Du kämpar för att nå fram! Du försöker hitta olika sätt till att kommunicera på, uttrycka ditt intresse och kärlek, men möts av: ”det är komplicerat just nu. Det är mycket på jobbet. Jag vill, men…När tiden är mogen…”
Du hoppas på att en dag! En dag ska hon eller han inse hur bra ni skulle kunna ha det tillsammans.
Jag pratar med klienterna som kämpat i åratal för att vända på situationen. De skickar kärleksfulla meddelanden, förslår parterapi, drar sig undan i hopp om förändring, ställer ultimatum och ger ännu mer av sitt hjärta.
Vad är det som driver dig i dina försök till att visa kärlek? Och hoppet om att få! Är det förälskelse som motiverar dina tappra försök? Obehag inför ensamhet? Det olidliga i att bli bortvald? Tiden som du redan investerat i er? En mix av olika psykologiska krafter?
Om kvinnan eller mannen som du kämpar för inte är närvarande, lovar stort och håller smått, inte är säker på sina känslor, är en av och på person (slut, tillsammans, slut, tillsammans…), är det dags för dig att stämma möte med rösten inombords, som någonstans djupt där inne vet vad som är det rätta att göra.
Det känns skrämmande att ta och hålla sig till beslutet om att inte längre förhandla med den egna lyckan. Att välja bort personen som inte ser till att skapa förutsättningar för er.
Många människor må vara mästare på att formulera sig och ha talets gåva, men att visa handling bakom de vackra planerna och löftena är någonting helt annat.
Drömmar utan handling är luftslott! Ingen kan bo i dem!
När vi inte tar hand om vår dyrbara tid på ett så bra sätt som möjligt. Inte lyssnar till vår intuition, ger av vår kropp och sårbarhet till den som tar oss för givet och/eller ser oss som tidsfördriv i väntan på någonting bättre, slår vi hårt mot vårt självförtroende/självkänsla.
Personen som vill att du ska vara del av hennes/hans liv, kommer se till att så blir fallet. Det är inte enbart upp till dig att få det att fungera!
Vi behöver lära oss stå ut med panik, tvivel, ensamhet och ambivalenta känslor så att vi kan hitta tillbaka till, eller kanske för första gången känna integritet.
Integritetens födelseplats är sättet på vilket vi behandlar vårt jag (även då det smärtar).
Ångest är ett akuttillstånd som kommer att klinga av. Tillfälliga ångestlindrande åtgärder som t.ex. att svara och träffa den som får oss ur balans är inte någon medicin.
Den om vill vara tillsammans med dig har för länge sedan slut på ursäkter.
Michael – relationsterapeut
Jag beslutade att bryta idag, lämna gamla mönster och prova ett annat sätt för att komma bort från ångesten. Min man lämnade mig för ett halvår sedan, jag har haft en väldigt sorg, jag känner fortfarande en enorm ensamhet och otrygghet. Men redan efter någon månad umgicks vi för vårt barns skull, hittade på lite kul, för vänner är vi ju… väl…? Så har det rullat på i flera månader. Jag har glatt nappat på alla förslag om samvaro och också själv föreslagit och bjudit till. Men jag har bara mått sämre och sämre. I grund och botten saknar jag tillit till honom och jag har inte egentligen fått klarhet i varför han lämnade mig. Ingen otrohet, säger han. Det är en komplex situation där jag upplever att han blivit mer och mer distanserad under ett par års tid. Jag ser helt realistiskt på separationen, skilsmässan, och vet att det är slut utan återvändo. Jag har oändligt svårt för ensamheten, tomheten, den blir en hopplös sörja av längtan. Jag förlorar mig själv och nu när jag läste ditt inlägg så förstår jag att det är min INTEGRITET det handlar om. Att jag inte sagt nej till förslag på aktiviteter, att jag fortsatt att ta ansvar för att det ska ”vara bra” mellan oss, att jag svalt mina känslor för att inte bli ännu mer avvisad och utstött, att jag helt enkelt inte vågar hitta vad som jag är jag utan den här relationen. Han bjöd nyligen in mig på en stor grej, ett firande, och jag blev uppriktigt förvånad! Varför vill han ha med sin exfru på nåt sånt? Jag föll för det smickrande och tackade ja, utan att reflektera på min spontana känsla ”varför”. Nu ser jag flera delar i det här som inte är sunt. Har jag blivit en slasktratt som duger när det behövs känslomässigt stöd eller uppvisning av fasad? Är det ett kontrollbehov eller en härskarteknik som fortsätter utövas mot mig? Jag upplever nu bara att hans inbjudningar tjänat hans syften, han har bjudit in när han haft något att vinna på det. Jag har tryckt ner min egen integritet. Blivit en som fortsätter vara beroende av hans välvilja och mitt eget behov av gemenskap och samhörighet. Jag läser igenom min egen kommentar nu och ser hur snett det här ser ut. Idag har jag brutit helt med honom. Det kommer inte bli någon mer samvaro, inga samtal eller förtroligheter. Det gör väldigt ont, det är som att förlora honom ännu en gång. All sorg i repris. Eller är det kanske först nu mina känslor kan komma ut och bli på riktigt? Men det måste vara så här, huvudsaken är att jag får vara jag och inte en slav i ljuset från en människa vars känslor för mig för länge sedan har slocknat.