Vi förlitar oss alltför ofta på logisk argumentation och att strategier ska ta oss upp ur den negativa relationssörjan. Känslomässigt avstånd som har pågått under lång tid och som vi försöker analysera och diskutera oss ur. Två som önskar bli förstådda. Eller en som kämpar med att kommunicera medan den andre tar det som sägs i välmening som anklagelser och kränkningar.
Under konflikter blir vi alltför ofta likt femåringar som har fått sina leksaker beslagtagna av ett annat barn. Reflexmässiga instinkter som gör att vi inte lyssnar och säger sådant som inte går att radera ur minnet hos partnern.
Timslånga intellektuellt begåvade samtal kommer inte att skapa attraktion. Himlande ögon, anklagelser, höga röster eller öronbedövande tystnad kommer inte att föra er närmare varandra.
Det är avgörande att fråga sig själv: ”vad behöver jag i det här förhållandet?”
Men även: ”vad behöver hon/han av mig i den här stunden? Vad behöver kvinnan/mannen som jag säger mig älska av mig på längre sikt?”
Genuina samtal kan göra underverk men även skapa undergång. Den stora utmaningen är att veta när den kloka tystnaden bör få utrymme och när de väl valda orden ska ta plats.
Några är övertaggade medan andra har nonchalans som närmaste följeslagare. Ingen av dem är till vår fördel!
Attraktionen har längtan som en ingrediens och därför kan fysiskt avstånd och minimal kontakt vara helt avgörande.
Det går inte att framkalla en kärlek som är död genom terapeutiska övningar och kommunikationsstrategier.
Jag har genom mitt terapeutiska arbete även sett de som trott att förhållandet inte gått att rädda, men där en bit attraktionsglöd legat och pyrt, vilket senare har skapat en positiv brand.
Men det har aldrig skett genom övertalning och anklagelser, utan genom en inställning av att släppa kontrollen över händelseförloppet. Och genom att lyssna till det subtila: ”vad behöver hon/han av mig?”
När vi drabbas av ångest och panik, blir vårt fokus: ”jag behöver! Jag vill ha! Jag klarar inte detta!” Från denna position gör vi aldrig det som är bäst för möjligheterna hitta tillbaka till varandra.
Det kan kännas fruktansvärt svårt, för att inte säga omöjligt att sitta lugnt i båten, men jag garanterar att det är det bästa.
Kärleken är tålmodig. De instinktiva behoven skriker efter omedelbar tillfredsställelse.
Prata med varandra i tid. Prata när ni båda är kapabla att lyssna på riktigt. Försök inte vinna debatten som inte går att vinna utan att förlora partnern.
”Patienten” (förhållandet) kan vara död, men även ge sken av att vara död. Det behövs två med puls för att hitta tillbaka till er.
Michael – relationsterapeut
Känner igen mig så mycket. Vi levde i en föraktfull irritation men utan brinnande konflikter. ”Gled ifrån varandra” som det heter. Vi skulle samtala, men vi satt som tjuriga boxare i varsin ringhörna.
Först månader efteråt kom ångest och panik av att inte klara mig. I mitt fall försent. Vi försökte närma oss varandra men jag visade bara upp ångest som varvades med frestelse av en ny person. En omöjlig ekvation. Jag levde länge i ett inre triangeldrama. Idag har jag kvar det nya förhållandet. Jag ser en blomstrande skönhet i henne. Rena drömmen. Fast ibland inte så enkelt som jag vill tro. Jag har en rädsla om att det inte ska hålla. Då dyker historien upp. Mitt hastiga uppbrott, som det nu gått flera år sedan, det har lämnat obearbetad sorg som växer till avgrundsdjup ångest. I perioder. Allt glesare och kortare. Men några gånger har jag brustit och agerat på den vidriga ångestkänslan. Enda sättet att bli fri är att rädda det stora vackra. Det som inte finns mer än i minnet. Det har då vuxit och blivit helt ohanterbart. Mina vänner bedyrar att det minsann inte var bra alls mot slutet och säger att jag måste sluta älta. Här önskar jag att det fanns något konkret att göra. Något som får ångesten att skingra sina falska men skrämmande moln. Hur ska jag förstå att det bara är ett övergående falskalarm när minnen och sorg känns som skräck? Det drabbar mig om och om igen och vägrar ge sig. Jag vet mellan de här perioderna att det inte finns något jag kan göra åt det som aldrig blev, nu. Jag vet inte ens vad det är jag jagar. Trygghet tror jag. Finn trygghet i dig själv, säger någon. Nä. Alla möjliga. Men vad innebär det slitna uttrycket egentligen? Hur ska jag kunna släppa det? Bli fri? Kunna ägna all kraft åt min nya kärlek, som jag verkligen känner för. Någon som känner igen något?