Vi försöker anpassa oss, väntar och hoppas på en genomgripande förändring, uttalar oss tydligt, gråter, ältar inombords och med vänner. Vi vet med oss att vi borde räta på oss och gå åt ett annat håll, men istället resonerar vi: ”tänk om det är jag som kräver för mycket. Vi har ju fantastisk sex! Jag kommer aldrig att träffa någon annan med allt det som jag släpar runt på…”

Emellanåt försöker livet väcka oss och frågan är om vi rör vid snoozeikonen eller inte.

”Vi hade det helt underbart när vi träffades!” Ja, ”hade”, men frågan är hur det är nu? Och hur det har sett ut de senaste två åren?

Vi förändras ständigt som individer, vilket betyder att våra ögon och hjärna inte uppfattar händelser och beteenden på samma sätt idag, som för t.ex. fem år sedan. Det som du tyckte var acceptabelt, attraktivt, spännande, livsbejakande etc. är någonting helt annat nu, eftersom dina erfarenheter har förändrat ditt synfält gällande relationer och kärlek.

Jag samtalar med personer som vet att det som partnern utsätter dem för är fel i grunden, men som efter många turer har lyckats övertyga sig själva till att tro på idén om att allt blir bra, om de bara anstränger sig ytterligare lite till.

Vad är värdet på din tid?

En partner som bryr sig om och älskar dig vill t.ex. fira nyårsafton tillsammans med dig! Utan bortförklaringar! I ett helt och sunt förhållande behöver du inte fundera kring varför det ligger ”en bortglömd” dejtingapp i hans/hennes telefon, eftersom kaos aldrig är aktuellt.

Tillsammans med ditt livs kärlek (ja, jag tror på sådant) mattas du inte ut av ständiga åsiktsstrider, velande kring dina sanningar, svartsjukedrama och funderingar om han eller hon är narcissist, sexmissbrukare, bekräftelseslav osv.

Katastrofala, dåliga och emotionellt döda förhållanden har någonting oerhört viktigt att lära oss: de blottlägger sättet på vilket vi värdesätter vår egen person och var våra integritetsgränser går. Smaka på frågeställningen under dagen: hur värdesätter jag min egen person i ett förhållande?

Tyvärr händer det alltför ofta att vi behandlar vårt jag empatilöst. Vi försöker till varje pris rädda den destruktiva relationen som vi befinner oss i. Vi är rädda för att förlora passionen, ”tryggheten” och stå ensamma i ovissheten om framtiden. Men hur ska vi kunna bli fria och lyckliga när vi har blockerat utgången med en massa skräp?

Agera empatiskt och kärleksfullt mot personen du! Vad har du för recept om både din s.k. partner och du själv kränker det som borde vara icke förhandlingsbart i ett förhållande?

Dåliga förhållanden kan lära oss att lyssna till vår inre röst om vad som är hälsosamt och vad som inte är det. Ibland behöver pusselbitarna spridas ut så att vi kan sätta dem samman på ett sätt som gör att de verkligen passar ihop.

Vilka sidor inom dig vill du att en partner ska plocka fram? Vad innebär det för dig att vila i varandras sällskap?

Michael Larsen – relationscoach