En stor färgsprakande luftballong har just fyllts med luft och inom kort skall den lyfta från marken. Kvinnan går fram och med en stor nål gör hon ett flertal punkteringar på den gigantiska ytan.

”Det är så jag ser på förhållanden” berättar hon.

”I drömmen ser jag vad mitt omedvetna känner. Egentligen är jag väldigt säker på mig själv, men när det kommer till relationer saboterar jag. Särskilt om personen kommer nära. Jag längtar efter den där djupa närheten, men samma sak händer gång på gång. Med känslomässigt distanserade män fungerar det längre, men där kommer tomheten och ensamheten så småningom fram. Jag är skräckslagen för riktigt djup intimitet!”

Det är precis så här väldigt, väldigt många människor gör: slår undan fötterna för sig själva i parrelationer. Vi längtar men är samtidigt rädda. Våra vita emotionella blodkroppar attackerar det vi tolkar som hotfullt (även om det kanske är det överlägset bästa för oss).

Minns du vad jag skrev igår om psykets tre våningar? Hur en sak kan pågå i källaren, samtidigt som helt andra saker händer på övriga etager.

Föreställ dig havsytan: en vindstilla sommarmorgon där solen reser sig mot horisonten. Ovanför har vi stenkoll. Självförtroende, världsvana, kärleksfulla, enastående i våra jobb, omtänksamma, ger tillit och omtanke till partnern….Tills gamla koder under vattenytan gör sig påminda och fullständigt förändrar väderleken. Det skall egentligen inte särskilt mycket till.

I dessa lägen gör människor oftast följande: de börjar skapa berättelser och sanningar som tjänar dem. Som verkar logiska. För vem vill bli avslöjad inför sig själv som impulsiv och djupt sårbar? Vi projicerar på partnern så att det som ligger under vattenytan inte skall verka helt vansinnigt. Sedan köper vi in lojalitet från vänner som stärker oss i vår ”sanning.” (De fantastiska vännerna är de som kan ifrågasätta oss och inte enbart stryker medhårs).

Istället för att säga:

”Jag har enorma svårigheter med tilliten. Jag har en fruktansvärt rädd flicka/pojke inombords som gjort sig så illa på kärleken och relationer.

Projicerar vi:

”Han är inte tillräcklig…” (och så radar vi upp en massa orsaker).

Eller:

”Det var inte menat…”

Mannen säger:

”Kvinnor skall man inte låta komma för nära…”

Mitt svar:

”Hon kanske är exakt rätt för dig. Älskar du henne?”

Han:

”Ja, men…” Han börjar gråta och då kommer det fram:

”Jag har aldrig någonsin kunnat lita på någon. Aldrig! Det har alltid slutat på samma sätt – svek!!”

Istället för berättelserna/sanningarna vi hypnotiserar jaget med, behöver vi ta trapporna ned i källaren och ta tag i de läckande rören. Eller vad det nu än är som havererat. Face our fears!

Jag ställde en fråga på Fb igår om vilka de två absolut viktigaste egenskaper hos en partner var. Tillit gick som en tydlig röd tråd!

Och ändå är det här som det brister för så många: varför missar vi att ge tillit? Att själva vara tillitsfulla? Därför att vi inte alltid är så bra på att se den egna personen i spegeln. Allt börjar här inne som du redan vet. Veva in projiceringarna!

Nu till varifrån jag får mina idéer och inspiration till att skriva: ni fina bloggläsare! Klienter. Jag hämtar även enormt mycket från mina nattliga drömmar. Rubrikerna kommer på småtimmarna och sen är det bara att sätta sig och inte lyfta från stolen, förrän allt är klart. För att nå fram till ett mål, behöver vi skala ned dem till små hanterbara enheter. Sedan gäller det att nöta på dag efter dag. Och alltid komma ihåg att se mot solen och kunna känna tacksamhet.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta michael@separation.se