Vi tvekar, funderar, känner efter, frågar en nära vän, hoppas på förändring och att tiden skall ge svar. Vi vill så gärna att det skall fungera. Kanske säger logiken att du borde vara lycklig: ”Jag har ju allt!” Ytterligare lite tid går och du börjar tro att det kanske är något fel på dig eftersom du pendlar så i humöret.
En person jag känner vet att kärleken till mannen sedan flera år är borta. Ändå tas inte steget att lämna. Det är lätt att stå vid sidolinjen och tala om vad andra skall göra, men när det kommer till oss själva blir det plötsligt annorlunda. Vi vet sällan vilka existentiella frågor grannen brottas med. Människor har olika emotionellt bagage som inte alltid gör de självklara valen självklara.
”Huset är fantastiskt och jag kommer inte att kunna bo kvar om vi skiljer oss.” Kan ligga nära till hands att vara snabb och döma det som ytligt, men jag vet ingenting om rädslan hon bär på och vilka förhållanden hon växte upp under. Torftigheten kanske var så stor då, att allt låser sig i nutid. Hon har kanske investerat hela sitt självförtroende i huset, att det nu kommit representera hela hennes jag. Det låter kanske långsökt och analytiskt, men för en del är det en inre verklighet. Hur många är t.ex. inte sin yrkestitel eller tillgångarna på banken? Vi identifierar oss med det vi har i ägodelar.
Jag vet kvinnor och män som inte tror att de skall klara sig ekonomiskt, få tiden med barnen halverad (minst), panik inför ensamhet och vad andra skall tycka (särskilt på mindre orter). Det är krafter som kan vara enormt starka. Separationer kan upplevas så skrämmande att vi t.o.m. känner dödsångest: ”jag kommer inte att överleva det här!” Identiteten som person är så sammanflätad med partnern att tilliten till de egna resurserna inte finns där. ”Vem är jag utanför relationen (panik)?”
Därför är arbetet med självkänslan avgörande – ett ”hus” som ingen kan ta ifrån dig.
Skiljas utan att förlora dig själv – webinar torsdag 22/3 klockan 20.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Ibland är det en separation som gör att du hittar tillbaka till dig själv! Är inte huset du bor i, eller bilen du kör som gör dig till den du är! Det ska kännas rätt, och känns det inte rätt så kommer du sakta med säkert förlora mer och mer av vad du står för, din identitet.
Oj så jag fruktade att ställa mina saker i Shurgaard förrådet – jag visste att det skulle bli bråk om lägenheten och att han inte skulle ge sig! Men när så min utflyttningsdag väl kom så hade jag roligt tillsammans med mina bröder – fick t o m en inflyttningspresent, en snäcka som jag lade ovanpå en byrå. Jag bodde i resväskan och kaskade runt stan och var inneboende hos familj och vänner. Det blev några vändor till förrådet för att hämta vårkläderna och en handväska. Och så kom dagen, fem månader senare då samma bröder hjälpte mig att tömma förrådet och packa upp i nya lägenheten! Ibland är vi rädda för saker vi inte behöver vara rädda för!
Jag känner så igen mig. För tre år sedan – när min exman lämnade mig – fanns jag bokstavligt talat inte. Jag fanns inte kvar. Alls.
Jag har sedan dess byggt upp mig från grunden och jag har idag all förståelse för dem som inte vågar lämna just på grund av frågan ”vem är jag utan X”.
Samtidigt vill jag så innerligt gärna ingjuta mod i dig som tvekar. För det finns verkligen en annan framtid där bortom hörnet eller horisonten. Den kanske inte blir som du hade tänkt dig, men den kan också faktiskt bli så mycket bättre. Självklart är väldigt mycket i mitt liv fullständigt annorlunda idag mot för tre år sedan när jag var gift, levde med mitt barn på heltid, ägde hus och två bilar tillsammans med min dåvarande man. Men – det är på inget sätt sämre idag. Väldigt annorlunda, men inte sämre.
Idag kan jag också klart säga att ingen relation är längre värd att jag förlorar mig så igen. Jag vill träffa mannen som jag får leva i en nära, innerlig relation med. Men aldrig någonsin att jag går in i det så att jag förlorar mig själv igen. Min egen plattform är faktiskt det allra viktigaste numera.
Mycket fint, tänkvärt, peppande och hoppingivande att läsa! Tack! ❤
Wow! Michael, kan du läsa mina tankar? Det är PRECIS det här jag funderade och resonerade kring igår … och idag läser jag detta! SÅ träffsäkert och SÅ stor igenkänningsfaktor! Jag började faktiskt gråta på jobbrasten när jag läste det, så starkt tog det… HUR vågar man ta steget…? Panik!
Hoppas innerligt att jag kan delta i ditt webinar på torsdag! ❤
Tror givetvis att det är svårt att både lämna och bli lämnad.
Tror att många tänker sig att det är rationella och genomtänkta beslut de tar.
Ofta är nog så dock inte fallet.
Man vet inte vad man tänker och känner och tar inte hjälp för att reda ut det, vågar inte stå kvar och stanna upp och hantera sig själv och sina känslor så vi flyr, vill börja om för det tror man är lättare.
Det finns förhållanden som behöver brytas upp.
Det finns de som måste lämna sin partner för att de hindrar en att bli lycklig.
Man måste lämna en som inte tar ansvar för sitt beteende och sitt eget välmående och därmed inte för andras välmående heller, en person som inte kan självrannsaka sig, be om ursäkt när det behövs och vara ödmjuk mot sina egna och andras tillkortakommanden.
Sen finns det dem som tror att relationer måste ges upp för att de inte känner sig nyförälskade längre, eller för att de inte står i centrum och får all uppmärksamhet eller för att de inte står upp för sina egna behov och tar sitt eget utrymme och som då börjar skylla på partnern, letar fel och skuldbelägger andra för sitt eget dåliga mående…. och så börjar de leta efter en ny partner där de tror att allt ska förändra sig, för att de tror att de själva då förändrar sig för de gillar inte vem de är eller vem de blivit i förhållandet och tror att det är förhållandet som gjort dem så.
Jag vet att man ska vara glad över att de då lämnar.
Man ska inte vilja ha en partner som är egoistisk och oansvarig.
Men det gör ändå ont att bli lämnad.
Och speciellt om man var en partner som faktiskt investerade äkta kärlek och omtanke men som fick otrohet, svek, lögner.
Mycket tänkvärt det du skriver Anne-Lie. Särskilt det sista stycket. Det gör ont att bli utbytt utan att få en förklaring, varför. Att man helt kan lämna sitt barn för den nya kärleken….
Tack Ulla.
Jag har varit och är sårad och ledsen.
Fanns säkert en tanke också om att han är ju terapeut så då är man bra på att lyssna, prata känslor, vara empatisk osv.
Borde anat oråd när han inte ville gå steg 2 utbildningen för han ville inte gå i terapi för han hade inget att prata om.
Och nu får jag höra via dottern att hon får träffa den nya och hennes barn tre månader efter han lämnat mig och då han sa att han älskade mig o ville skaffa fler barn.
Människor beter sig skitigt ibland och så får barnen betala priset.
Precis, varför ska allt gå så fort? Varför vill man såra någon man levt tillsammans med? Hur kan man bara gå vidare direkt? Och den största frågan för mig är ändå, hur tänker man när man låter barnen betala priset? Är en del män helt känslokalla/svartsjuka på sina barn? Önskar dig lycka till, Annelie. Du är inte ensam.