När jag pratar med människor som fastnat i negativa tankebanor och känslolåsningar gällande en partner eller ett ex som är emotionellt otillgänglig, som kör med härskartekniker, som är för trasig för att kunna ha en hel relation, tänker jag ofta: ”Är detta kärlek eller starkt laddade behov?”
Jag lyssnar till dem som inte kan släppa taget om personen som behandlar/behandlat dem under all värdighet. Dagar och nätter håller oss mentalt kidnappade:
”Hur kan han göra så här mot mig!?”
”Hon var otrogen mot mig vid minst tre tillfällen under vårt första år tillsammans, men jag kan ändå inte släppa taget. Jag älskar henne, men förstår inte varför!”
”Jag känner mig helt förstörd i den här relationen, men förmår mig inte att gå vidare! Mitt förnuft vet precis vad jag behöver göra…”
”Det är nu två år sedan som det tog slut men det enda jag tänker på är honom.”
Är du säker på att det personen du älskar?
Det handlar ofta om beroende och bundenhet till en känsla. Ett rus som vi är rädda att förlora, eftersom när dramat tystnar, möter vi tomhet vilket känns fruktansvärt ensamt.
Fråga dig själv:
”Hur ser äkta kärlek ut i praktiken? Hur känns den i kroppen?”
Inte sällan handlar det om behov och bekräftelsetörst, fysisk attraktion, sår som vi på en omedveten nivå försöker läka, kanske strössel av förälskelse, men kärlek…
Kommer du någonsin att kunna känna dig älskad av den här mannen eller kvinnan? Kommer ditt självvärde en dag att höjas i det här sällskapet?
Vi vill så gärna eftersom längtan ropar i desperation! Mixen av en relationshistoria och drömmar om framtiden hypnotiserar våra hjärnor till extremdiplomati: för visst kan väl han/hon en dag att förändras, så att allt blir enastående?! Medberoende krafsar hårt på dörren!
Vi stirrar oss blinda så att vi missar det som är. Vi söker alla möjliga svar från vänner och bekanta. Vi berättar om alla jävligheter som utspelat sig. Hur förbisedda och förminskade vi känner oss. Vi får i all välmening goda råd och vi inser hur rätt vännerna har, men ändå trillar vi dit. Gång efter gång!
Förtrollningen behöver brytas!
Vi behöver skala ned det till sin rena essäns: Kärleken är okomplicerad! Den vill under alla omständigheter väl.
Allt annat är förvrängningar!
Vi behöver jobba oss igenom lagren av illusioner som håller oss fångna, så att vi blir fria att älska och älskas.
Michael Larsen – relationscoach
Underbart stärkande att få detta av dig Michael, som ’morgonnäring’!
Precis vad jag behöver höra, om och om igen… Glömskans makt är stor….
Jag läser mig fri…
Tack!
Tack, detta inlägg kom precis när jag nu börjat tänka över mina känslor för mannen jag lever med och levt med i drygt 30 år. Tog för några månader sedan en tankeställare över mitt eget beteende i relationen. I början av relationen och i flera år var jag en ”klängande” person. Jag har ett stort behov av närhet och beröring och kramade min man ofta men han har inte samma behov av det. Det har jag inte förstått förrän jag började fundera över varför han så sällan tar initiativ till närhet, kramar och pussar.
Till slut gjorde jag ett test. Jag avstod från att beröra honom för att se hur lång tid det skulle ta för att han skulle ta i mig, beröra mig i nån form av kram. Det gick fyra dagar, sen orkade inte jag mer utan jag kramade honom.
Vi har diskuterat detta ett par gånger, att jag har större behov av närhet än han. Varje gång har han kramat mig mer efter dessa samtal men det återgår alltid till att han nästan slutar ta i mig.tills att han får behov av sex. Han har också väldigt sällan sagt att han älskar mig. När jag har sagt det till honom har han svarat ”och jag dig”.
Han har kört med härskartekniker. Jag har börjat säga ifrån men han fortsätter. Han är oengagerad i vår relation. Jag har tröttnat på honom men inte sagt något, har börjat ta avstånd och inte gett honom så mycket närhet och kramar. Nu tror jag att jag inte älskar honom längre. Han däremot har börjat säga att han älskar mig och har gett mig lite mer närhet. Tyvärr är det försent. Förresten tror jag inte på honom. Han är nog rädd att förlora sin ”hushållerska”, bidrag till ekonomi och tillgången till sex när han har behov.
Jag har undrat om jag fortfarande älskar honom. Jag tror inte det. Jag tycker om hans trevliga sida, när han är glad och bryr sig. Jag har tröttnat på hans dåliga sidor, hans narcisstiska drag. Det finns nog inte så mycket kärlek kvar från något håll.
Jag tror att han är rädd för att bli ensam. Det är inte jag men det är en sorg för vi har roligt ibland och han har varit en god vän. Min längtan efter att bo själv (med vårt 12-åriga barn) är större än ”kärleken” till honom.
