Ett vittne till våra liv

barndom

relationerVi behöver andra människor som vi kan spegla oss i – där frågorna ställs direkt eller indirekt: ”är ja normal? Är jag unik? Lever jag ett bra liv?” Det är högst mänskligt eftersom vi inte är isolerade öar. Kontaktsökande ligger i vårt DNA.

Tänker så här: många, och jag menar verkligen många, känner att livet upphör när deras förhållande tagit slut eftersom spegeln inte längre finns där. Den dagliga bekräftelserösten som tystnar. Alltings mening tycks vara undanryckt. Något vi värjer oss emot – oavsett kostnaderna.

DET ÄR SOM OM PARTNERN ÄR KVITTOT PÅ ATT VI HAR ETT VÄRDE – ATT VI FINNS HELT ENKELT.

Många hamnar i ett existentiellt vakuum då parförhållandets vardagsflöde abrupt stängs av: ”jag ser dig!” tystnar. Det får människor att kämpa för sina liv eftersom de tror att själva livskraften sipprar ut i tomma intet.

Den i vanliga fall annars så trygga och balanserade personen kan totalt tappa fotfästet. De mest irrationella uttrycksformerna kan frigöras – skuld och skam blir nära grannar. Vi känner inte igen det egna jaget.

I desperation förhandlar vi genom att antingen bli kvar i ett kärlekslöst förhållande eller bedjande gå ner på knä inför någon som inte längre vill: ”Snälla! Stanna kvar. Vi måste försöka! Jag älskar ju dig! Vi har för mycket att förlora!”

Det är som om vi hellre lever i ett totalt utarmat förhållande än att kastas ut i ovissheten. Den emotionella navelsträngen måste till varje pris förbli intakt. Återigen: det grundar sig i tron/övertygelsen om att vår existens är under attack.

Vad händer på sikt med oss om navelsträngen på ytan verkar vara hel men inget näringsrikt blod kan passera? Vad gör det med vår person när gränserna runt den egna kärnan (Jaget) tillåts bli utraderade?

Varför tror du att människor snabbt kastar sig in i nya förhållanden? Det bottenlösa behovet av ett vittne som kan säga: ”Du ÄR genom att jag SER dig!”

En tanke till dig min bloggvän: tänk om vi i större utsträckning kunde börja leva lite mer genom oss själva och inte via en annans ögon. Handlar inte om ”ensam är stark” narcissistisk mentalitet, utan att vi kan se oss själva och med största vänlighet säga till spegelbilden: ”här är jag. Det må göra ont, men jag andas och fötterna är i stadig kontakt med underlaget. Jag är upprätt!”

Det är inte bråttom, men viktigt att tanken på att storhet bor inom dig får slå fäste.

 

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Vanorna vi behöver upphöra med

freedom 2

Jag ser vanor som något av det mest potenta som finns – skulptören som mejslar fram våra liv. Upprepningarna över tid som bygger verkligheter.

Om vi verkligen vill förändra något är det i vardagens alla sammanlagda beslut och handlingar (medvetna såväl som omedvetna) det inleds.

Händer saker bara dig eller är du en delaktig aktör? Någon jag känner började gå upp en timme tidigare på mornarna – det spred sig som ringar på vattnet och hade positiv effekt på en massa områden. En annan person började säga: ”jag vill ha detta… istället för: ”jag vill inte …” Den emotionella frekvensen förändrades dramatiskt.

När det kommer till parrelationer har många av oss beteenden vi behöver sätta stopp för – om vi inte i full fart tänker köra utför relationsstupet.

Något jag alltför ofta ser men som inte alla orkar erkänna inför sig själva, är tillplattandet av mannen/kvinnan framför spegeln. Vi behöver sluta med det! Är väl medveten om att vi bär med oss relationsskador från förr: tillitssår, rädsla för att inte duga, ovisshet, dålig självkänsla etc. som kan förlama. Låt det inte stå i vägen.

