Det går som en röd tråd genom personerna som varit med om otrohet, blivit lämnade och fått höra: ”känslorna finns inte där längre” – Upplevelsen av att inte duga. Inte vara älskad. De svarta hålen som slukar lyster i människors ögon.
Det absolut centrala för var och en av oss är att känna mening genom ett sammanhang. Delaktighet och känslan av att ha någonting att ge fungerar som stabiliserande ankare. Det finns alltför många i den här världen som likt spökskepp driver hit och dit, utan att känna kärnan som skapar handlingskraft.
Det är inte alls konstigt att mannen sitter där i soffan och tittar rakt ut i luften när frun lämnat huset för gott. Känslan av misslyckande som maler på genom varenda tanke. Kvinnan som börjar anklaga den egna kroppen för att mannen varit otrogen: ”de jävla celluliterna gjorde säkert honom avtänd!”
All upplevelse av meningssammanhang kretsade kring familjen. När den inte längre existerar hamnar hela personligheten i en bedövad limbo. ”Vem är jag nu?! Hur gör jag med tiden?”
När den värsta chocken lagt sig behöver vi ta de djupa andetagen: ”här är jag nu. Det känns fruktansvärt och det finns ingenting jag kan göra åt hennes/hans beslut. Vilken riktning tänker jag ta ut trots kaoset?”
Det finns ett uttryck som säger att vi behöver dö medans vi lever, så att vi kan leva ännu mer. Det betyder att gamla föreställningar, beteendemönster och vanor behöver överges, så att vi kan ta ännu mer utrymme. Ett autentiskt sådant.
I de absolut mörkaste stunderna kan vi lära känna det som är det verkliga jaget. Bortom allt det vi tror att andra vill av oss och vilka vi bör vara. Jakten på illusionerna gällande det vi benhårt tror är kärlek och respekt behöver brännas, så att någonting nytt kan födas.
Att gå genom dödsdalen är symbolspråket för hur vi rör oss framåt oavsett vad. Livet vill ha rörelse och att vi börjar tycka om, ja, t.o.m. älska oss själva – oavsett de yttre omständigheterna. Det kan låta som en övermäktig ekvation – men en enda liten tanke som fastnar: det är fullt möjligt att resa sig igen.
Till mannen i soffan och kvinnan som med uppgivenhet ser sig i spegeln vill jag säga: lätta andetag, beröring, blickar, omtanke, förståelse, lugna röster, matdofter…kommer att ta plats igen. Fortsätt framåt och gå upprätt. Som om oändligt mycket bättre tider väntar.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag vill älska mig själv, men jag tycker så illa om de beslut jag tar. Tröstar mig själv genom att säga mig själv att jag inte klarar av något annat beslut.
Min man har en arbetskollega han kallar för vän. Men för två år sedan ringde hennes make upp mig och berättade att min man och hans fru träffats och umgåtts utan vår vetenskap. Han hade lagt i en Spyapp i hennes telefon och kunnat få fram alla sms och samtalslistor.
Jag fick ta del av allt det där. Min man förklarade att han älskade henne som en vän inget mera och att de inte har inlett någon relation.
Kvinnan är idag skild två år efter allt detta. Bara för några veckor sedan så upptäcker jag att han träffar henne i smyg igen. Kör henne hem från arbetet och påstår fortfarande att de endast är vänskap mellan dem.
Jag håller på att bli galen. Jag går sönder innuti.
Snart har de firmafest och jag har sagt att han inte får gå. Men han säger bara att han kan inte leva i ett fängelse och tänker visst gå ändå.
Han tycker att jag är konstig.
Jag älskar denna man. Jag undrar varför. Varför kan han inte se min smärta??
ja varför vill han inte se? varför betyder ditt hjärtas värk inte ngt för honom? varför är du inte viktigare än en firmafest? varför slutar han inte träffa henne innan det blir ngt annat av deras vänskap? varför värdesätter han inte det ni har byggt upp, livet ni har ihop? vill han inte ha det livet längre? fråga honom om det? styrkekram
Nu när jag mår så bra i mig själv så tänker jag ofta att jag inte vill ha en man i mitt liv igen. Jag blev bränd ordentligt av min förra relation och jag tror inte jag är rädd för att bli bränd igen utan snarare att jag ska tappa bort mig själv igen. Samtidigt som jag tror att en del av mig säger detta för att jag är lite rädd att jag aldrig kommer att träffa någon ny heller 🙂 snurrig vad tankarna gör med oss.
Men det ger mig en otrolig trygghet att jag mår så bra med mig själv att jag inte ”letar” efter någon. Varför jag stannade så pass länge i min förra relation var just på grund av rädslan att vara själv, och den rädslan har jag nu övervunnit och bara det är en vinst i sig.
Önskar dig en underbar höstdag!
