Paret på uteserveringen är minst sagt omaka: hon i exklusiva designkläder/smycken. Han likt en tillbakalutad skejtande tonårskille. Båda ca trettiofem. Är de verkligen ett par? ”Mina fördomar som sätter de gränserna”, tänker jag för mig själv. Snart syns någonting uppenbart – hon är projektledaren och mammarollsliknande med full koll. Han har lagt över all sin kraft i händerna på henne. Hans gester ger ett androgynt intryck. Vad fyller de i varandra tänker den terapeutiska delen av min hjärna?
I min fantasi säger jag till honom: ”ge inte bort din kraft man!”
Om vi aldrig känt eller p.g.a. olika omständigheter lämnat ifrån oss den egna styrkan och ansvaret för vilka vi är, blir det svårt vara attraktiv inför den egna personen. Hur kan vi då vara där för en partner? Med hela vi?
Men vad är omtanke och kärlek till dig själv? Hur ser det ut i praktiken?
- Koll på det grundläggande: den fysiska hälsan, vara organisatorisk och strukturerad. Tråkiga ord för en del, men det är delar i uppbyggnaden av ett stabilt jag.
- Självförtroendet är inte ristat i sten för tid och evighet. Det hänger samman med vanorna. Vad upprepar du varje dag? Åt vilken riktning vill du gå?
- Se känslomässiga mönster. Hur hanterar du frustration: när det du vill skall hända nu, tar längre tid än önskat? Ilska, kontrollbehov, svartsjuka, närhet etc. Hur relaterar vi till andra och oss själva? Hur uttrycker vi personliga behov inför en partner? Om det råder obalans – vad gör du för att hitta jämvikten?
- Ditt förhållande till det existentiella: liv, förlust, död m.m. Den spirituella inställning är en del av relationen till oss själva, vare sig vi vill det eller ej. Vad är poängen med allt? Förr eller senare tvingar livet oss konfronteras med: ”varför? Vem är jag?”
Det bästa vi kan göra för oss själva och ett förhållande, är att se till att bli trygga i jag. För vissa kan det låta klyschigt, men vill vi verkligen vara helt i händerna på omgivningen och slumpen? Tänk om tanke/känslobilden kring dig själv föder verkligheter.
Önskar dig en fin söndag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Vilket klockrent inlägg. Precis vad jag behövde läsa, fick en ”spark” åt rätt riktning..
Härligt att höra Kerstin! Vi behöver alla påminnas:-)
Det är en otroligt skön känsla att vara trygg i sig själv. Att äga sitt liv fullt ut! Efter ett år av kris och sorg kunna gå vidare och arbeta med mig själv är en stärkande känsla.
Vad behöver jag för mig? Vad längtar jag efter? Det är som en ny värld öppnat sig för mig när jag för första gången i livet lever för MIG. Jag känner också att jag är en god förebild för mina barn om jag lever mitt liv och ingen annans.
Och just idag ska jag iväg på yoga. Släppa ut spänningar inom mig och fylla på med ny energi.
Önskar dig en underbar dag Michael.
Namaste
visst är det underbart att släppa fram sin inre gudinna!! Namaste!!
Tack och detsamma till dig Emma!
Tyvärr vanligt med män som lägger både ansvaret och skulden för sitt liv hos kvinnan. Förstår inte varför, det blir inte bra för någon part, men man kanske försöker slippa ansvar?
vill inte växa upp/ta sittt ansvar och överlämnar det år ’mamma’? Hm kan nog vara så….jag tycker också det är jobbigt och tungt att ta ansvar ibland, men man måste väl??
Ja det känns i bland som många mäns funktion med en on och off knapp, gör att vi mammor , antingen vi vill eller inte tar ett större ansvar. Barn och familj går liksom inte att stänga av och på.
Sen sitter man där och fattar inte riktigt vad som hände. Man har satt sig själv i en roll som är lätt för mannen att ta för given. Medans han har full kraft att ge till de i sin omgivning som inte är lika lätt att ta för givet.
Kram
Medvetet skrivit av dig M
Känslor som alla är en del av, i relationer. Det är också som du skriver att hantera dessa känslor går in i hur du ser på livet o h ja hela existensen.
Vi måTe ha ett skydd mot energikidnappning. Ja, ett skydd mot att vi inte låter oss bli dränerade på vår energi. Men är vi bundna i relationen(antikärlek) förlorar vi oss själva i den känslan. Vi gör alla det och det är så vi lär oss hitta strategier i hjärtat för att fortsätta andas o h älska oss själva trots känslomässig död som kontroll, svartsjuka och energitjuvar. Men varför är det ändå så svårt att hitta balansen, att stödja sig själv i relationen, när oron tar överhand?