Vi behöver även ta steget tillbaka och avsluta övertolkande gällande vad en partner säger och gör – lägga in spam i hennes/hans meningar. Åsikter och värderingar om personen vid sidan om dödar passionen.

Sluta med den mördande tystnaden – den bryter ned trygghet och förtroende. Den ger utrymme åt destruktiva fantasier: eldsprutande drakar som slukar känslomässig energi.

Börja se och lyssna bortom orden – kommunicera: ”jag finns här och vill förstå djupet inom dig.” Kärlek är att kunna se mer än det snäva som kanske för tillfälligt är. Även potentialerna som är på väg ut i dagsljuset behöver hyllas.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

 

Till dig som blivit lämnad – romantisk kärlek är ömsesidig

IMG_4382En påminnelse:

Jag ser hur många som lider under fanan av förälskelse och ”jag älskar ju henne/honom!”

Påståendet som nu kommer kanske inte är så lätt att ta till sig, särskilt om du är mitt uppe i upplevelsen av att blivit sårad, övergiven och sviken av den du för alltid trodde skulle stå vid din sida:

Förälskelse och romantisk kärlek är alltid beroende av två personer – det är en delad upplevelse. Nu kommer det kanske kontroversiella:

Det går inte att vara förälskad i någon som inte känner detsamma för oss. Vi kan tro att vi är det eftersom känslor kan vara hypnotiskt förförande. Kemin och de elektriska impulserna i hjärnan kan verkligen göra saker med oss.

Det är helt ok om du inte håller med, men låna gärna dessa rader tankarna för en kort stund:

I samma ögonblick som någon blir dumpad och lämnad är förälskelselänken bruten. Kanske inte omedelbart i våra hjärtan och minnen – men flödet, energin har kopplats bort. Ja, det gör ont – fruktansvärt ont, men försök att se det så här: vill du verkligen vara tillsammans med någon som inte är förälskad eller älskar dig fullt ut? Vill du innerst inne bygga något på distanserat hopp, orimlig och obesvarad längtan?

Tänker du lägga det mest sårbara inom dig i händerna på någon som tittar åt ett annat håll?

Minnen, drömmar, längtan och sexuell drift gör något med oss – dessa krafter kan skapa illusioner av förälskelse och romantisk kärlek där vi ”är säkra” på att vi älskar personen. (Googla på begreppet ”fantomsmärtor”och se likheterna).

Är romantisk kärlek och förälskelse något som kräver TVÅ hjärtan?

Ställ frågan till djupet av ditt Jag: vill jag lägga mina känslor, tid och kraft i händerna på en person som inte vill ha förbindelsen till mitt hjärta öppen? Vad gör det med mig att leva i ett ingenmansland?

Kärlek och förälskelse är säkerheten om att inte vilja vara ifrån varandra, blickar som håller kvar, händer som håller om, vilande på ett bröst och lyssnande till hjärtslag, viljan till att ge allt för en annan, förståelse för brister och ett klart och tydligt VI tänkande.

När en person inte vill dela detta är hon eller han inte förälskad i dig – kärleken finns inte där. Inledningsvis gör det ont att höra, men så småningom väcks styrka genom insikten att inte nöja sig med känslomässig fattigdom.

Hitta den ömsesidiga länken till någon som längtar efter en person och själ som din.

Tankar?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

 

Vad betyder det att känna sig själv egentligen?

känna sig själv

Jag skriver ofta om det, liksom många andra: betydelsen av att känna sig själv. Men vad betyder det egentligen? Förutom någonting som låter förnuftigt och kanske t.o.m. lite slitet.

Föreställ dig att du skall ut på en långsegling (ensam) – problemet är att du inte har en aning om hur man kryssar, revar segel, läser av väderförhållanden, navigerar… Vi har ett litet problem!

Nu lyckas i och för sig många ta sig igenom livet utan att känna den egna personen över huvud taget. Men så har vi också en värld som inte bara är en skön eftermiddag i solen.

