Jag ställde följande fråga på Facebook häromdagen: ”varför tror du att det är så relativt få män som kommenterar då det gäller relationer och kärlek, samtidigt som engagemanget hos män är massivt då det gäller t.ex. politik och träning?”

Vilket engagemang det blev i kommentarsfältet; så tack alla ni som skrev!

Några funderingar:

Jag minns bara någon månad efter att jag skilt mig från mina barns mamma, några vänner som i all välmening sa: ”strunt i henne! Det finns fler kvinnor i den här världen.”

Under gymnasietiden då jag sysslade med elitgymnastik, var det inte ovanligt att i omklädningsrummet höra kommentarer, både riktade till mig och till en kompis: ”vi behöver väl inte vara oroliga för att ni är på fel sida?” (Vi var mer välklädda en genomsnittet och därför ifrågasattes vår sexuella läggning).

För att försöka besvara frågeställningen ovan, behöver vi se på vad många pojkar och unga män (särskilt i min generation) tidigt i livet fått lära sig: visa inte för mycket av dig själv eftersom du kan uppfattas som för känslig, vilket i sin tur kan leda till att din sexualitet ifrågasätts.

En man med stort intresse för inredning får höra av sin sambo: ”gayvarning på det älskling!” Allt på ”skoj”, men det sätter sina spår.

Som jag ser på det så har vi vår genetik – personlighet som både är uppbyggd av nedärvda egenskaper och sociala erfarenheter. Samspelet mellan dessa båda krafter är enormt komplext!

Våra medfödda drag får oss att söka oss till och anamma vissa intresseområden, som i sin tur förstärks av att vi vistas i en specifik miljö. Varför är t.ex. den stora majoriteten av dem som ägnar dagarna åt datorspel killar? Och hur påverkar detta i sin tur den framtida förmågan till djupare reflektion, interaktionen med andra, samtalet som vi människor för med oss själva i tankarna, impulskontroll etc.?

Spel, idrott, politiska diskussioner och sex (den ytligare formen av den) är någonting väldigt konkret, vilket i sin tur är direkt mätbart i form av resultat. Relationer, kärlek och personlig utveckling kräver in- och medkännande. Att man har reflekterat, samtalat med andra och tillåtit sig att vara sårbar.

Jag tror t.ex. att en separation/skilsmässa tvingar en hel del män att öppna upp för sin egen utsatthet. Vi utmanas till att sätta ord på sådant som vi kanske aldrig förr har varit i närheten att prata om. Hur är det att känna sig fullständigt maktlös? Hur möter man avgrundsdjup sorg?

Generellt sätt har män i generationer fått lära sig att stänga av. Soldaten som skulle ut i krig hade dramatiskt minskat sina chanser för överlevnad om rädsla och ångest hade tagit över.

I en karg och emotionellt fattig kommunikationsmiljö härdas vi och ser öppenhet och sårbarhet som tecken på svaghet. Alltför många män vistas i detta typ av landskap.

Vi män behöver hitta och utveckla uttrycksformer som är sunda, eftersom känslor som stängs in eller kommer ut på ett destruktivt sätt, gör oss till emotionella analfabeter eller i värsta fall våldsmän.

Några frågor som vi behöver ta oss tid att reflektera över:

Vad är sann maskulinitet? Vad innebär det att vara sårbar i ett nära förhållande? Vilka sidor av mig själv vill jag inte att omvärlden ska se? Vad är jag rädd för? Hur kommunicerar jag så att min partner känner sig respekterad och älskad?

”Den destruktiva attraktionen mellan en högkänslig/medkännande personlighet & en narcissist” – webinar onsdagen den 21/4 klockan 21.00. Du är varmt välkommen! Följ den här länken för anmälan.

Michael Thor Larsen – relationscoach