I våra förhållanden blir det särskilt tydligt var har vi våra blinda fläckar när det handlar om förmågan att ge och ta emot kärlek. Liksom när vi stannar kvar i en relation som inte är hälsosam.
Inom det sexuella området riktas förstoringsglaset mot beteenden gällande vad andra förväntar sig av oss, eller vad vi tror att de vill ha från vår person. Men även pressen som kommer från oss själva. Jag ser alltför många göra sådant som de innerst inne inte mår bra av p.g.a. rädslan att inte duga och bli bortvalda. Eller så är de inte ens medvetna om vad som kränker integritetsgränserna. Ofta har kroppen svaret och vi behöver lyssna till signalerna i tid innan det icke sunda har blivit normalitet.
Det är en stor skillnad mellan att välja ett förhållande och en partner, och att bli vald. I det senare fallet är det som om krafter både utanför oss och inombords hela tiden agerar mot oss; som om den egna viljan kidnappats. Vi reagerar utifrån en ständig automatik som driver oss till alla möjliga felaktiga destinationer. En partner som gör oss ständigt ledsna, få oss att känna kronisk otillräcklighet, osäkerhet och kanske t.om. värdelös, fungerar som en alarmsignal.
Lyssnar eller snoozar vi vidare månad efter månad på bekostnad av självvärdet?
Skulle du vilja att din bäste vän, son eller dotter accepterade det som du accepterar? Om svaret är ”nej!” – Varför gör du det?
Frihet är att kunna se omständigheterna som de är rakt upp och ned utan att försköna, och sedan agera på ett sätt som gör att vi bara vet.
Jag vet många som vet var felet ligger, men som inte lyckas förändra sina beteenden. Som fortsätter att upprepa: självutplåning, oförmåga att sätta gränser och som hellre säger ja än nej av rädsla för att bli avvisade, och därmed få självförtroendet punkterat. Gång på gång!
En person berättar: ”Varför är han ständigt otrogen? Hur kan han göra så här mot mig? Vad är det för fel?”
Dessa frågor är mänskliga, men samtidigt säger det mycket om den egna personen: Vad är det som gör att vi vänder ut och in på oss själva gällande en partner som inte kan eller bryr sig om det mest grundläggande i ett förhållande: tilliten. Jag ser dem som försöker förstå alldeles för mycket. Så lätt att trassla in sig i dynamiken av medberoende.
Den som behandlar oss respektlöst, oengagerat och likgiltigt, är narcissistiska och/eller kör med härskarmetoder, fungerar faktiskt som lärare för oss, hur jäkligt det än känns. Därför att de visar oss var vår toleranströskel ligger när det gäller vad vi accepterar för oss själva. Det är likt ett stycke som ständigt spelas för oss: ”Vad ser du i spegeln? Hur ser självbilden ut? Vad och vem är du värd att ha nära inpå? Vad i dig själv förhandlar du bort?”
Michael Larsen – relationscoach
Kommunikation är viktigt, men inte nr 1, det är förståelse, i alla fall för mig.
Man kan säga tusen ord till någon, som ändå fortfarande inte förstår och det finns de som förstår utan att du behöver säga ett enda ord (samhörighet,så behagligt ord)
Man kan ju, genom att iakta någon få känna på deras sanna personlighet genom deras val av hur de agerar. Det säger så mycket.
När man träffar någon, så har man en ypperlig chans att se vad någon går för, utan att kommunicera sönder allt för att kunna mötas och se den andras behov. Bara umgås med vanlig nära konversation är behagligt och ger mycket, om man är kompatibla.
På lite ”håll” så ser man hur den andra beter sig och agerar och om man då ska försöka börja peta lite på varann på varsitt håll, för att visa vad man uppskattar/inte uppskattar, så förstör man en del chanser att få se den andres verkliga jag.
En del förstår inte mitt resonemang och säger att hur kan man då försöka lära känna och se den andres behov osv? Det är precis det man gör genom att spendera tid ihop, göra saker. Hur personen visar respekt,passa tider, i hemmamiljö, på fester.
Att påpeka att de aldrig kommer i tid, flörtar med andra, hjälper sällan till med städning/matlagning, inte tar hänsyn och visar omtanke känns fel, jag vill se utan påpekanden hur det är att umgås och leva med personen. Risken är att man går ifrån sig själv en bit, och partnern sig själv också för att båda vill bemöta och ändra på sig för att få förhållandet att fungera, men jag tror att man på sikt lätt faller tillbaka till sitt gamla jag så småningom, vilket gör att man tycker att partnern har förändrats, fast det i själva verket att de som har gått tillbaka till sitta sanna jag.
