Att bygga hela sin tillvaro och identitet kring en partner och ett förhållande, är nästan alltid början till slutet på det vi längtar efter. Beroende och klängighet slår förr eller senare undan fötterna på attraktionen. Och ändå gör människor det gång på gång. Varför?
Det är finns flera olika orsaker till detta: uppväxt, personlighet, relationserfarenheter…
Jag mötte en kvinna som berättade:
”Varje gång jag möter en man lyckas jag förstöra det på nolltid. Jag skrämmer bort eftersom jag vill för mycket och för snabbt.”
När vi lägger hela självvärdet i händerna på någon annans godkännande och bekräftelse, blir vi till osunda trygghetsnarkomaner som lever i illusionen av att en partner skall fylla de emotionella luckorna inom oss. När vi sedan åker på besvikelser, blir vi antingen ännu mer desperata och kommunicerar:
”Snälla, snälla älska mig! Till varje pris!”
Eller:
”Kärleken är en illusion och det går inte att lita på någon!”
Utförsäljning av vår egen person skapar inte attraktion, varken i en annan eller hos oss själva.
Medlidande och självutplåning har aldrig varit en stark relationsbas.
Något att tänka på:
Självanklagelser, skam och skuld, skapar inte sällan ångest, vilket gör att vi söker ännu större lindring. Utifrån! Vi bestämmer oss för att vara starka och balanserade, men trillar ändå dit p.g.a. ensamhetskänslor och upplevelsen av misslyckande. Spinnen på skulden ökar ytterligare och vi söker efter ännu mer ångestlindring. Någon eller något måste ju kunna rädda oss?!
Vi behöver i dessa lägen stanna upp, bryta invanda och automatiska mönster. Inse, och jag menar verkligen inse, att livet innehåller paradoxer: vi är både ensamma och tillhörande. Att försonas med tanken på att vi någonstans alltid är ensamma i oss själva, ger ett lugn som gör att vi kan vila i sällskap tillsammans med någon annan. Det är likt två olika rum som behöver inredas på ett sätt som gör att vi kan känna oss hemma i båda. Jag är i ett jag som gör att vi kan mötas i ett vi.
Hur vill du att ditt jagrum skall se ut?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Mitt jagrum…jag ska vara mig själv. Inte anpassa mig utan lära mig att kompromissa utan att förhandla bort mitt jag.
Jag ska vara mitt riktiga jag, inte känna mig osäker för att jag är jag och tycker och tänker som jag är. Mitt jagrum ska vara inrett precis så som jag är när jag är med mina barn, dvs JAG.
Jobbar just med mitt ’jagrum’. Trivs väldigt bra i mitt eget sällskap. Avslutat en relation ~ inte för att kärleken var slut ~ pga avstånd tog det mer energi än vad relationen gav. Sorgligt. Men yngsta sonen är på väg ur boet och det är så J-vla jobbigt. Snart är det bara jag. Har sedan länge/alltid svårt med separationer. Vet att det kommer gå, hoppfull. Men aj vad ont det gör att bara tänka på ’jagrum’.
Oj va passande inlägg för mig idag 🙂 Just detta har jag tänkt mycket på sista tiden. Att jag måste lära mig må bra ensam oxå. Inte hänga upp allt på HONOM. Han som ändå inte kan bestämma nåt om framtiden. Kanske kommer vi ses ikväll. Men som vanligt bara kanske.. Har förut blivit oerhört besviken å ledsen om det inte ”blivit nåt” men nu försöker jag tänka tvärtom. Att det faktiskt kan vara skönt att va själv, försöker tänka hur jag ska göra kvällen mysig för mig själv UTAN hans sällskap.
För jag har nyss kommit på just det som M skriver idag att det enda sällskap man VET att man har är sitt eget. Och då måste man göra detbehagligt att umgås med sig själv 🙂
Jaaa NN…!! Precis så fösöker jag nu lära mig att tänka. Går bättre och bättre! Önskar dig en trevlig och mysig kväll:-)
Tack Vilsen! Detsamma till dig 🙂
Det är lite ”roligt” att läsa Michaels inlägg, för jag har gjort alla ”fel” man tänkas kan. Älskat sönder förhållandet, check på den. Hängt upp hela min tillvaro på en man, check på den.