Visst hade resan över havet varit angenämare om vi visste hur det fungerade? Säkerligen också livsavgörande med kunskapen.

Att känna sig själv ger:

  • Empati: vi har förmågan att känna smärta och drömmar i oss själva – igenkännande varelser känner med allt levande.
  • Förmågan att sätta gränser: säga nej till personer och situationer som kan skada. Kännedom om det egna jaget = självempati.
  • Vi ser saker som de är utan att ljuga för oss själva. En klar utblick gör att vi kan förändra omständigheterna till någonting bättre. Kan t.ex. alkoholisten bli fri från sitt missbruk utan att säga: ”detta är vad jag utsätter mig själv för!”?
  • Förmågan att se bortom ett nu som verkar hopplöst – personen på havet som enbart sett vatten, vatten, vatten i veckor, vet vädersträcken och att land finns ett visst antal sjömil bort. Det ger beslutsamhet och hopp även när krisar sig. Bli bekant med din jagkarta!
  • Självkännedom som strömmar från förnuftet och hjärtat gör oss kärleksfulla, överinseende med brister i andra och oss själva. Förmågan till sunda beslut ökar med många, många procent.
  • Vi känner mening, samhörighet, kärlek och sammanhang. Behöver jag säga mer?

Hur kan en självkännande handling se ut för dig en dag som denna?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

 

 

 

”Hur träffar jag rätt partner?”

frihet 3

Vem har inte ställt sig den frågan någon gång? Jag vet att många brottas med frågeställningen gällande hur och var vi kan möta rätt partner.

Att träffa någon är relativt enkelt, men att träffa personen där ”hemma” får ett helt nytt innehåll är någonting annat. Känslan av att allt är möjligt i en annan människas sällskap.

Vi behöver istället för att söka alla svar utanför oss själva fråga:

  • Hur kan jag börja behandla mig själv på bästa sätt?
  • Hur stort är mitt självvärde?
  • Vad har jag att ge?
  • Ger vanorna mig ett bättre eller sämre självförtroende?

När negativa upprepningar om vilka vi är tillåts ta över hela scenen: ”jag är: ful, tjock, outbildad, ointelligent, gammal, patetisk, dålig hållning…”(tänk om du talade så till ett barn?) Och så säger vi det ständigt till det inre barnet!

Våra självkränkande ”sanningar” om vilka vi är har blivit delar av en identitet.

När vi kan se den egna spegelbilden och säga: ”Med dessa tankar och ord härskar jag över mig själv! Detta är sättet på vilket jag behandlar personen jag.

– KAN vi också börja släppa taget (vi kan endast frigöra det vi identifierat) och möjligheten till att se något mer än den förkrympta karikatyren av du ges plats.

Vill vi verkligen leva ett liv där vi är våra egna mobbare?

Tänk om det bakom den blöta grå yllefilten finns storhet? Tänk om vi är mer än tårarna, desperationen och ensamheten kl 03.22?

När vi är rätt partner åt oss själva, blir vi oundvikligen magneter som drar till sig självrespekterande och kärleksfulla själar.

Du är mer än…

Tankar min bloggvän?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Överge inte dig själv

friHur ofta hör vi inte oss själva eller andra säga: ”jag skall försöka.” När jag fångar upp de här tre orden tänker jag att här är en som bestämt sig för ett halvhjärtat försök. Kanske är det ett sätt att gardera sig – något att luta sig emot när vi inte fullföljer.

Föreställ dig att en väska sattes framför dig och någon högst pålitlig person sa: ”häri ligger en miljon kronor. De är dina om du gör 150 situps.” Skulle du med oengagerad röst säga: ”Jag skall försöka.”? Tror inte det. Extremiver hade tagit vid!

Ditt hjärta innehåller oändligt mycket mer än summan i väskan och varken du eller jag har tid med halvhjärtade försök. På något plan.