När det finns oro i själva relationen, spelar det ingen roll hur medvetna vi är Cissi. Då behöver vi agera. Tack för dina kloka ord:-)
Koll på det grundläggande? mat och motion-check. Koll på livet-nja oftast inte alltid, ibland missar jag skriva upp tider och glömmer saker….Får livet i stort att fungera-nja finns saker som kan bli bättre typ annat jobb med mera lön……vilken riktning jag vill gå? jo jag har en bild en vision av vart jag är på väg, men kan ta andra vägar också den går inte alltid rakt fram, men jag förlorar inte målet för den skull…..känslomässiga mönster-check. Jobbar på att spegla bättre men jobbigt när känslorna springer iväg och jag blir tyst för att inte säga ngt irreparabelt…då kommer den som sårat mig undan med sitt beteende, inte bra.Men jag är medveten om problemet och jobbar på det…..spirituellt är en stor bit i mitt liv, meditation och yoga att utforska gränser både mina och andras är ju spännande…..och givande….känner att många av dehär sakerna krockar med samhällets sätt att se på korrekt och acceptabelt, jag jobbar med personer som har autismspektrumstörningar och övar mig där på att acceptera deras version av beteenden som är mer direkt och snällare än vi ’vanliga’ som ska filtrera och tänka på att bli accepterade och följa normer har. Det ger så mycket att jag accepterar en ganska dåligt betald deltid för det. Men människors elakhet upphör aldrig att förvåna mig…….och svartsjuka…avsaknaden av empati och förståelse för andra är stor och ibland känner jag att den är för stor för att jag ska orka försöka förklara. Att då hitta ngt eller ngn som ger litet balans/acceptans är ju kanske helt livräddande, men om samhället då säger att det inte är acceptabelt, så….vad? då blir det också ngt nedbrytande? vad är då lösningen?kanske attitydförändring? men då blir frågan vems? min eller andras? vems ska gälla?
Så sant så sant! Känner att jag just nu står inför frågan Vem är jag egentligen? Står i ett vägskäl i livet och där finns inte bara två vägar att välja utan många fler. Jag tycker om mig själv idag men vem är jag och vad är det jag tycker om? Står och vacklar lite just nu. Tror iof att min utmattning gör mig lite osäker. Ser dock framåt inför vad som komma skall, vilken väg jag än väljer. Vi lever bara en gång och jag ska framåt och njuta resten av livet, om det blir som singel för resten av livet eller tillsammans med ngn, det får vi se.
Helt rätt tänkt!!! Va kul å spännande det låter 😀
Vet ni! Ibland tänker jag. ALLVARLIGT -SKA DET BEHÖVA VA SÅ JÄDRA KOMPLICERAT ATT BARA ÄLSKA Å BLI ÄLSKAD???? LESS IDAG!!! Ska det behöva finnas en jädra blogg om hur man gör!????
Nog var det enklare förut! Min mormor å morfar å farmor å farfar bara träffade sitt livs kärlek åsså stöttade man varandra genom livet!!! Födde några barn å älskade!
Ursch, idag är jag superless!!!
Seriöst…måste få fortsätta…
Jag tror inte ens att de visste vad självkänsla, självrespekt, personkonto, relationskonto osv va!! De älskade varandra å hjälptes åt. Må hända att de inte var jämställda i dagens mening när det gäller hus å hem…men deras kärlek kändes och den var enkel å självklar å de tog varandra inte förgivna! De var superfina mot varandra! Å jag tror aldrig de hade en tanke på att vara med nån annan!!!
Kram till dig! Det är okej att va less!
Kanske att när du träffar rätt så är det inte så komplicerat..så vill jag tro!
Jag är mest rädd att gammalt bagage ska förstöra och det är svårt att veta om man ska låta det va eller ta upp det i en relation..?!
/Johanna – Lite söndagsdeppig, eller kanske bara bakis 8-/
Hahaha Johanna!!! ❤️ TACK!!! Ja, nu sprutar tårarna å jag vet inte vem jag ska va arg på!!! Haha…kudden kanske 😀
Jag tror på att kunna prata om allt 😀
Ja, eller så är det för att jag alltid trodde att skulle vara så enkelt att leva det här livet med kärleken till en livskamrat!!! Det är väl därför jag e så frustrerad å besviken på att det visade sig kräva ett jädra ”nobelpris”!!!