Men inte mer. Aldrig mer. Aldrig i h-lvete mer.
Jag motverkar detta genom att nu fokusera på mig. På vad jag vill göra, vem jag vill vara med. Jag är just nu toköppen för nya bekantskaper, men allt utgår ifrån vad som känns bra för MIG. Gillar hon mig, fine, gillar hon inte mig, fine. Tycker han att jag är attraktiv, fine, tycker han inte det, lika fine det. Jag har banne bestämt mig för att inte hänga upp min tillvaro på vad NÅGON annan än jag tycker om mig och det jag vill göra. Jag är jag och jag tänker inte förställa mig mer eller förminska mig mer, för någons skull.
I början efter min skilsmässa fattade jag inte ett dyft när människor sa att jag skulle fokusera på mig själv. Nu förstår jag. Det handlar om att i varje liten detalj utgå från sin egen sanning. Självklart sedan kompromissa i kontakterna med andra, men om jag utgår från min egen sanning så vet jag varifrån jag börjar kompromissa, och vad jag inte kan kompromissa med.
Mitt jagrum är ett glatt, glittrande, musikfyllt rum där jag dansar alldeles ensam i eufori över att jag får vara med om denna sanslöst häftiga resa som är livet. Ett rum där jag är lika delar flamsig och djupt eftertänksam. Där drömmar är möjliga, till och med drömmar jag ännu inte vet att jag har.
Styrkekramar och en guldstjärna till dig som kommit så långt på vägen. <3
Måste också skicka med Kierkegaards ord, som vägleder mig i min resa genom livet, och som ständigt påminner mig om det djupt heliga stora med livet, utan att jag är religiös, men det påminner mig om att ta livet på allvar:
Det gäller att finna en sanning som är sanning för mig, att finna den idé som jag vill leva och dö för.
Ett klockrent inlägg med hög igenkänning….
Hm men tar nu en dag i tagen med mig och har lovat mig själv att aldrig tappa bort mig själv igen för att bli älskad och rädsla att inte räcka till..
Känner så jävla igen mig, är i skriivandes stund i ett låga att jag hänger upp ALLT på den andra (killen) , han är dessutom narcissism så det gör ju inte saken bättre. Jag vet om vad jag gör och hur dåligt det är för mig, men ändå så fortsätter jag. Kommer liksom inte ur det. Vill lämna men ”älskar honom” , vet att egentligen att jag inte älskar, utom det är rädsla för ensamhet och allt dedär, är trygghetsnarkoman.
Blir lätt att man /jag) hänger upp mig på den andra parten i ett förhållande, då jag inte här ett eget liv med vänner osv. har allltid varit så. Så hur ska man undvika detta misstag varjegång, då man är en ensam person allmänt å alltid varit.
Jag faller alltid för fel personer, ni skulle bara veta vad denna är för person. Ett under att jag fortfarande står på fötterna. Känner mig död inombords. Men ändå så fortsätter man. Kan inte ta mig ur….
hitta din innre gudinna och få tillgång till hennes styrka! du är inte ensam!
Älskade varje mening. Jag vet exakt hur mitt jag ser ut. Älskat och levt i det i många år. Nu var det dock många år sedan och aldrig har jag mer längtat dit än nu. Men för å kunna få vara i det rummet krävs en trygg miljö.
Är fast. Vill bara bort bort långt bort. Men praktiskt omöjligt. Mitt jag finner jag numera bara ensam i skogen mitt i natten. Där kan jag ligga varmt klädd i snön och se på stjärnorna i den dova underbara viner natts tystnaden…
Mycket bra text som vanligt. Jag tror jag håller på att bli tokig och känner mig så förvirrad. Så mycket i det du skriver stämmer ju på ett sätt. ”När vi lägger hela självvärdet i händerna på någon annans godkännande och bekräftelse, blir vi till osunda trygghetsnarkomaner som lever i illusionen av att en partner skall fylla de emotionella luckorna inom oss.”