Om partnern gjort någon handling som man aldrig själv skulle ha gjort, så tror jag på sikt att det blir svårt. Man kan kommunicera 😉 ihjäl sig om det och kanske försöka förstå varför. Man kanske fortsätter förhållandet, men för mig finns den sanna personligheten hos den andra kvar, så som de har valt att agera tidigare och det är en tidig varningsklocka. Även om man pratar igenom det så blir personen oattraktiv i mina ögon, trots att de har hundra förklaringar.
Det låter säkert hårt för många och det är inte menat som att man inte kan ge någon en andra chans, utan känslan för mig är mer – vi är för olika.
Genom att lyssna inåt på det viset har det gett mig en oerhörd styrka, att lita på mig själv och mitt omdömme . Magkänslan och hjärnan samarbetar fint.
Jag känner tidigt om det är något att bygga vidare på, autopiloten slår på annars och den går inte att styra med ord. och det är en skön känsla som skapar lugn inombords.
Men det här är mina högst egna tankar och känslor,säkert en del som inte håller med eller ifrågasätter.
Men för mig fungerar det.
Susan
Tack, Susan, för att du delar med dig av hur du tänker. Jag känner igen mycket av det du skriver men använder andra ord.
Jag tänker att man kan prata utan att kommunicera. Man kan ha sex utan att kommunicera m.m. m.m. Tänker också att man lätt kan ”tro” och bedra sig själv när man är två som pratar, dansar, o.s.v.
När det gäller mig själv har jag märkt att jag omedvetet börjar härma den jag talar med när det gäller dialekt, formuleringar, rörelser. Tror det handlar om att vilja samspela. När jag träffar nån som är likadan blir det ett gemensamt fritt flöde.
Prat utan kommunikation är botten. Känner, tyvärr, väl igen det + min oförmåga att identifiera det i tid.
Bamsetack för att du väckt tanken 🙂
Tack för en fantastisk blogg! Jag har verkligen fått hjälp med att se hur medberoende jag är. De här blogginlägget är så träffande!! Det svåraste är tycker jag att lägga bort skuldkänslorna över att lämna någon som blir ensam efter att i så många år haft haft fokus på hans mående och ”tagit hand om” och eftersom jag är ganska konflikträdd valt ”husfriden” framför att kämpa för mig själv och vad som jag mår bra av. Jag vet vad jag behöver göra,men efter 32 år är det inte lätt. Men jag måste!!! Du ger mig svart på vitt med din blogg!
Just do it!!!
WOW Susan! Där satte du spiken i kistan! Jättebra skrivet! Håller med dig! Tack!
Jennie
Tack Alexandra, det är alltid kul att vrida 45 grader på tankarna :), som ger utrymme för andra tankesätt ibland. Som du också säger, att du lätt färgas av din partner, vilket också, tror jag, lättare gör en till medberoende. Man vill så gärna mötas och blir ibland lite för angelägen om att det ska lyckas, så att man går ifrån sin egen kärna till viss del, för att förhandla sig närmre partnern. Vilket landar bäst i magen – enkla saker som att behöva säga till om att den andre själv någon gång börjar med middagen eller plockar upp träningskläderna från golvet, eller att det händer utan att behöva ”kommunicera” om det. Jag vet vem jag skulle känna störst samhörighet med… Vilket osökt leder mig in på tankarna om att man inte helst ska ge sig in i ett ”renoveringsprojekt”, men om man inte står stadigt själv, tycker om sig själv så blir man ju själv ett renoveringsobjekt åt partnern.
Det är kul att bolla lite med tankarna 😉
Kram på dig Alexandra
Jennie, då tänker och känner vi lika.
Kram
Tack för fina texter! Denna var träffande för mej just nu! Försöker lämna ett 25 årigt förhållande och har mest dåligt samvete. Han har varit helt egoistisk och respektlös i tio år, innan det också men inte lika utmärkande. Han har inte haft tid med mej eller barnen och jag har skött allt med hem, skola och aktiviteter. Men nu vet jag var min tolersnströskel är! Tyvärr alldeles för låg. Funderar på om han är egoistisk eller narcissist??