jagDet går som en röd tråd genom personerna som varit med om otrohet, blivit lämnade och fått höra: ”känslorna finns inte där längre” – Upplevelsen av att inte duga. Inte vara älskad. De svarta hålen som slukar lyster i människors ögon.

Det absolut centrala för var och en av oss är att känna mening genom ett sammanhang. Delaktighet och känslan av att ha någonting att ge fungerar som stabiliserande ankare. Det finns alltför många i den här världen som likt spökskepp driver hit och dit, utan att känna kärnan som skapar handlingskraft.

Det är inte alls konstigt att mannen sitter där i soffan och tittar rakt ut i luften när frun lämnat huset för gott. Känslan av misslyckande som maler på genom varenda tanke. Kvinnan som börjar anklaga den egna kroppen för att mannen varit otrogen: ”de jävla celluliterna gjorde säkert honom avtänd!”

All upplevelse av meningssammanhang kretsade kring familjen. När den inte längre existerar hamnar hela personligheten i en bedövad limbo. ”Vem är jag nu?! Hur gör jag med tiden?”

När den värsta chocken lagt sig behöver vi ta de djupa andetagen: ”här är jag nu. Det känns fruktansvärt och det finns ingenting jag kan göra åt hennes/hans beslut. Vilken riktning tänker jag ta ut trots kaoset?”

Det finns ett uttryck som säger att vi behöver dö medans vi lever, så att vi kan leva ännu mer. Det betyder att gamla föreställningar, beteendemönster och vanor behöver överges, så att vi kan ta ännu mer utrymme. Ett autentiskt sådant.

I de absolut mörkaste stunderna kan vi lära känna det som är det verkliga jaget. Bortom allt det vi tror att andra vill av oss och vilka vi bör vara. Jakten på illusionerna gällande det vi benhårt tror är kärlek och respekt behöver brännas, så att någonting nytt kan födas.

Att gå genom dödsdalen är symbolspråket för hur vi rör oss framåt oavsett vad. Livet vill ha rörelse och att vi börjar tycka om, ja, t.o.m. älska oss själva – oavsett de yttre omständigheterna. Det kan låta som en övermäktig ekvation – men en enda liten tanke som fastnar: det är fullt möjligt att resa sig igen.

Till mannen i soffan och kvinnan som med uppgivenhet ser sig i spegeln vill jag säga: lätta andetag, beröring, blickar, omtanke, förståelse, lugna röster, matdofter…kommer att ta plats igen. Fortsätt framåt och gå upprätt. Som om oändligt mycket bättre tider väntar.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare