För en person som har lätt för att sätta ord på och dela med sig av sina känslor, känns det enormt frustrerande när partnern efter en tid i förhållandet börjar ta några steg bakåt. Det började så bra, eller rättare sagt – fantastiskt! Två som inte kund låta blir att ta på varandra, hålla handen ute bland andra och kyssar…Men så gick det ett par månader eller t.o.m. ett halvår och den gradvisa distansen tog alltmer plats i relationen.
Kvinnan eller mannen som söker fördjupad kontakt, som vill prata, kommunicera gemensamma målsättningar, drömmar och/eller bara vill vara nära, börjar känna sig olustig och orolig. Men även lurad!
”Hur kan han plötsligt förändras så här?”
”Varför känner jag mig plötsligt oattraktiv och klängig tillsammans med henne?”
Förälskelse och sexuell attraktion ger neurokemiska reaktioner i hjärnan. En behagligt sval drink med färgglada små paraplyer och exotiska smaker på en varm kritvit strand. Livet kunde inte vara bättre! Ett tag i alla fall.
Närhet och kärlek kan vara enormt utmanande! De sätter likt en kraftfull strålkastare ljuset på våra tidiga relationssår och kärlekserfarenheter. Och det är inte alltid romantiskt! Tidigt i livet formades vi genom förebilder som inte alltid var de bästa.
Mannen berättar: ”Jag kände mig fruktansvärt provocerad när hon ville planera in varenda helg. När hon ville prata känslor och som jag upplevde det – vända ut och in på allt. Det kändes som om jag hade kliande myggstick över hela kroppen! Varför måste hon krångla till det hela tiden?!”
Frågan kommer upp inombords: ”Är hon/han verkligen rätt för mig?”
Vi kan vara mästare i sociala sammanhang, men fullständigt desillusionerade i en nära relation. Längta efter någon men sluta oss när vi upplever förväntningar och krav.
För några år sedan genomgick mannen en skilsmässa och han upplevde sveket och otroheten så starkt, att han någonstans djupt därinne bestämde sig för att aldrig mer tillåta sig att bli sårad. ”Man kan bara lita på sig själv”, blev hans budskap till jaget.
Vi kan ta på oss kamouflagedräkt för att slippa konfronteras med ”fienden” (tvivlaren, den sårade, likgiltiga, undvikaren, avstängde, sårbara etc.) men risken är att vi fastnar i samma leriga hjulspår gång på gång.
Det finns inga snabba och smarta tips för hur vi förändrar våra anknytningsmönster, men att verkligen börja se oss själva och det vi gör i tvåsamheten är en mycket bra början.
Michael Larsen – relationscoach
Där är jag nu. Jag har träffat en trevlig man i några veckor nu. Vi har inte gjort annat är kramats hittills, men långsamt långsamt känns det som att det blir lite mera ömsesidiga känslor. I torsdags var vi på en jättemysig middag tillsammans och vi både skojade och pratade allvar. Då sade han att han är lite försiktig för att han är bränd från tidigare förhållande. Jag upplyste honom om att man inte kan få nåt om man inte vågar…och det höll han med om.
Följande dag hörde han av sig och vi träffades bara i några minuter under lunchrasten. Han gav mig en pytteliten chokladask 🙂 Han skulle åka till sina döttrar och barnbarn under helgen, och jag önskade honom en bra helg…”men kanske vi hörs” sa jag. ”Ja det gör vi säkert”, sa han. Jag skickade ett sms dagen efter…men han svarade inte. Idag frågade jag när han kommer hem och att jag kan bjuda på äppelpaj. …men då fick jag höra att han kommer hem först morgon. Varken mer eller mindre.
Nu är jag skraj…och lite småtrött på att mina förslag aldrig duger och att hans tuffa livprogram är det som styr när vi kan träffas. Ok om han inte är hemma, men ändå. Jag är också skraj för att han ska hålla mig på halster – just för att han själv är rädd för att det ska bli ”allvar”.
Hur gör jag nu? Hjälp mig med mina tankar!