Vi kan hitta många förklaringar till varför vi gör som vi gör i tvåsamheten även om förhållandet är rent destruktivt: ”jag älskar honom/henne och min kärlek har kraft att göra så att han/hon hittar sitt sanna jag.”
En annan drivkraft kan vara: ”jag känner mig så fruktansvärt tom och ensam då jag inte är fullt sysselsatt med att ge.”
Givande kan vara någonting fantastiskt! Vackert och generöst. Men det kan även leda oss in i en mörk tunnel av självutplåning. Och just självutplånande av de egna behoven kan kännas som en befrielse för en del människor. Vi behöver inte konfronteras med några av de stora frågorna som ständigt berör oss: ”vad vill jag? Vad behöver jag? Vad fyller mina dagar med mening?”
I raderandet av egna gränser kan vi få illusionen av att vi är fria, därför att när den egna integriteten satts ur spel, kan vi gå så mycket upp i en annan människas trasighet att vi inte har tid och energi över för att känna efter. Vi behöver helt enkelt inte känna egna behov. Den fria viljan har sänts i exil!
Medberoende bedövar oss. Men bara tillfälligt! Vi är ständigt sysselsätta med att släcka emotionella bränder, vilket får oss att känna oss behövda och t.om. oumbärliga.
Men djupt där inne har vi förlorat respekten inför oss själva och genom att fortsätta att göra uttag från det känslomässiga kontot, som med största sannolikhet redan är på minus, blickar vi bort mot hoppets horisont: ”en dag! En dag blir det vi på riktigt!”
Medberoende är ingen sjukdom eller diagnos! Det är en dynamik som uppstår i ett förhållande där en ger och en tar. Det går att bli fri från godhets/kärleksberoende!
Michael Larsen – relationscoach
En mkt bra beskriven text om hur jag hade det med mitt ex. Hon var trasig redan innan vi träffades. Mitt medberoende kommer såklart från min uppväxt där mammas, då, sambo var den dysfunktionella personen i familjen. Detta gjorde att jag offrade hela mitt “jag” för att försöka laga min partner vilket närmast kan beskrivas som att ösa en båt med en sil. Totalt omöjligt. Apropå självutplånande så var jag nära på att radera mig själv från planetens yta pga en egocentrisk partner som även var och är en emotionell analfabet. Hennes trasighet och mitt medberoende skickade in mig i många tillfällen där jag kraschade på ett eller annat sätt. Nu senast kraschade jag så pass mkt att jag fick utmattningsdepression. Jag förstår nu i efterhand, med hjälp av mindfulness, att jag blev emotionellt utmattad. Tack Michael för dina texter och för din bok. De har givit mig styrka då livet varit som mörkast. De har givit mig insikter som den logiska biten av mig förstår helt o hållet. Tyvärr har det inte riktigt satt sig i hjärtat än. Vad skulle vi göra utan dig och din förmåga att sätta ord på allt det där som vi behöver höra.