Jag menar inte att vi skall hetsa fram genom livet och försöka checka av så mycket som möjligt, utan stanna upp och se över om vi verkligen använder energin på rätt sätt. Vilka personer ger du utrymme? Är dina ord och handlingar någorlunda i synk? Genomför du? Känner dina barn sig sedda av dig?

Ett av de allra största hoten mot ett förhållande är när vi överger oss själva på ursäkternas altare. När vi drar oss undan och lever med kronisk energisparfunktion.

När vi lägger allt det känslomässiga, ekonomiska, fysiska, organisatoriska/planerandet, och det som ger mening på insidan i händerna på en partner, är vi ute på djupt vatten. En luftballong där gasolbrännaren stängts av och vi hoppas på att någon annan skall ”fixa” det.

Om vi dumpar självvärdet och jagkänslan, skapas stora tomrum som vi försöker fylla genom andras godkännande. Vi kämpar för att manipulera fram kärlek, men utan resultat och det svarta hålet tillåts växa.

Den rätt använda tiden, ett du med eld i hjärtat och upprätt hållning är en kombination som öppnar många dörrar.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Relationer – tilliten som grunden för allt

Louvren

Om vi inte kände tillit skulle vi aldrig kliva ombord på flygplanet, låta oss opereras av kirurgen, lämna barnen på dagis/skolan, öppna hjärtat för en partner…

Ibland skadas tilliten djupt och känslomässiga sår uppstår. Med tiden och bra människor omkring läks vi oftast. Små ärr kan finnas kvar men vi kan återigen ta djupa andetag.

Jag hör ofta från människor att de inte vågar igen. Utelämna sig själva av rädsla för att det kommer hända igen: sveken, lögnerna… tryggheten som rykts undan.

Det är sorgligt, men vi är inte alltid så bra på att ge varandra grund under fötterna. I en individualistisk kultur är det lätt att anamma tankesättet: ”om jag är trygg i mig själv kan ingenting komma åt mig…” Det är enkelt tro att vi har koll när vi är själva, känslomässigt obundna… men när hjärtat är exponerat för kärleken… En annan historia.

Utan tilliten blir vi misstänksamma, kontrollerande och svartsjuka (ett ord som kan ersättas med känslan av svek/emotionell stress) förkrympta versioner av oss själva.

Hur ger vi tillit och trygget? Det vi själva så innerligt önskar.

När vi är emotionellt tillgängliga, kärleksfulla i kommunikationen, befriade från överdrivet bekräftelsebehov, öppnar vi upp för en partner att kunna vara någon som vi attraheras till. Om de egna dansstegen är katastrofala spelar det ingen roll hur bra dansare personen tätt intill är.

En hållbar relation förväntar sig en arena där vi kan vara enastående, starka, sårbara, energiska, trötta, passionerade, omtänksamma, fria…

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Relationer – känslan av att komma hem

Intryck

På restaurangen:

vid bordet till höger sitter ett par i 40 – årsåldern. Utseendemässigt som hämtade ur ett modemagasin. En snabb blick räcker för att fånga upp distansen dem emellan. Det måste göra ont inom dem, eller har de stängt av? Varför tar de inte ögonkontakt med varandra? Har det runnit för mycket dåligt vatten under broarna?

Bordet till vänster om mig: paret i samma ålder – tjusiga de med, men här finns en ingrediens som inte går att ta miste på: närvaro! De ser ut att vara väldigt hemma i varandras sällskap. Det smittar av sig.

Två olika världar i samma rum. De flesta av oss har säkert känt på båda lägena: det emotionella helvetet – liksom det emotionella paradiset.

Kroppen och sinnet vet vilken plats vi är på. Varför klamrar vi oss fast vid det som drar nedåt? Ofta handlar det om rädslan att behöva vara ensam. Att det inte går fler ”tåg”. Att vi vet vad vi har men ovetskapen om vad som väntar – kan verka skrämmande. ”Trygghet” på bekostnad av genuin glädje.

