Det är ok att vara man! Det är ok att verka utifrån en maskulin kärna! Det är dags för oss att vara de vi är. Men det är också en tid för att göra upp med karikatyrer och fullständigt förödande imitationer!
Detta är epoken för självrannsakan – att se oss själva i spegeln och bli mer självreflekterande: ”vilka värderingar styr mig och mitt liv? Hur behandlar jag andra människor? Vilket är mitt bemötande när jag hör och läser sådant som jag inte håller med om eller inte förstår? Vilken inställning har jag till en annan mans dotter?”
Det är dags att göra upp med destruktivitet! Vi måste börja ställa de rätta frågorna: ”allt som jag säger och gör; hur påverkar det en annan människa? Hur är det att vara en annan man eller kvinna i mitt sällskap? Vad lär jag genom mitt eget beteende de unga människorna?”
Varför ska så många kvinnor behöva utsättas för förgiftade uttrycksformer av ”manlighet/maskulinitet”? Vilka fördomar inom dig måste dö, så att du kan bli mer av det som världen behöver?
Vad händer med killar och unga män som får höra att det ska vara könsneutralt? Att manlighet är förlegat? Jo, det blir motreaktioner som slår över pendeln till rebelliskt motstånd.
Det är de förvridna uttrycksformerna av manligt beteende som i årtusenden har kränkt kvinnor som det ska göras upp med. Det är dessa avarter av maskulin energi som det måste göras någonting åt. Det går att vara kraftfull och samtidigt vara snäll, omtänksam och respekt/kärleksfull. Det går att sätta gränser mot trångsynthet, machojargong och nedlåtande sexistiska attityder. Det går att vara stark och inkännande i en och samma personlighet.
Stå upp mot rovdjuren!
Jag vet att många män har ett hälsosamt förhållande till kvinnor! Men jag vet också vad omedvetenhet kan göra. När vi inte ännu har öppnat ögonen för vilka vi är och övertrampen som vi kan göra utan att veta om det.
Det är de hyggliga männens tystnad som tillåter förövarna att få härja. Vi behöver upphöra med att tillåta oss att följa flocken och dess självutnämnda härskande ledare.
Det är dags att öppna upp, prata och tänka självständigt så att vi kan läka generationer av traumatiserade män. Och kvinnor! Samtidigt som vi låter oss begåvas med lyssnandets vackra konst. Då och först då kan vi lära från de som vi föddes ifrån. Kvinnan vars kropp du utvecklades i. Hon som bar dig inom sig i nio månader.
De billiga, vulgära och respektlösa beteendena är dödsdömda! Om vi andra vaknar och säger ifrån när det kränks! Men vi måste börja lyssna på riktigt och vilja förstå hennes berättelser. Avvisande är i sig en kränkning – att fnysa bort det som är hennes sanning är ett övertramp. Medvetet lyssnande gör att vi kan förändras till det bättre.
Det är på tiden att egenskaper som integritet och värdighet börjar lyftas fram och inte ses som någonting dammigt. Värderingar skapar beteenden!
Naturen talar sitt tydliga språk genom polariteter: ebb och flod. Dag och natt. Ljus och mörker. Sommar och vinter. Arbete och vila. Maskulint och feminint. Yin och yang. Vi är olika! Och lika!
Vi behöver lära våra söner att det är ok att visa känslor. Även det sårbara! Om vi inte lär dem att sätta ord på känslor och om de inte får vistas i en miljö där deras känslouttryck respekteras, så kommer en groende maktlöshet att ta form, och som en dag kan bli fruktansvärt destruktiv för alla som kommer i dess väg.
Kvinnor ska inte behöva le artigt åt idiotiska ”manliga” beteenden därför att hon känner sig högst obekväm. Hon ska inte behöva känna sig invaderad om hon sitter ensam på ett ställe där vissa män ser det som sin jaktmark. Tjejer och kvinnor ska inte behöva få utstå mer toxisk maskulinitet.
Våra liv är korta och en snart tillhör vi historien. På vilket sätt bidrog du till att göra landskapet vackrare? Vilka fotspår lämnade du efter dig?
Kärleks och bekräftelseberoende – webinar den 8/11. Du är varmt välkommen!
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på 0761814888 eller maila på michael@separation.se
Michael Larsen – relationscoach
Wow! Så bra tänkt, reflekterat och kommunicerat. Tack för dina kloka ord
Så sant.
Det är ju hur vi kvinnor behandlar pojkar och flickor som också ger upphov till att det bibehålls en dålig spiral där män fortfarande stöps in till en roll som sedan hårt ifrågasätts och då är det lätt att tappa bort sig själv. Hur får man lov att vara och inte vara?
Och för oss kvinnor, vad gör det könsneutrala oss? När vi anses rabiata eller frigida för att vi inte vill bli objektifierade, när våra åsikter förminskas för att de uttalas av oss som råkade födas till flicka, när andra ser vårt främsta värde vara hur vi ser ut och hur vi är att ha sex med.