Saknar mitt sammanhang. Mannen har flyttat och funnit ny kvinna. Barnen är stora och uppskattar kompisar mer än förälder. 2 år har gått… Den nya man jag trodde jag kunde få ett nytt sammanhang med visar sig vara självisk och en som spelar ett spel med kvinnor. Ger dubbla signaler till fler för att alltid ha en väg ut och slippa vara ensam. Försöker lämna honom nu. Hur finner jag kraften att fortsätta framåt med ryggen rak. Smällarna tär på kraften och jag kan inte längre tänka klart. Jag slår påmig själv också och är så arg att jag uppför mig som ett offer som tycker så jävla synd om sig själv hela tiden. Varför kan jag inte få bort den ”blöta yllefilten ” som tynger ner mig hela tiden. Det finns sååå mycket i mitt liv att vara glad och tacksam för… Men varför kan jag inte få den känslan? Varför är en ny relation så laddat för mig? Är så trött på mig själv.
Tack bästa Michael!
Bara att läsa överskriften idag fick mina tårar att rinna…
jag har jobbat många år med mig själv från att ha haft självskade beteenden, tvång och svår ångest av att ständigt känna den där känslan av att inte räcka till eller duga som jag är…
Har nu insett att det kommer från min relation med min pappa som hade höga krav och frös ut mig om jag inte gjorde som han ville…
Det har förstås även visats sig i dom relationer jag haft, jag försöker vara ”perfekt”och anpassa mig på alla sätt för att bli älskad å ändå har det inte räckt?!
När jag sen kom till insikten att det var just det som var problemet, att jag anpassade mig istf att vara mig själv och stå upp för den jag är och vad jag vill och behöver..kom nästa insikt att om jag ska kunna göra det så måste jag börja älska mig själv och tycka att jag duger som jag är med allt som är jag, även mina mörka sidor som jag fortfarande kämpar med…
har alltid trott att jag måste vara perfekt för att förtjäna kärlek..
Det har verkligen gjort att jag tappat mig själv och även om jag är på god väg tillbaka till mig själv så har jag lång väg kvar,känns det som..
Men det känns som om det här är kärnan till allt, att börja älska mig själv och behandla mig själv därefter..
Det är svårt och det svåraste är att tycka att jag förtjänar det..
Jag vet det i huvudet men måste känna det i hela mig..
Tack för att du finns Michael och tar fram det man behöver se i ljuset!
Jag ska kämpa på och vara snäll mot mig själv..
Vi behöver dö medan vi lever, så att vi kan leva lite mer. De tar jag verkligen till mig idag! Och någonstans där inne känns det som att det är precis så.
Så fint att du skriver om detta om att behandla sig själv väl. Att man ska älska andra som sig själv är ju något man ”vet” sedan barnsben. Men jag har innan den kris jag är i nu aldrig tänkt på att det ju handlar om att man även ska behandla sig själv bra. Och jag tror att vi är många som har älskat andra mer än oss själva, behandlat dem bättre än oss själv.
Själv är jag innerligt tacksam eftersom min skilsmässa och den process jag hamnade i när jag blev lämnad faktiskt har lett till att jag har insett att jag duger precis som jag är. Att jag är värd att ha det bra och att livet kommer att ge mig bra saker. Efter 40 år på jorden har jag till slut nått tillit till livet, vilket känns fullständigt fantastiskt, och vilket jag inser är en sådan grundförutsättning för att jag ska kunna ha bra relationer. När jag vill mig själv väl kommer jag inte stanna i relationer som inte ger mig bra saker. Och hit kom jag genom att gå rakt in i smärtan och ångesten av att ha blivit lämnad, och där någonstans genom att till slut nå botten börja nås av insikten att jag duger.
Men det tog ett kraschat äktenskap, en bruten förlovning och en avslutad lång relation att komma hit. När jag tänker på det sättet kan jag fyllas av en oresonlig bitterhet. Varför, varför var jag inte klokare? Varför skulle jag förstöra allt detta innan jag lärde mig? Men när de tankarna kommer försöker jag att hålla om mig själv och vara snäll mot mig själv, och möta med att jag har gjort så gott jag har kunnat och jag har lärt mig under resans gång. Det allt jag kan begära av mig.
Måste också säga att jag är så tacksam för att få ta del av alla tankar från alla er underbara människor som skriver här i kommentarsfältet. Det är gott att se att det finns så många reflekterande människor som säger det äkta och som vill jobba med sig själva. All kärlek och all styrka till er!
Idag är ingen bra dag. Känner mig ledsen och bitter. Jag blev så grinig och sur så jag beställde nytt personbevis till att fullfölja skilsmässan. Om 11 dagar kan vi skicka in de sista och definitiva slutet! Känner mig vilsen. Vi har inte pratat om ”vårt förhållande” på 6 mån. Allt är tyst och krystat. Pratar bara kortfattat om det som rör barnen. Jag har barnen på julafton. Han berättade att hans släkt befinner sig utomlans då. Tror han fiskar efter att få komma över och fira med mig och barnen. Jag vill inte det. Kommer inte kunna slappna av då.
