I våra förhållanden blir det särskilt tydligt var har vi våra blinda fläckar när det handlar om förmågan att ge och ta emot kärlek. Liksom när vi stannar kvar i en relation som inte är hälsosam.
Inom det sexuella området riktas förstoringsglaset mot beteenden gällande vad andra förväntar sig av oss, eller vad vi tror att de vill ha från vår person. Men även pressen som kommer från oss själva. Jag ser alltför många göra sådant som de innerst inne inte mår bra av p.g.a. rädslan att inte duga och bli bortvalda. Eller så är de inte ens medvetna om vad som kränker integritetsgränserna. Ofta har kroppen svaret och vi behöver lyssna till signalerna i tid innan det icke sunda har blivit normalitet.
Det är en stor skillnad mellan att välja ett förhållande och en partner, och att bli vald. I det senare fallet är det som om krafter både utanför oss och inombords hela tiden agerar mot oss; som om den egna viljan kidnappats. Vi reagerar utifrån en ständig automatik som driver oss till alla möjliga felaktiga destinationer. En partner som gör oss ständigt ledsna, få oss att känna kronisk otillräcklighet, osäkerhet och kanske t.om. värdelös, fungerar som en alarmsignal.
Lyssnar eller snoozar vi vidare månad efter månad på bekostnad av självvärdet?
Skulle du vilja att din bäste vän, son eller dotter accepterade det som du accepterar? Om svaret är ”nej!” – Varför gör du det?
Frihet är att kunna se omständigheterna som de är rakt upp och ned utan att försköna, och sedan agera på ett sätt som gör att vi bara vet.
Jag vet många som vet var felet ligger, men som inte lyckas förändra sina beteenden. Som fortsätter att upprepa: självutplåning, oförmåga att sätta gränser och som hellre säger ja än nej av rädsla för att bli avvisade, och därmed få självförtroendet punkterat. Gång på gång!
En person berättar: ”Varför är han ständigt otrogen? Hur kan han göra så här mot mig? Vad är det för fel?”
Dessa frågor är mänskliga, men samtidigt säger det mycket om den egna personen: Vad är det som gör att vi vänder ut och in på oss själva gällande en partner som inte kan eller bryr sig om det mest grundläggande i ett förhållande: tilliten. Jag ser dem som försöker förstå alldeles för mycket. Så lätt att trassla in sig i dynamiken av medberoende.
Den som behandlar oss respektlöst, oengagerat och likgiltigt, är narcissistiska och/eller kör med härskarmetoder, fungerar faktiskt som lärare för oss, hur jäkligt det än känns. Därför att de visar oss var vår toleranströskel ligger när det gäller vad vi accepterar för oss själva. Det är likt ett stycke som ständigt spelas för oss: ”Vad ser du i spegeln? Hur ser självbilden ut? Vad och vem är du värd att ha nära inpå? Vad i dig själv förhandlar du bort?”
Jag önskar dig en fin dag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach
Skiljas utan att fastna – webinar den 9/3 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Ibland blir beslutet som tagit år att komma fram till…inte alls som man tänkt sig.
Jag har alltid blivit vald. Märkligt nog aldrig valt. Ögonöppnare. Tack Michael.
Jag är idag på väg ur ett förhållande där jag inte räknades in eller kände mig älskad och betydelsefull för mannen ifråga. I tbå dagar har det känts sorgligt och tungt med många fällda tårar. Idag vaknade jag med känslor av lättnad, frihet och optimism! Det värker fortfarande i bröstet och jag sörjer men jag är värd att känna mig äkskad och värdefull och han har inte förmågan och insikten att se och förstå att de bitarna är några av fundamenten i ett bra förhållande. Nu planerar jag för mitt liv med framtidstro och tillförsikt. Tack för nyttiga, läsvärda och medmänskliga inlägg Michael Larsen! Jag har stor glädje av dina tankar!❤
Så bra inlägg. En relation kan innehålla många fina pusselbitar, men så kan en bit skava. I den situationen är jag nu. Jag har en kärleksfull man, men envis. Jag har blivit sjuk och ligger hemma och läser bl.a. din bok.