Vi kvinnor spär på vår egen roll. Läste en artikel: Något som inte har förändrats genom åren är vem som får skulden för otroheten. Det anses nämligen fortfarande vara kvinnans fel när mannen är otrogen i ett heterosexuellt förhållande. Andrea Bonior är psykolog och författare och förklarar vad det kan bero på. Hon menar bland annat att det finns en djupt rotad norm i vilken kvinnan är den som håller samman familjen och där hennes främsta uppgift har varit att ta hand om mannen och se till så att han är lycklig.
Majoriteten av kvinnorna lade skulden på den ”andra kvinnan” istället för på mannen som varit otrogen. Männen svarade också att det var någon av kvinnornas fel – antingen för att älskarinnan ska ha frestat mannen eller för att hustrun ska ha drivit mannen ifrån sig. Varken kvinnorna eller männen tyckte att det var ”den andre mannens” fel om det var kvinnan som varit otrogen.
Så till och med vi kvinnor dömer kvinnor hårdare än män. Konstigt att man knappt vågar anförtro sina problem när man vet att andras reaktion mycket väl kan vara – vad gjorde du för fel för att han skulle bete sig så??
Jag vet inte hur ofta som jag nu när jag börjat lyssna och se mer andras samspel ser hur kvinnor tar på sig skulden för deras mäns beteende. Och jag känner igen mig själv. Jag får kämpa själv med att inte få skuldkänslor för hans otrohet, hans val att lämna, hans val att inte besvara sms osv. Jag får kämpa med att komma på att just det – han har ju ett eget val att skapa en situation som han tycker den ska vara. Om han vill att vårt barn ska kunna se två föräldrar som pratar lugnt och vänskapligt till varandra så har han ju ett eget val att föreslå att vi ska prata. Allt ansvar ligger inte på mig bara för att jag är kvinna… men så känns det…. och jag ser ju också hur min egen mamma kämpat i alla år med att medla, hjälpa, ta hand om, reder ut problem som uppstått mellan mig och pappa, gett mig hans perspektiv så jag skulle förlåta honom så han sluppit förklara sig… Ja ja, man får tänka att man i alla fall börjar se …. små små steg, ett i taget.
@ Anneli
Oj så träffad jag blev av dina ord. Så intressant belyst det där med skuldbeläggandet av den andra kvinnan och att män på något sätt är mindre skyldiga trots att det är deras eget fria val om det är de som är otrogna. Men framför allt dina ord om att det är mannens eget ansvar att själv tala lugnt och sansat med både sitt ex, sina barns mor om och med barnen och även mannens eget ansvar att kommunicera själv med sina barn. Dina berättelse om hur din egen mamma kämpat med att medla, reda ut och få dig att förstå din pappas perspektiv och förlåta honom ställer mitt eget handlande i ett nytt ljus. Som jag medlat, förhandlat, ljutit olja på vågorna och pratat med mina döttrar om hur deras far egentligen menar med sina ord och handlingar, att han älskar dem och bara menar väl om man bara tänker efter lite och letar de ”rätta” ledtrådarna i hans ord och handlingar. Jag har försökt vara både mamma och pappa åt mina barn eftersom jag så gärna ville att de skulle ha ett fint och tryggt förhållande med både din mor och sin far narcissisten. Ett slags substitut till en hel och välfungerande familj. Jag har nog innerst inne på sista året förstått att jag egentligen har skjutit både mig själv och mina barn i foten med det här beteendet hur välment det än har varit men jag har ju också känt hur förödande det har varit för mig själv och min egen energi. Jag orkar helt enkelt inte längre och att alltid försöka framställa honom i en bättre dager än vad han själv bemödar sig med att göra kostar alldeles för mycket för mig själv. Tack för din text och dina ord. Nu förstår jag mer själv. Tack också Michael för dina fina texter och allt du delar med dig av. Det är modigt.
Fina Elin,
för mig är det helt självklart att du menar väl, och likväl min mamma och så även jag.
Jag förstår hur jobbigt och frustrerande det kan vara att se sitt barns besvikelse och de börjar skuldbelägga sig själva eller skydda sin egen pappa för de vill inte att mamma ska veta vad pappa säger eller gör för de är rädda för att göra mamma orolig eller att de ska börja förklara att ”pappa menar inte så han….”
Jag har haft extrem ångest över att ens våga tillåta mitt barn att klicka bort sin pappa när han ringer. Hon vill inte prata med honom och hon bad mig gå ut ur rummet när han ringde , jag trodde det var för att hon ville prata med honom själv och det tänkte jag att det var ju helt naturligt att hon inte vill att jag lyssnar utan hon har rätt till privata samtal med honom men sen förstod jag att hon inte prata alls men ville inte att jag skulle veta att hon klickat bort honom.
Tack snälla du för att du delar med dig. Önskar dig allt det bästa.
Super fint formulerat!!! Det är så sant 🙂 Tack!!!
Tack Dorte! 🙂