Du vill inte vara orsaken till dålig stämning. Du vet att det har varit en tuff termin i skolan. Han eller hon står mellan jobb. Det kanske finns en diagnos med i bilden. Du avskyr auktoriteter. Du brinner för kärleksfull kommunikation.

Ditt barn ber dig om någonting som du vet att du borde säga nej till, så därför säger du nej. Till att börja med!

Du känner dig inledningsvis trygg i beslutet. Men efter en stund drabbas du av dåligt samvete.

”Klart att jag kan skjutsa henne/honom. Varför var jag så fyrkantig som sa nej?”

”Det handlar ju bara om trehundra kronor. Varför beter jag mig snålt?”

”Jag hade föräldrar som vara alldeles för dominanta. Nu är jag sådan!”

Om dina gränser är flexibla så vet ditt barn redan att så är fallet. Hon eller han bara väntar på att din osäkerhet ska få komma till uttryck. Ditt barn känner dig!

Om du lär den unga människan att gränser är någonting förhandlingsbart, väntar en framtid med frustration.

Om du visar den unga människan att nej kan omvandlas till ja, kommer respekten för dig att urholkas.

Gränser är gränser så länge som du håller fast vid dem. Inte för att du ska bevisa vem som bestämmer, utan för att gränser är en del av livet.

Gränser och grundvärderingar är tvillingar. Känner vi inte våra grundvärderingar är allt relativt och vi bortförklarar oss själva med ”kärlek”.

När du säger nej till att göra sådant för din tonåring som hon/han kan göra för sig själv, visar du förtroende (vilket är en av ingredienserna i kärleken).

Michael – relationsterapeut