Tack
Gud vad du skriver bra! Lämnade ett förhållande med en narcissist för att ge mig in i ett annat med en som var otrogen. Försöker hela tiden förstå för mycket och självklart längtar jag efter att någon ska älska mig lika mycket som jag älskar den personen. Har blivit medveten om detta och vill komma vidare för att hitta den som respekterar och behandlar mig värdigt. För jag vet att jag är värd så mycket mer än det här. Frågan är bara:hur gör jag? Kram o tack för dina rejäla ögonöppnare
Så bra skrivet Pernilla! Längtar efter precis samma sak o vet inte hur man ”gör” eller kommer vidare….trots alla kloka ord känns det som att jag inte vet hur jag ska bli ”hel” o må bra i mig själv…Skönt att man inte är ensam i det iaf..
Jag verkar till slut faktiskt istället ha tagit mig loss. Loss från bojan av att vara så rädd för ensamhet och att inte vara vald av någon att jag inte lyssnar på vad mitt inre säger mig och är kvar i relationer jag inte borde vara i.
Har precis träffat en man. Som vill ha en relation. Som jag funkar med på många plan. Mycket känns väldigt bra. Men där jag är ganska långt i min resa av att verkligen stå på egna ben så är han precis bara i början. Och jag insåg att detta går inte. Jag flyger nu, jag vill inte bli bunden av någon som bra precis kommit ut på startplattan. För så känns det, bli bunden. Så jag kommer att tacka nej. Trots att det kommer att såra honom. Trots att jag ibland sitter och gråter av ensamhet. För mitt inre talar om för mig att jag hellre ska vara själv än i relation med honom.
Det gick alltså faktiskt att komma hit till slut, till en plats där jag sätter mig själv och mina behov så pass högt att det faktiskt finns en hel del saker jag inte kompromissar med längre. Jag kompromissar inte bort mig själv längre. Makalöst.
Starkt Marianne. Har följt din resa och är imponerad av hur insikt och handling följs åt hos dig. Jag är i en liknande situation där vi nyss lyft från landningsbanan. Hon tvekar, är rädd för ”om det inte kommer att fungera mellan oss på sikt”, söker efter anledningar till att backa ur. Jag har svårt att komma in bakom skalet. Medan jag känner att här och nu känns bra, låt oss fortsätta att utforska varandra. Låt framtiden få visa sig, och hantera det som uppstår då. Känns i hur hon pratar om sitt ex, sina rädslor och projiceringar att hon är inte redo för en djup kärleksrelation ännu. Så svårt. Jag inser vad jag/vi bör göra-vi borde gå vidare åt var sitt håll, men tvekar. Det kanske blir bättre…..
Hej Håkan! Tack för dina fina ord! Jag tränar hela tiden på att insikt och handling ska följas åt, inte bara i förhållande till män utan i alla relationer.
Vad du ska göra har du ju bara svaret på själv, men jag kan konstatera att mitt eget liv och min energi har blivit så viktig för mig att jag inte längre kämpar med att komma innanför en mans skal. Antingen vill han släppa in mig eller så får det vara. Kanske har jag blivit för krass, men jag vill använda min energi till mitt eget liv numera, oavsett vad som kanske kunde bli om mannen öppnar upp. Är det meningen att det ska vara vi så möts vi igen när vi är på samma plattform.
Men gudarna ska veta hur svårt det är att backa ur. Galet svårt! Men du ger ju dina egna svar…
Varm kram!
Låter underbart Marianne! Så skönt att läsa att det går att komma dit…vissa dagar är ensamheten helt underbar och ibland äter den upp mig…känns som att alla har någon utom jag. Vill ha närheten och är rädd att aldrig få uppleva den igen….Vill bli stark i mig själv och vill inte söka bekräftelse hos andra men hur kommer man dit? Hur hittar man dit där du är? Tack för att du delar med dig….det ger styrka!
Hej Cina! Hur hittar man hit? Bra fråga. Egentligen tror jag att alla har sin väg. En viktig regel i mitt liv är att ta till dig det som ger dig något, och låt resten vara.
Min väg har varit genom att från dag ett bestämma mig för att vad som händer framåt i mitt liv är mitt och endast mitt ansvar. Det var inte jag som tog initiativ till min skilsmässa, men efter det har alla beslut varit mina. Den har också varit genom att bestämma mig för att leva så värdigt jag bara kan, att oavsett vad den andre gör, alltid agera enligt mina värderingar. Sedan har jag inte alltid klarat det, men det har varit min ledstjärna.
Jag har också haft fokus på att ge plats åt alla känslor, men vägra att fastna i dem. Jag har brottats med svår ångest, men valt att inte döva den, utan andats igenom den. Men jag har inte heller tillåtit mig själv att fastna i självömkan.
Jag har också bestämt mig för att vad som än händer aldrig tillåta mig att bli rädd för kärleken.
Men framförallt har jag arbetat stenhårt med att hitta tillbaka till mig själv. Att finna trygghet i mitt liv, på mina egna ben. Jag har också insett att det finns inga genvägar alls. Ska man hitta den där inre tryggheten är det hårt jobb som krävs. Klart att jag tagit genvägar ibland. Dämpat kaoset där inne med fel saker. Men det har aldrig fungerat.
Så. Hitta din väg. Kanske kommer den stora kärleken sedan. Kanske inte. Men livet är för kort för att hängas upp på vad som kanske händer framöver. Det vi har är idag. Varm kram!
Tack snälla du för ditt fina svar! Jag jobbar på det och hoppas att jag är på rätt väg. Genom den här sidan o alla kloka människor har jag förstått att det viktiga är att landa i sig själv o jag vill o hoppas att jag gör det så småningom. Tid är viktigt säger en väninna…låt det ta tid….så där är jag nu. Men tänker som du att från o med nu är det jag som sätter agendan för mitt liv…
Tack igen för dina fina ord…det hjälper mycket!
”de visar oss var vår toleranströskel ligger när det gäller vad vi accepterar för oss ”…klockrena ord. Äntligen har jag satt stopp. Jag vet att min partner gjorde vad han kunde för att verkligen kunna möta mig, att det skulle bli ett bättre VI. Men nä, det gamla sitter kvar. Det finns så mycket som är inftekterat. Hetsigt humör, fula ord vid bråk, många bråk, kyla, tystnad. Jag trodde jag kunde ta bort allt det gamla. Men det går inte. På något vis har det växt som en mur omkring mig, jag vill inte mer. Jag vet att bråken kommer att komma tillbaka. Jag accepterar inte mer nu. Jag vill växa nu. Jag vill vara JAG nu.
Denna gang känner jag mig stark. Men visst kan jag sakna honom…sakna våra goda stunder. Får bevara dem i mitt hjärta istället och gå vidare. Ett steg i taget.
Tack Michael.
Tack.
Frågan är besvarad – vad i mig gjorde att jag var i en relation som var utdömd från och med dag 2.
Jag vet nu…
Mycket tack vare Din blogg som öppnade mina ögon.
Du satte orden på känslan jag bar då.
Livet har återkommit och glädjen i hjärtat.
Tack igen !
Precis vad jag behövde läsa!!! Blev lämnad för 4år sedan…skaffade en ny relation alldeles för tidigt, har träffat henne i två år…3 månader in i relationen tog nästan all närhet har försökt prata med henne om d men helt utan resultat, hon själv blev lämnad av barnens pappa av just den orsaken för 10år sedan, och hon har haft relationer till å från under den tiden med precis samma problem….Finns det något man kan göra för att komma tillrätta med d?
Intressant läsning. Har ett nytt förhållande sedan 3 veckor. Känns som att vi båda är på samma plattform. Liknande historia, erfarenheter och förutsättningar för att kunna bygga något på. Ingen brådska, nyfikenhet, humor . Känns lite kusligt enkelt att umgås, spänning, trygghet och ja det kan bli något … Det stämmer som ni skriver att är man inte redo så märks det tidigt. Tack för att ni delar❤️
Intressant läsning. Har ett nytt förhållande sedan 3 veckor. Känns som att vi båda är på samma plattform. Liknande historia, erfarenheter och förutsättningar för att kunna bygga något på. Ingen brådska, nyfikenhet, humor . Känns lite kusligt enkelt att umgås, spänning, trygghet och ja det kan bli något … Det stämmer som ni skriver att är man inte redo så märks det tidigt. Tack för att ni delar❤️
Bra inlägg Micael.
Hade en alldeles för hög toleranströskel så fallet blev högt när man sparkades ut från tröskeln.
Men likt Håkan och Marianne så har även jag plåstrat om såren efter fallet, lärt av mina misstag och längtar nu med ett öppet hjärta efter den stora kärleken.
Det känns inte tungt eller svårt att avböja en annan person som inte bidrar till en lätt, trevlig och glad miljö bredvid min sida…då lever jag hellre själv tills han med stot H dyker upp och som vet vad ordet tillit innebär i ett förhållande.
Fast jag flera gånger inte trodde att min kropp skulle överleva separationen så är det sant att tiden läker alla så.
Varma kramar alla underbara människor
Av egna erfarenheter har jag kommit till den slutsats som du, Michael, pratar om. Jag förväntade mig aldrig att bli älskad för min egen skull, jag trodde inte -tror fortfarande inte- att det ligger inom ramen för vad som är möjligt, och så kom det sig att jag lade sju år på att försöka ha ett förhållande med en man som aldrig visade sig intresserad av att öppna upp och ha ett äkta möte med mig. Vi lever inte tillsammans längre och jag sitter här med min längtan och mitt svältfödda hopp, för trots den här otroligt dyrköpta erfarenheten av att söka kärlek där den inte finns förstår jag inte hur jag ska kunna välja annorlunda nästa gång en man dyker upp. Om jag inte tror att jag förtjänar kärlek, hur ska jag våga be om det? Hur kan jag ens kunna känna igen kärlek?
Kanske missförstår jag andemeningen i detta men jag kan inte skriva under på detta inlägg på det självklara sätt som många verkar göra.
Självklart ska man inte leva med någon som gång på gör en illa. Men vilket är det egna ansvaret? Om min partner säger 9 bra saker och en dålig, är det då bara hos partnern problemet sitter? Är inte det vackraste med alla relationer när 1+1 blir 3, när vi kompromissa och utveckla de vi själva är? Är inte kärleken som vackrast när vi gör något helt och hållet för någon annan?
Vad illa jag skrev i det förra. Men tror det blev begripligt ändå.
Tillägg: Barnen!
Är det lycka att bryta sig loss och lämna när ingen egentligen vet konsekvenserna för barnen på lång sikt? Barn som tvingas leva med ständig längtan och att ständigt flytta mellan föräldrarna, inte sällan två parallella liv med olika förutsättningar, människor etc. Barn som kanske inte får samma möjligheter att lägga en grund socialt och trygghetsmässigt pga. allt pusslande som måste till.
Är det verkligen alltid modigt att lämna eller kan det snarare vara fegt, en flykt?
I min värld borde det pratas betydligt mer om den totala lyckan, dvs. summan av dig själv, barnen och partner.
Och ja, jag vet att det finns en bitterhet i mina ord. Men det kan behövas som motpol:-)
Till Man…tror du missförstår samtidigt som du i en mening sammanfattar allt helt perfekt då du säger Men vilket är det egna ansvaret!
Det är själva andemeningen, och när jag sparkades ut från tröskeln så handlade det inte om att skälla på han som lämnade mig utan om att vända blicken på sig själv.
Varför lät jag han komma tillbaka tre ggr efter det att jag gjorde slut de första 2,5 åren in i förhålla det?? Jo pga av det förhållandet urgröpte min i inre kompass så mycket att jag inte trodde jag var värd något bättre! Men hur kunde jag släppa ansvaret om mig själv så långt??
Då du har helt rätt..vad fanns ansvaret hos mig själv att jag tidigt skulle ha krävt respekt och sagt Stopp, detta går jag inte med på…långt innan vi fick barn ihop… gjorde visserligen det och packade hand väskor och bad han flytta hem till din mor. Problemet var att jag inte höll vid mitt egna beslut att det verkligen var slut och inte skulle ha låtit honom komma tillbaka.
Men 24 år senare höll jag fast vid mitt beslut. Han gjorde slut genom att han träffade den stora kärleken men efter tre månader ville han tillbaka men då åkte handen upp i luften och hur ont det än gjorde så vidhöll jag att det var slut. Med respekt för mig själv som person.. äntligen tog jag ansvar över mig själv som person. Att inte längre gå med på att vara kvinnan i hans liv som han bara ansåg sig ha tills han hittade något bättre. Slippa förminskningen av gans otrohet genom hans ständiga längtan efter andra kvinnor.
Nu vet jag felet hos mig själv och är lugnt vaksam över hur jag fungerar i relationer utan att vara bitter eller att ha ett stängt hjärta.
I vårt fall borde det varit mannen som skulle ha resonerat som du skriver Man. Men han förstod inte försen han testat gräset på andra sidan att det inte var grönare där.
Men jag dömmer inte då vårt Vi som jag också var delaktig i inte fungerade för oss. Men jag har idag kunskaper om vad som ligger bakom hans beteende som inte var nyttigt för mig i vår relation. Har träffat andra män som är långt mycket tryggare än han i sin själ och de är bra för mig.
Till Man…tror du missförstår samtidigt som du i en mening sammanfattar allt helt perfekt då du säger Men vilket är det egna ansvaret!
Det är själva andemeningen, och när jag sparkades ut från tröskeln så handlade det inte om att skälla på han som lämnade mig utan om att vända blicken på sig själv.
Varför lät jag han komma tillbaka tre ggr efter det att jag gjorde slut de första 2,5 åren in i förhålla det?? Jo pga av det förhållandet urgröpte min i inre kompass så mycket att jag inte trodde jag var värd något bättre! Men hur kunde jag släppa ansvaret om mig själv så långt??
Då du har helt rätt..vad fanns ansvaret hos mig själv att jag tidigt skulle ha krävt respekt och sagt Stopp, detta går jag inte med på…långt innan vi fick barn ihop… gjorde visserligen det och packade hand väskor och bad han flytta hem till din mor. Problemet var att jag inte höll vid mitt egna beslut att det verkligen var slut och inte skulle ha låtit honom komma tillbaka.
Men 24 år senare höll jag fast vid mitt beslut. Han gjorde slut genom att han träffade den stora kärleken men efter tre månader ville han tillbaka men då åkte handen upp i luften och hur ont det än gjorde så vidhöll jag att det var slut. Med respekt för mig själv som person.. äntligen tog jag ansvar över mig själv som person. Att inte längre gå med på att vara kvinnan i hans liv som han bara ansåg sig ha tills han hittade något bättre. Slippa förminskningen av gans otrohet genom hans ständiga längtan efter andra kvinnor.
Nu vet jag felet hos mig själv och är lugnt vaksam över hur jag fungerar i relationer utan att vara bitter eller att ha ett stängt hjärta.
I vårt fall borde det varit mannen som skulle ha resonerat som du skriver Man. Men han förstod inte försen han testat gräset på andra sidan att det inte var grönare där.
Men jag dömmer inte då vårt Vi som jag också var delaktig i inte fungerade för oss. Men jag har idag kunskaper om vad som ligger bakom hans beteende som inte var nyttigt för mig i vår relation. Har träffat andra män som är långt mycket tryggare än han i sin själ och de är bra för mig.