Bläää…(Förlåt Michael…jag tycker om dig ändå)…
Livet ser ju lite annorlunda ut nu jämfört med vad det gjorde då. Vi har aldrig haft så mycket möjligheter som vi har nu men samtidigt har nog aldrig kraven och förväntningarna på både individer och relationer varit större än de är nu. Det är helt enkelt inte en rättvis jämförelse eftersom livets spelregler är så totalt annorlunda.
Vi lever i en brytningstid, inte bara en teknisk och ekonomiska brytningstid utan i allra högsta grad också en själslig och andlig brytningstid. Det vi upplever är nytt för mänskligheten, vi bryter ständigt ny mark och skapar nya typer av liv och livsuppgifter, och fokus ligger inte längre på överlevnad och fortplantning.
Det är spännande tider vi lever i och visst är det häftigt att vara här just nu, även om det tidvis är ansträngande och förvirrande. 🙂
Charlotta
Men Charlotta!!! Jag tror du missförstår mig! Klar du har rätt i att många levde ihop för att det handlade om överlevnad. Men jag lovar – mellan dem levde KÄRLEKEN!!! Och VAR DET INTE KÄRLEK JAG SÅG – Då har jag faktiskt INGEN ANING om vad kärlek är!!! 😀
Jag betvivlar inte ett ögonblick att det var kärlek. Men det var nog betydligt lättare att hitta fram till kärleken med de förutsättningarna man hade då och utan alla de störningsmoment som finns idag, och att även nöja sig med kärleken när man väl hittat den och var ”i hamn” som man sa, istället för att hela tiden ifrågasätta om det finns något bättre.
Charlotta
Mmm…va tråkigt att det blivit så…känns ju som att utvecklingen går åt FEL HÅLL…:-(
Utvecklingen går aldrig på fel håll. 🙂 Men vi människor behöver bli bättre på att anamma nya förutsättningar och göra det mesta av dem istället för att sträva bakåt och klamra oss fast vid det välkända och trygga. Ha tillit! <3
Charlotta
Hmm…jag vet att du säkert har rätt Charlotta! Idag behövs verkligen en sån här blogg…:-S
Underbara du! ❤️
Man kanske skulle ha levt på 1800-talet. 😉
Kram till dig Petra!
HAHAHA ❤️❤️❤️
TACK Å KRAM TILLBAKA!!! ❤️
Jag kanske eventuellt har liiite PMS idag! Men iallafall!!!
Jag tror att vi behöver lära oss av historien. Att levaenkelt är något fler eftersträvar idag. Det handlar inte om att vara bakåtsträvande. Ta till vara det som vi möter i vardagen och se det enkla som det fina. Göra din egen sylt, gå på vandring, grilla korv över öppen eld. Umgås med vänner och familj utan krav på trerätters middagar eller semestrar i Thailand. Jobbar mindre och leva mer. Mer tid för kärlek och äkta närvaro. Kalla det Mindfullness eller sunt förnuft. Att vara där kan vara nog så svårt men så underbart när det händer! Kram på er alla ! Genom att läsa era inlägg nu ikväll kände jag att jag landade. Sov gott. Namaste
Va bra Martina!!! Jag känner att jag nog inte bidrog med så mycket positiv energi ikväll :-S Mer bara frustration…ska försöka återkomma med bättre energi en annan dag ;-D
Hade önskat att livet vore lite lättare… Jag vet att jag och min sambo inte är rätt för varandra… Han är iaf inte rätt för mig för jag mår inte bra i hans sällskap… Försöker mentalt stärka mig för att våga ta steget och bryta, men det sitter så långt inne, jag är så rädd för att såra hans känslor och förstöra den idyll han målar upp över framtiden… Min själ och mitt hjärta bara ropar nej nej nej… Vi har haft fem år tillsammans varav den tiden har han enbart satt sig själv i första rummet, vi fick barn tillsammans för några månader sedan och nu har han plötsligt ”blivit lite mer vuxen ” men mitt hjärta är totalt dött nu…å han kan inte förstå varför jag inte bara kan vara glad och tacksam nu när han blivit så som jag önskat under dom fem åren…skulle kunna skriva hur mycket som helst… Men gode gud, giv mig styrka!! Tusen tack för en fantastisk blogg!!
Ursch va jobbigt…hoppas du finner styrkan att agera efter DIN sanning ❤️
så tråkigt, men nu får du försöka hitta din styrka och bryta upp!!Kram