Det jag insett under arbetet att ta mig bort från människor som inte vill ha mig eller som är destruktiva på olika sätt är att jag inte hade en aning om vem JAG var, vad jag ville med mitt liv, vad jag ville bidra med i världen. Och när jag insåg det öppnade sig en stor stor tomhet.
Det jag sedan förstod var att min upptagenhet med andra var ett sätt för mig att dölja just detta; att ta tag i vem jag är och vill. Och genom att vara upptagen med människor som är destruktiva för mig kunde jag skapa tillräckligt mycket drama i mitt liv att jag verkligen inte behövde konfronteras med frågorna: vem är jag och vad vill jag.
Idag är min övertygelse att allt börjar i mig. Grunderna till hur jag relaterar till andra finns i mig och makten över hur jag ska ha mina relationer till andra finns i mig.
Under tiden då jag letat efter mig själv och vad jag vill har jag i viss mån fortsatt att berusa mig med drama. Jag har i och för sig valt bort alla människor som kommit i min väg som inte varit bra för mig, men jag har också fortsatt leta nya kontakter, nytt drama.
Till slut har jag byggt min egen plattform så stark att jag vågar börja möta ensamheten och tomheten. Att jag vågar börja välja bort dramat.
Michael har fullständigt rätt i att kärleken alltid vill väl. Men jag har inte sökt kärleken. Jag har sökt dramat. Allt har varit bättre än tomheten bakom frågan: vem är jag?
Vägen från drama till kärlek är arbetsam men fullt möjlig. Min närmaste familj säger att jag på många sätt är förändrad idag. Så lugn. Idag börjar kärleken ta plats i mitt liv. På riktigt.
Till dig som är på resan – fortsätt jobba. Det går. Det är slitsamt. Men det går.
Fint skrivet Marianne. Klokt. Insiktsfullt. Känner igen mig i mycket. Något jag kämpat med, och forsätter med är att vara förlåtande mot mig själv när man trampar ned i diket. Har haft en förmåga att vara enormt dömande mot mig själv. Otillräcklig. Som pappa, vän, man/partner. Vi är människor som befinner oss på denna jord ett kort ögonblick och är här för att lära och växa. Att göra det utan att ibland tappa kompassriktning är nog svårt.
Dramat som du nämner har funnits hos mig också. Finns nog delvis kvar. Har alltid varit den som provocerat mig utanför comfort zone, utmanat och ibland passerat gränserna. Viktigt i min resa att ”hitta mitt JAG”, mig själv, vart jag vill och varför har varit att vara obarmhärtigt snäll mot mig själv. Och som du säger, att vända spegeln och fokus från människor runtomkring till mig själv. Lägga energin på sig själv. Ganska häftiga saker börjar hända. Upptäcker att det finns en mur som man kan klättra över; från omedvetet till medvetet. Insikten att jag har ett val som jag kontrollerar helt på egen hand. Mörka sidor hos sig själv som kommer ut i ljuset, blir synliga, kan succesivt bytas ut mot mer konstruktiva beteenden.
En av dem största skillnaderna för mig sen min resa startade är lugnet inombords, som du nämner. Tror att det är kopplat till tilliten inför ens egna förmåga att klara av motgångar, katastrofer, relationshaverier utan att gå sönder fullständigt. Dramat blir mindre dramatiskt, vågorna smetas ut och man kan gå vidare i livet. Här föds också ett mod, att våga utmana sina rädslor för att ta tag i den gungande relationen, utfrysningen på jobbet, exets slag under bältet.
Tack Håkan för att du tar upp detta med att vara obarmhärtigt snäll mot sig själv. Det tar jag verkligen med mig!
Igår hade jag en tung situation med mitt barn. Där jag till slut kom till en punkt där jag inte kunde göra mer, utan fick bara se hens smärta.
Jag tror att jag hade med mig det du skrev – att vara snäll mot mig själv. Att acceptera att jag inte kan lösa allt – trots att jag vill.
Idag är jag på egen hand och innerligt tacksam åt att ha kunnat släppa gårdagens situation och lägga fokus på att ladda batterierna istället för att grubbla kring om jag gjorde tillräckligt igår.
Jag har tänkt detta mycket.
Att jag saknar en person som inte var den jag trodde och som inte betedde sig kärleksfullt på riktigt så det är mer ett medberoende beteende. Många har sagt nu när det är slut att de uppfattat honom som kall, deltar inte i konversationer, kan komma med tillrättavisningar eller ge råd men alla är rörande överens om att han inte varit empatisk. Tänk, det missade jag o fortfarande halkar jag in i tron om att det bara är ett beteende han har för att skydda sig.
Jag hörde så många säga att han var en bra lyssnare och han är ju terapeut så jag tänkte vilken tur jag har som har en så inlyssnande o förstående man. Och i det lade jag in empati, kärlek, välvilja. Jag tillskrev honom det fastän inte han agerade så om jag tänker efter. Han gick däremot med på mina förslag om att hjälpa personer i våra familjer eller vänner osv. Och därför tänkte jag hela tiden att det var ju för att han tyckte det var viktigt bara det att han inte kommit på förslaget själv och jag tyckte inte det var noga vem som sagt det.
