Som barn och tonåring var jag gymnast och då lärde jag mig att det är de avslutande smärtsamma repetitionerna som ger resultat. Skillnaden ligger i om vi är beredda att tömma oss på de sista krafterna.
Hör mannen: ”Jag funderar på att kanske börja träna i början av nästa månad.” Jag i mina tankar: ”not!” Det finns minst två ord i hans mening som avslöjar honom: ”funderar” och ”kanske.”
Jag har en oerhört bekväm sida inom mig som emellanåt vill rösta ned mina beslut. Jag kallar honom Bo (ursäkta alla Bo). Strax innan jag skall ut och springa eller gå till gymmet, vaknar han till liv med sin falsettröst: ”du skulle kunna ta det imorgon. De blåser nog lite ute va?” Han har dock lärt sig vem som bestämmer.
Vi är nog många som har en Bo röst inombords som gör oss tveksamma och bortförklarande.
Det är en konst att påbörja projekt, men en ännu större konstform att avsluta dem – att gå hela vägen in i mål. Vare sig det handlar om träning, skriva en bok, lära sig en ny färdighet, är det avgörande att inte ge upp, utan att gett ett sista allt. Det är under belastningen vi lär känna oss själva. De sista reservkrafterna var större än vi kunde föreställa och självförtroendet ler mot oss.
Finns det något som hindrar dig från att komma till avslut? Vad i så fall?
Michael Larsen – livscoach
Hahaha..Bo i falsett, vad kul 🙂