I går skrev jag om bekräftelsebehov (http://separation.se/bekraftelsebehov/) och hur vi generellt sett är dåliga på att bekräfta varandra. Det finns en annan aspekt när det handlar om positiv uppmärksamhet, och det är förmågan att kunna bekräfta sig själv. Det handlar inte om navelskåderi och narcissism, utan om att kunna säga till sig själv: ”Det där gjorde jag bra. Jag hade modet att göra något som jag inte vågat tidigare.”

När vi emellanåt kan klappa oss själva på axeln, landsförvisar vi Jante, som Tomas Gunnarsson skriver så tankeprovocerande och insiktsfullt om i boken: ”Att överlista Jante” http://www.tomasgunnarsson.se/boken.html

Om vi inte har förmågan till att se och bekräfta oss själva, gör vi det även svårt för andra att ge oss positiv uppmärksamhet, eftersom vi går runt med en aura av teflon där ingenting fastnar (förutom negativitet). När vi lär oss och praktiserar positiv självbekräftelse, blir vi också bättre på att se andra. Det kostar ingenting att vara emotionellt generös. Absolut ingenting.

Två avslutande frågor: Vad gör du för att bekräfta dig själv? Hur kan vi lära våra barn att bekräfta andra och sig själva på ett positivt sätt?