De psykologiska demonerna ”älskar” att se vår ryggtavla då vi försöker fly från dem, eftersom det triggar igång deras jaktinstinkt.

Ett par minnen från högstadiet och gymnasiet fick mig att undvika allt som innebar att jag skulle prata inför människor. Vet inte hur många tillfällen som jag lyckades ta mig ur, för att inte behöva konfronteras med ångesten över att anda skulle se min nervositet. Om jag bara lyckades dölja min osäkerhet genom att inte prata så skulle problemet vara ur världen.

Åren gick och behovet och nödvändigheten att använda min röst växte sig allt starkare. Ja, starkare än paniken! Började exponera mig för obehaget genom att prata inför mindre grupper av människor som jag var trygg med. Ett par lyckade föreläsningar skänkte försmak. Våndan strax innan jag skulle kliva in framför åhörarna försvann inte, men tryggheten växte sig allt starkare för varje gång. Små segrar! Vänliga själar som inte dömde mig.

Jag kan fortfarande irritera mig: ”varför klev du inte fram tidigare Michael? Varför lät du känslan av att inte vara värdig och otillräcklig i din kompetens; och upphöjandet av andra på bekostnad av det egna värdet förlama dig under så lång tid?”

Just det där: förminskandet av det egna värdet och övertygelsen om att andra har så mycket bättre koll och starkare självförtroende, är en fälla som jag vet många sitter fast i. Andra människor, även de som du tror har stenkoll, är inte så säkra som det verkar. Det är ofta superpolerade fasader som vi bevittnar. Och det är vi själva genom våra tolkningar som gör omgivningen mer lyckad än vad den egentligen är.

Det ligger så naturligt för många av oss att leva våra liv genom andras ögon. Hur de ser på oss och vad de ska tänka om vår prestation. Det kan gälla vårt utseende: vikt, klädsel, hållning, sätt att prata på eller tankar om vår ekonomiska status, utbildning, om vi är i ett parförhållande eller inte. Listan kan göras lång!

Vi bär på så många mentala slagträn som vi attackerar oss själva med. Jag vet att många fick dem tilldelat tidigt i livet: ”vad ska andra tänka när du gör så…”

Vi utkämpar ständigt kampen för att vara perfekta, så att vi ska få godkänt på den sociala tentamen. Få känna oss respekterade och älskade. Om vi bara är tillräckligt lyckade så kan vi få tyst på rösten i psyket som känner sig i kroniskt underläge.

För mig var det förlösande när jag insåg att de flesta människor brottas med sina egna demoner, och inte har tid till att se mina. Och om de har tid att värdera mig, så blottar det bara deras egen osäkerhet.

Utmana dig själv i små hanterbara doser. Exponera dig för det som du vill undvika (och då menar jag inte det som är skadligt) så att självförtroende kan få flytta in i dina mentala rum. Så att känslan av värdighet kan ta armkrok på dig.

-Michael