Det blev en hel del svammel idag ser jag, men skönt att få ur sig tankar.
Michael, vill Du gifta Dig med mig!?
Oj, det var ett litet dåligt skämt.. skäms lite nu… publicera inte.. iiich. ..blev bara spontant bara då du skriver så bra!
Tack! ☺️ Det här träffade verkligen rakt in i mitt hjärta. ❤️
Jag har blivit bedragen av min man i nästan ett år. Han har sagt att han älskar henne o vill lämna mig. Men varje gång vi bestämt oss för att skiljas så har han ångrat sig. Min dåliga självkänsla har fått mig att åka fram o tillbaka i hanns känslomässiga berg o dalbana mellan hopp o förtvivlan. Nu sedan några månader tillbaka så har han bestämt sig för att det är mig han vill leva med o visar det tydligt. Men nu kommer alla tankar hos mig istället om jag kan lita på honom igen o var har jag alla mina känslor för honom som jag kämpat ett helt år med att försöka att stänga av. Sedan skäms jag lite för jag har blivit som en svamp av bekräftelse från andra män. Har varit världens trognaste förut, aldrig sett åt en annan man men tyvärr gör jag det nu o det skrämmer mig…
Hej!
Jag har inte en man som har varit otrogen men han har ingen sexlust.
Känner igen det där som du skriver om att suga åt sig manlig bekräftelse. Det gör jag oxå. Ofta.
Jag tror att självkänslan har blivit skadad och man försöker plåstra om det med annan manlig bekräftelse.
Det funkar. Det ger en härlig känsla för stunden. Men det ger oxå mersmak. Rädd att träffa på någon som får mig att vilja ha mer än bara bekräftelse.
Jag vet att det är dax för mig att göra slut. Ska bara…
Lycka till med livet Mimmi!
Ååå… Tack! Stort lycka till i livet du också. Känns skönt att jag inte är ensam om att få den reaktionen och är nog som du säger ett känslomässigt plåster mot det sår man fått.
Kram!!
Precis så är det! Du sätter ord på det jag känner. Jag ska ta till mig dina ord om att fortsätta framåt och gå upprätt! Sammanhang och mening med livet får komma sedan. Och kanske måste jag bränna mina illusioner då jag aldrig kommer att få den kärnfamilj som tidigare har definierat hela min lycka. Det är en svår kamp i sig. Att byta riktning för att man vill är ju en sak men att byta riktning för att man måste är något helt annat. Men det finns ju inga alternativ. Jag måste kämpa för ett bra liv för barnen och mig. Dödsdalen är riktigt mörk men jag känner att jag rör mig framåt. Jag kommer att läsa denna texten många gånger! Tack
Befinner mig i dödens dal just nu.
Svårt att andas…klump i magen, ärrad själ.
Fann denna blogg av ren slump, oändligt tack för alla dessa kloka texter.
Fortsätt andas.
En dag i taget. Det kommer att kännas bättre. Så småningom.
Styrkekramar till dig!
Det sista stycket i dagens text absorberar jag, tack!
Tack fortsätter läsa, försöka ta till mej all visdom och intala mej att snart är det min tur att vara lycklig…. En dag kommer jag vakna o vara glad för att solen skiner, löven är vackert röda och jag tycker om mej själv – bara inte idag….
Hej
Tack för dina blogginlägg.
En kort historia om mig och min man.
Tillsammans i 23 år, gifta i 13 år.
Några år sedan blev våra barn stora. 1 flyttade hemifrån. Något hände hemma hos oss. Samtidigt blev min pappa sjuk och senare dog han.
Jag var mycket ledsen och upptagen i min pappas sjukdom och efter hans död blev jag låg och deprimerad,
Under tiden detta skedde, hände något hos min man. Han började ha telefonförhållande med två kvinnor, ljuga om saker och ting och allt möjligt konstigt hände (bakom min rygg). Utav en händelse upptäckte jag allt och jag konfronterad honom och han ljög igen, inget hade hänt sa han. Han saknade bara mig sa han.
Vi pratade och kom överens om att ge varandra tid m.m. Nästan två år halt gått och den enda som kämpat och ville tillbaka till det gamla var jag. Teven var viktigare i alla lägen och att prata om saker tex vardagen var strunt.
Vad hände? Vad gjorde jag för fel? Har han fortfarande förhållande med kvinnorna? Vad vet jag? Jag är djupt deprimerad (medicineras) och vågar numera inte ta upp saker med min man.
Vad finns nu? Jo, en tom sängplats bredvid mig för han har flyttat. Jan hittade ett hus helt plötsligt i våras och flyttade under sommaren.
Han vill att vi ska vara särbo, men vet ni vad? Vi umgås inte, pratar knappt så vad är det för särboförhållande?
Vad ska jag göra? Hur ska jag göra? Vet inget, sover knappt och gråter en massa.
Jag försökte ge mig själv tillbaka till honom 🙁