Bilden där jag förhöjde honom blev så stark att när han sa till mig att jag inte gick att prata med, att han saknade en öppen och ärlig kommunikation utan att jag var en anklagande och dömande person så tog jag på mig att det klart var mitt fel. Han var ju van vid att bedöma andras personligheter som terapeut så om han sa att jag var dålig på att kommunicera med så var det så.
Att sen efter ett år av otrohet och lögner bli utbytt av just någon som han påstod var lätt att prata med, var ett hårt slag. Det skapade ett hål i min självkänsla att bli ratad och bortslängd efter att ha gjort alla försök till att visa hur mycket jag älskade, hur villig jag var att lyssna, hur icke dömande jag var osv. Det är svårt att inte fastna i tanken om att det är i det nya förhållandet som han funnit äkta kärlek och som hans potential blommar ut, den som jag hämmat med min oförmåga.
Trots att ingen terapeut, inte parterapeuten vi gick till heller, eller vänner eller familj har befäst hans åsikter om mig och ingen av dem tror att han nu funnit äkta kärlek för han är inte kapabel att ge det, så lurar min hjärna mig att tro det och känslan av ångest kommer vid tanken på att han offrat allt vi hade för henne.
Och eftersom han bemötte mig med no contact så tänkte jag att jag var kanske den manipulativa och narcissistiska som man måste undvika. Fastän ingen tyckte det om mig.
Det är en sjukt jobbig situation som jag inte önskar någon men jag är glad att jag inte går igenom det själv. Den här bloggen gör att man känner sig mindre knäpp….
Marianne, ett sånt bra inlägg. Igen. Uppskattar så många personers inlägg på denna blogg. Du är en. Jag läser mig också fri, för att försöka komma vidare, för att påminna mig själv om att det var ingen bra matchning mellan mig o ex-maken mm.
Mycket av det du skriver om att söka dramat stämmer otäckt bra in på mitt eget liv och tomheten/meningslösheten som innfann sig vid separationen. Vem är jag, var finns meningen och ”lyckan”?
Har läst de böcker som du rekommenderat och följt flera tips du gett men har svårt att veta vad det innebär att ”hitta sig själv” och sin egen uppgift. Det blir stort och svårt…
Tack att du delar på denna sida/Hillevi
Anneli, det gör så ont. Att få höra vad du genomgår, det gör ont i mig på samma sätt. Min samtalskontakt sa vid ett tillfälle; du är på botten, det blir inte värre än så här…
Och jag tror så oxå. Det kan bara bli bättre. Och jag har ingen aning om hur min fd nuvarande relation egentligen är. Ingen är perfekt. De lär ha sina draman oxå… eller ?
En fin dag till dig oxå Anneli. Fortsätt dela. (Vi postade inläggen samtidigt, läste ditt efter jag skickat)/Hillevi
Det har gått två år för mig, två år sedan mitt (numer) ex’s otrohet uppdagades. Efter 26 år blev jag bedragen. Hon valde att bedra mig med av gemensam bekant, en pappa i sönernas hockeylag. Inte bara en gång utan under 7-8 månader innan jag äntligen fick fram bindande ( bild) bevis och ett erkännande. Efter erkännandet att otroheten stämnfe har jag inte fått veta något över huvudtaget.
Vi gjorde försök att hitta tillbaka men utan någon energi eller närhet från henne. Däremot fick jag då och då veta att de hade kontakt och träffades
fast hon bedyrade att så inte var fallet.
Jag var som en stressat djur och fick aldrig ärliga svar eller raka svar. Hon sa att hon försökte hitta tillbaka men allt handlade bara om att dra nytta av vår plattform. I den här processen ha jag förstått att hon är grav Narccisist. Tragisk, speciellt med tanke på våra två barn som är kraftigt påverkade. Den älsta sonen som hört om sin mammas otrohet av kompisar har samtidigt blivit beskyld av sin mamma för skilsmässan.
Efter otaliga psykolog besök, tableter bor jag se ett år själv, många gånger med våra två barn hos mig – längre och oftare än hos deras mamma. Det tog mig två år att ta mig fri även om jag inte ännu mår helt bra. Jag har fallit tillbaka och gått på massa nya lögner. Fortfarande får jag inga erkännande eller klarhet i hur hon lever eller med vem. Hon säger att hon önskar mig tillbaka men jag vet att det år för att lura till sig pengar.
Många gånger använder hon barnen för att manipulera mig.
Jag har blivit oerhört hjälpt av den här sidan och av Michael. Det var varit min räddning. Nästan varje vecka får jag höra konstiga saker om henne från bekanta eller olika människor i vår närhet. Det är så tragiskt och jag ser fram emot den dagen jag känner mig helt återställd med bara ärren kvar i själen.
När jag mådde som sämst hatade jag att höra att det blir bra en dag men så är det. Inte likadant men bra.
Tack alla som skriver, det är verkligen stärkande att läsa här på bloggen när man ”är på botten”… men trots allt ser att man inte är ensam i det man går igenom….