Ser hur det blir allt tydligare i många sammanhang – hur vi förväntas ha en åsikt (och då en politiskt korrekt sådan), tycka till och värdera. Har själv stått i den där sörjan av tyckande. Minns att det tog energi och hur lätt känslor gick i spinn. Var inte en tilltalande variant av mig själv.
Igår bestämde jag mig för att experimentera med attityden: ”iaktta istället för att tycka.”Oavsett vad jag såg, läste och hörde, skulle jag bara lugnt konstatera: ”ja, så tycker hon/han. Där händer det.”
Handlar inte om att passivt acceptera, utan istället inse att våra åsikter inte förändrar någonting där ute. Det som påverkar på riktigt är bra och nära människomöten.
När jag lyssnar på politiska diskussioner slås jag över hur enormt mycket ego som är inblandat. Det saknas lyhördhet. Parterna sysslar med att söka egna formuleringar istället för att lyssna. Samtidigt vet jag att när människor är taggade och igång, slås förmågan till mottaglighet ut.
Hetsiga diskussioner i förhållanden öppnar inte sinnet hos den andre, utan bygger istället tjockare egomurar. Det ligger i vår natur att skydda när de höga rösterna tar skruv – hitta en killer replik som manifesterar den egna förträffligheten.
Har du någonsin tagit till dig sådant som andra bombarderar med en ton av överlägsenhet och pekfingrar?
Det finns inget som kan kyla ned en uppjagad stämning såsom genuin varm ögonkontakt och den goda viljan: ”jag finns här, lyssnar och tänker inte tillrättavisa.”
Ser alldeles för ofta människor som utger sig stå för tolerans (vilket ord föresten ”jag tolerar dig” – härdar ut) och jämlikhet, men som samtidigt är militäriskt dömande mot de oliktänkande.
Att blunda för vårt eget mörker är en av de största fällorna vi kan gå i.
Testa gärna en dag av uppmärksam icke värderande attityd. Kan lova att det inte är lätt, men lärorikt och befriande.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Det är så sant det du skriver. Överlägsenhet och pekpinnar är knappast de mest effektiva medlen. Även om en person skulle ha ”rätt” i sakfrågan kan ett sådant förhållningssätt nästan få mig att tycka tvärt om ”bara för att”. Det väcker det där lilla obstinata barnet inom en på något sätt. Ingen vill bli forcerad att anamma en viss åsikt. Det är synd att det verkar vara så svårt att få till en äkta dialog t.ex. i samhällsdebatt/politik. (Ja, inte bara där förstås) Många verkar bara vilja ha ”rätt” istället för att man försöker lyssna, respektera och lära av varandra. Precis som du skriver.
Hej Michael. Som så många gånger räddar du mig med en annan synvinkel. Tack för din blogg!
Jag har ett dilemma, jag har äntligen, efter 8 destruktiva år, tagit tjuren vid hornen och sagt upp bekantskapen med en vän. Det är första gången (och förhoppningsvis sista gången) i mitt liv som en sådan här sak inträffar. För att sammanfatta vår relation kortfattat så kan jag säga att hon var som ett plåster på mig, samtidigt som jag fick anklagelser, manipulationer och tom hennes föräldrar var vidriga mot mig de sista, kommenterade mitt utseende och hånade mig för att sen skälla på mig för att jag inte kunde ta det ungefär.. (vi är 24 & 25 år) Min vän och jag har försökt lösa saker i flera år men svek, svek, svek och manipulationer har gett mig ångest. Självklart blir jag ingen bra kompis tillbaka då.
Med andra ord. Jag är fri. Jag är lättad. Men samtidigt så skakad! ”Vad sjutton hände nyss? Stod jag upp?” osv. Jag känner mig samtidigt så nervig, svårt att äta, orolig och vågar inte riktigt gå ut och min mamma har tagit min telefon så att jag ska slippa läsa sms om hon hör av sig eller hennes familj ringer osv. Jag mår skit, men samtidigt så bra.
Hur tar jag mig igenom den här persen? Jag har aldrig ens dumpat en pojkvän så hur sjutton hanterar jag det här?
Kram
Stå på dej! Att vara utan en sån ”vän” kan knappast vara värre än att ha den kvar. Den ångest du känner är nog inför det nya okända liv du kan leva nu. Att bryta upp och möta nåt annat än det invanda är lite otäckt, men roligt och spännande!
<3 🙂
Tusen tack för dina värmande ord. Det är fortfarande jobbigt, inte för att jag saknar henne utan för att jag är rädd att hon snart står utanför min dörr ungefär eller börjar höra av sig, har blivit rädd för henne och hennes familj. Det var rätt beslut. Återigen tack för dina stärkande rader <3
Vad starkt gjort av dig. Du gör rätt. Vilken fint och bra stöd du har av din mamma.
Tack va fint med stöd även utifrån!
Påminn dig själv: varför bröt jag kontakten? Hur fick ”vännen” mig att må? Det här var ditt första ”träningspass” i att stå upp för dig själv och släppa taget om människor som inte är bra för dig. Varje gång du känner skuld, rikta tankarna åt ett annat håll – träna, prata med någon som får dig att må bra, läs stärkande ord. Fråga även dig själv: varför tillät jag det här att pågå så länge? Vad behöver jag bli bättre på?
Tack ♡♡ Jag har människor omkring mig som riktar mina tankar åt andra håll. Det var rätt beslut. Tack igen.
Var tillsammans med en sådan man. Han går in i politiska diskussioner. Saknade ofta lyhördhet för han var upptagen av hur han låter och tycker. Jag kunde komma hem och ville prata av mig, om en tuff arbetsdag. Han ville direkt lösa problemet, se det från ett stort håll. Det är fel på samhället, du måste vara mer stolt över ditt yrke. Du ären tjänsteman, du kan inte ta sånt skit från någon som har en sämre utbildningen än dig etc. Det skrämmande var jag blev likadan då han ville prata om något litet från sitt jobb. Till slut bestämde vi att inte prata om känsliga ämnen som jobb hemma. Gjorde ont, man behöver en partner där man kan få ventilera och säga saker som bara måste ur en, utan att lösas. Känslor. Jag ska inte behöva tänka, var det här ett smart sätt att uttrycka mig för jag känner såhär efter en arbetsdag. Ibland behöver man få vara liten för att bli stärkt.
Det är säkert många som känner igen sig i din beskrivning Jenny – partnern skall försöka fixa det genom lösa det, göra det till samhällsproblem, istället för att lyssna och visa att de finns där. Tack för att du delar med dig.