Jag känner en person som konstant upprepar frasen: ”Ain´t life a bitch?” Jag tror att han sagt det så många gånger att han börjat tro på det. Det syns nämligen i hans ansikte och på kroppshållningen.

Jag har mött människor som varit med om fruktansvärda trauman i sina liv som krig, tortyr och splittring av familjer, men som ändå är kärleksfulla, nyfikna och inte förlorat tron på människan eller livet. De har sina ärr och outhärdliga minnen. Trots detta har de inte låtit bitterheten och cynismen ta plats och få definiera vem de är. Det är så oerhört lätt att tillåta sig att bli ett offer för omständigheterna (jag vet, för jag har suttit i den buren), men de enda som förlorar på det, är vi själva.