Jag skrev igår om samhörighet och har idag valt att utveckla ämnet något. Vad är samhörighet? Vad är det som gör att vi vill vara nära en annan människa över tid?

Samhörighet kan för en del människor handla om att ha gemensamma intressen, som t.ex. att vandra i berg, inredning, konst etc. Helt enkelt sådant som människor i allmänhet upplever berikar deras liv. Dessa gemensamma ”samlingspunkter” kan ge en upplevelse av trygghet och en känsla av ”vi”.

Sen har jag och andra sidan sett exempel på par som helt saknar gemensamma intressen, men som ändå hängt ihop i många år. En kvinna sa vid ett tillfälle” Anledningen till att vi lyckats få förhållandet att hålla, är att vi gör våra saker på olika håll. Hade vi setts för mycket hade vi gått skilda vägar för länge sen.”

Det finns inget att förklara och värdera i detta, bara ett konstaterande: Människor är olika.

En uppdatering av frågan: Vad är samhörighet?

Min egen reflektion över vad samhörighet i ett förhållande är: En djupare känsla av att allt är möjligt när två separata jag, som vid vissa givna stunder, blir till ett ”vi”. Det kan vara ett sådant ögonblick då vi ser vårt eget djup, eller själ i en annan människas ögon, och de sin egen, genom våra.

Cynikern inom oss skulle kunna avfärda detta som romantiska drömmar, som inte har ett dugg med verkligheten att göra. Nu jag råkar tillhöra dem som tror på drömmar och djupare upplevelser i ett förhållande. Inte som något konstant, utan som ögonblick av påminnelser om vad som egentligen betyder något och vilka vi KAN vara.

De praktiska åtaganden vi har i vardagen i kombination med dessa PIFFANY MOMENTS (ja, Googla på betydelsen av det), tror jag är nödvändiga ingredienser i livets cocktail.