I drömmen ser jag ett träd diffust bakom dimslöjorna. På just den platsen ska det inte finnas något träd, men i min dröm står det där. När jag vaknar tidigt en morgon för några år sedan, tolkar jag det som att det behövs ett djupare rotsystem i mitt liv. Mitt jag behöver stå stadigare! Någonting icke förhandlingsbart behöver ta plats inombords.

Är det någon av er som känner igen sig i scenariot där vi älskar någon och samtidigt förlorar oss själva? Vi gör uppoffringar på bekostnad av de egna gränserna, balansen och självrespekten.

Delar av våra psyken har en ofattbar förmåga att romantisera våra innersta motiv, som på ytan kan vara: ”jag älskar henne/honom” (vilket kan vara sant). Jag håller ihop oss för barnens skull”, när det parallellt handlar om rädsla för att vara utbytbar, panik inför ensamhet och ångest inför att den här personen inte längre kommer att en del av ditt liv.

Vi behöver utmana oss själva: ”älskar jag den här kvinnan/mannen och samtidigt gör våld på mig själv?”

Låt oss säga att det är kärlek från din sida (även om jag vet att många mixar och förväxlar egna behov med kärlek) – vad får du tillbaka? Du ger, men vad är ditt hjärta mottagare utav? Hur ser vardagen tillsammans med den här personen ut? Hur känns det i kroppen?

Kärleken vill oss väl, men gör vi samtidigt gott mot personen jag? Är dina rötter tillräckligt djupa så att du kan älska utan att offra självvärdet?

Det kan vara något av det svåraste som finns; att lämna personen som du känner en enorm dragning till, men som samtidigt bryter ner dig med sin bristande förmåga till att kunna ge genuin omtanke/kärlek.

Livet vill att vi både kämpar, håller fast och visar stark vilja, men även har förmågan att släppa taget om det som inte berikar och gör oss lyckliga. Visdomen är att veta vad vi ska välja.

När kärleken gör dig självutplånande – så förändrar du negativa relationsmönster – webinar idag tisdag den 15/9 klockan 21.00. Du är varmt välkommen! Följ den här länken för anmälan.

Michael Thor Larsen – relationscoach