Någon sa: ”det känns som att jag har kommit hem!” Som jag ser det kan det inte sägas tydligare och vackrare. En plats där vi kan vara vi – där vi hämtar energi, slappnar av, fylls av nya idéer, enastående version av sig själv, frihet…

Tänk om det är möjligt… Vad tror du min bloggvän?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

”Tror du på kärlek med tanke på allt det du ser och hör?”

relationer

Någon ställde mig ovanstående fråga och svaret som kom ut var bl.a: ”vad är alternativet?”

Vad och vem skulle jag bli om ”realism” och statistik tilläts färga hela min horisont?

Det är sant: de flesta parförhållanden kraschar. Det snabba bekräftelsegiftet spiller över på många ställen: ”jag är läcker och lyckad!” genom omgivningens näringstillskott.

Sociala medier är inte sällan parförhållandets giljotin – här kan vi söka och få omedelbar bekräftelse som infiltrerar tilliten mellan två personer. Så enkelt!

När det blir tre, fyrsamhet… av tvåsamheten är loppet ofta kört. Känslolivet orkar inte jonglera med för mycket input.

Ja, jag tror på kärleken och vet att den finns. Ser människor manifestera den – mina föräldrar, grannparet i huset där jag bor och några andra. Vet dessutom vad som vilar i mig själv.

Samtidigt ser jag en hel del människor sakna länken till det djupare inom sig själva. Den kroniska jakten på någonting ”bättre” där ute. Rastlösheten och kampen för att fylla ett tomrum som vi inte vet vad det består utav. Någonting som alltför få orkar stå kvar och möta: vi är inte här för evigt och tiden går snabbt. Inga fondandelar i världen kan stoppa det.

Ett parförhållande med snabba emotionella kolhydrater och en icke sinande bekräftelsehunger kommer inte bidra med kärlek och ökat inre lugn. Det krävs sin kvinna/man för att stå kvar och se den egna personen på riktigt. Vem är jag bakom tillbehören och de sociala maskerna? Vad vill tårarna och ensamheten säga mig?

När jag läser mina döttrars sms: ”älskar dig pappa!” finns det inga frågetecken, bara leende utropstecken. Möjligheterna håller oss i handen och söker vår uppmärksamhet. Ständigt! Men stannar vi upp och lyssnar?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

”Jag känner mig helt värdelös utan honom!”

helaRelationer

Dessa rader fångade min uppmärksamhet i ett inlägg någonstans:

”Jag älskar honom över allt annat men känner mig samtidigt helt värdelös utan hans närhet.”

Tvivlar inte en sekund på den här personens uppriktighet i sin kärlek, men det som kommer efter kärleksförklaringen är någonting helt annat – känslan av att vara värdelös. Likt ett tomt skal som endast existerar på riktigt då en annan blåser liv i oss. Samtidigt är det starkt av henne att erkänna inför sig själv. Hur många orkar det?

När vi bygger upp vår identitet och personvärde kring en partner är vi ALLTID ute på djupt vatten, eftersom risken för desperation och självutplåning står precis vid tröskeln. Få människor tycker detta är attraktivt – allra minst vi själva (om vi tar tiden att stanna upp).

Att älska någon på bekostnad av självvärdet (vilket bl.a. innefattar respekten för den egna personen), är aldrig ett vinnande koncept och har egentligen ingenting med kärlek att göra. Lätt att säga, men samtidigt så oerhört nödvändigt! Du är mer än en snäv självbild!

EN SUND NARCISSIM ÄR NÖDVÄNDIG FÖR ETT FRISKT FÖRHÅLLANDE. SÄGER DET IGEN: EN SUND NARCISSM.

STÄRKANDE AV DET EGNA JAGET ÄR DEN BÄSTA INVESTERINGEN.

Hur vi gör det kommer i senare inlägg.

Vilka är dina erfarenheter?

 

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare