ytterligare lite till nästa dag…och nästa.
Jag vet människor vars liv tagit en helt ny riktning ”bara” genom att läsa en bok eller känna sig sedd och uppmuntrad av en annan person.
Mitt liv handlar till stor del om att ingjuta hopp i människor (därför att jag vet hur det är att leva utan det). Att locka fram det som de själva inte sett och känt. Är så oerhört tacksam över mitt instrument (datorn) och att orden strömmar till mig här och nu. Jag tar ingenting för givet.
Det finns inget som är så potent och inspirerande som en upplyftande tanke/känsla/idé som tagit fäste. Den energin kan förändra precis allt!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Med tanke på dagens inlägg – just dina inlägg ger ofta den effekten! Nya insikter och ny energi som ger kraft till att utforska nya vägar man inte ens trodde fanns. Ovärderligt, tack!
Jag är så tacksam för att du skriver, och dessutom har en oerhörd talang för det. Det du skriver ger ofta en tröst , och manar till eftertanke. Det ger iaf Mig insikter om att tänka efter hur jag är i min roll i ett nytt förhållande.
Tack
Tack, dina texter ger hopp i livet. Det är lätt att se sig som den svagaste och att det är omöjligt att få vändning i livet.
Acceptans har för mig inneburit en ny väg som öppnats. Ett dolt vägval som långsamt har blivit allt starkare. Att inse att vissa saker går inte att göra något åt. Eller ska få vara som dem är. Och att acceptans är nyckeln till att kunna släppa.
Jag har accepterat att min uppväxt har präglat mitt relationsmönster. Att jag inte kommer att kunna skapa den kontakt som behövs med min mamma för att förklara och berätta. De minnen, tankar och rädslor som kommit ikapp och blivit så uppenbara. Accepterat att jag och mitt ex inte når varandras innersta, att vi tillsammans nu gör allt vi kan för att våra barn ska få trygghet och kärlek trots att deras föräldrar gått skilda vägar. Accepterat mig själv för den jag är, och inte bara för det jag presterar. Accepterat att man inte är fulländad, men vill lära av livet. Ett lugn inombords växer som aldrig funnits där tidigare.
Tack Michael.
Jag är SÅ långt bort från acceptans jag kan komma! Jag kan inte förstå hur en hel familj väljer att vara blinda eller tro på det de själva intalar sig/ eller får sig berättat.
Och jag kommer aldrig att acceptera det.
För det gör att en lite själ inte kan / får / klarar av att växa.
Själen är kvar i sin tro på det goda men blir mindre för varje sak som den utsätts för som är det motsatta. I vilken riktning själen än tittar efter en ny väg så står det motsatta och blockerar.
Själen kommer en dag tillslut hitta kraft att försöka besegra det motsatta eller så kommer själen att förintas.
Detta kan jag kan ALDRIG acceptera.
Utveckla gärna hur du menar.
Jag tror jag förstår hur du menar. Att man VILL tro/se det bästa och blunda för det som är mindre smickrande. Man vill inte se, man sopar under mattan för att det är så man har lärt sig. Att gå vidare med ett stort hål i bröstet och tro att det ska läka av sig självt bara man låter bli att röra vid det funkar inte så bra. Det kan te sig så här i en hel familj/släkt. Man bryter aldrig ihop, man lägger locket på och fokuserar på annat/nästa projekt.
Ja ungefär. Men det känns som om jag ENSAM får bära / vara måltavla för alla negativa saker folk tror/ tycker / tänker. Som om att det alltid måste läggas ut på någon ” annan” istället för att våga/ kunna SE. Gärna då den som tillslut tagit klivet och lämnat för att det ej har varit en sund relation med någon som fortsatt tycker.
– bara du inser dina fel o brister gör si/ så så hade allt varit bra!!!
Som om man får bära en outtömlig skuld.
Låter inge vidare Liv. Du får alltså bära skulden för allt. Tänk att personen försöker projicera på dig. Den personen letar hellre fel på dig än att försöka bli en bättre människa själv. Gå för Guds skull inte samma låga nivå, för det är där och då som man måste plocka fram sin styrka och bara stå stadigt och låta den andra göra bort sig, för det är ju så det blir.
Va så pass stark i dig själv, om du så måste bita dig i läppen många ggr.
Ett fint inlägg Michael! Det är fruktansvärt att hamna i en situation att leva utan hopp för oftast är ju hoppet det sista man tappar. Mina tankar far iväg till de separationer som skett pga av yttre faktorer där mannen står ensam kvar med sina barn efter att hans älskade vän sakta förtvinat bort i cancer, hoppet klingade av. Eller hoppet som till slut lämnar en själ om att kvinnan ska hittad levande efter en katastrof som tsunamin…det är stora sorger att ta dig igenom.
Men vad sorgen eller det förlorade hoppet än grundar sig i så kommer man tillslut till ett vägval där man måste börja lära sig acceptera, även jobbiga, slitiga skilsmässor. Det finns en fantastisk bra bra bok som handlar om hur man kan klara av att börja acceptera. Den heter Att leva ett liv inte vinna ett krig: en bok om acceptans. Av Anna Kåver mycket läsvärd!
Tack LA! Tro mig jag har försökt/ försöker. Men det innebär också att jag ej lyckats stå upp för mig själv eller berättat min ” sanning”.
Kram
Jag känner igen mig i det du går igenom. Jag har insett att stå upp för mig själv, kontra berätta min sanning inte är samma sak. Dom som har vänt dig ryggen är inte intresserade av att höra din sanning. Dom har oftast redan bestämt sig och då kan du få stånga dig blodig för att göra din röst hörd och du kommer att bli förtvivlad och din ork kommer att ta slut. Tro mig, jag har försökt att få andra att förstå ” min sanning ” men dom har redan bestämt sig för att jag har fel. Låt dom tro vad dom vill, om dom vill se, kommer dom att se så småningom. Vi kan inte göra annat trots att det gör såå ont. Tala i silver, tiga i guld, som det så fint heter. Känn att du har din egen makt i att du vet mer än dom och luta dig mot den och bli stark med den och finna styrka i det. Det är svårt och krävs enormt mycket att stå kvar och lyssna utan att kriga. Jag lyckas inte alla gånger jag heller, men varje gång jag lyckas att vara det så växer jag. Det känns som en tyst inre makt, och den kan flytta berg.
Kram till dig Liv