I mitt fall så får jag hela tiden kämpa för ömhet, hans tid och kärlek. Han har inte så stort behov av det som jag. Varje gång jag försöker avsluta det hela så bedyrar han att han älskar mig och att han varit blind och trög, han vill ha en framtid med mig, han gör vad som helst för mig….jag faller dit och får uppleva en underbar man ett tag, jag vet ju att han finns där under ytan hela tiden…sen går det några veckor och så är vi i samma lunk igen. Ses någon gång då och då, väldigt lite närhet, inget sex på flera månader och hela tiden tycker han att allt är toppen för han behöver ju inte anstränga sig. Han lever sitt liv i sin bubbla och när han vill ha sällskap så finns jag där och göra trevliga saker ihop med. Jag vill ha kärlek…men lägger band på mig för jag hatar att bli avvisad. Jag mår faktiskt väldigt bra själv,med mina barn och vänner men är samtidigt så frustrerad på att jag lägger tid på att vänta på de tillfällen den där ”underbara mannen” ska dyka upp. Jag trivs ju bra med honom och önskar att jag var lika nöjd som honom. Jag får väl helt enkelt inse, ”att livet innehåller paradoxer: vi är både ensamma och tillhörande.”
Funderar vidare – skönt att skriva av sig lite bara.
Min text stämmer ju bättre på det som du skrev om den 17/1 – hoppet om att partnern skall förändras 🙂
Hej förvirrad Malin!
vill bara säga att jag känner igen mig i allt du skriver…
Jag var i exakt samma situation som du i tre års tid…
Vi hade det bra när vi sågs, men det var på hans villkor utan krav…
Jag väntade i tre år på att ”den där” mannen som sa att han ville vara med mig och mina barn skulle ”komma fram”…men han behövde hela tiden mera tid…?!
Jag kände som du att jag ville så mycket mer än bara ”fina stunder” nån helg då och då..
Jag mådde verkligen inte bra, jag anpassade mig och stod tillbaka för hoppet att han till slut skulle komma dit jag önskade…jag älskade honom..?!
Till slut…lyssnade jag på min inre röst och magkänslan att släppa och gå vidare…
Det var det svåraste jag har gjort!!
Jag var verkligen livrädd..,,att göra fel, att bli ensam, att aldrig känna som jag gjorde igen…ja allt det som är fel anledning till att stanna.
Nu har snart 8 mån gått och det har varit en kamp och känslomässig bergodalbana…
Tänk att det ska vara så svårt att släppa nåt som egentligen inte är bra, som trycker ner dig och gör din självkänsla blir ännu mindre..?!
Men det handlar ju om mig och min rädsla att aldrig duga för någon, att bli ensam..
En känsla som är så djupt inrotad i själen att det har blivit min sanning!
Därför klamrar jag mig fast oavsett om det är bra eller inte?!
Sen har han träffat en ny tjej, flyttat ihop efter bara nån mån och då kommer nästa käftsmäll..
Är han den man jag ville att han skulle vara nu..?, varför kunde han flytta ihop med henne så fort? Visst hon har inga barn och är tolv år yngre, men ändå?
Är han lika mot henne…?
Även om jag slits med alla tankar och känslor tvivlar jag inte på att jag gjort rätt!!
Mycket tack vare den här bloggen!
Jag vet att tankarna och känslorna är mina…tyvärr ett invant destruktivt tanke och beteende mönster som grundades redan som liten..
Att inte duga, räcka till eller förtjäna att älskas som den jag är!
Nu när jag insett att jag måste börja älska mig själv och tycka att jag förtjänar det bästa så ser jag allt på ett nytt sätt.
Förut var jag ett ”offer” som träffade fel män…nu inser jag att jag inte visste bättre och att jag gjorde dom val jag gjorde för att jag inte tyckte att jag förtjänade bättre..
Har börjat gå i terapi för att bryta mitt invanda tankemönster om mig själv, blir ledsen när jag inser hur jag tänkt och behandlat mig själv…men även om jag vet med förnuftet att det är fel så har jag inte kommit dit i hjärtat ännu..men jag är på väg…på väg att bli den bästa versionen av mig själv för att jag förtjänar det!!
Så det jag vill säga till dig Malin är att du förtjänar det bästa!
Jag kämpar fortfarande men vet att det är rätt väg att gå, jag vill bli lycklig på riktigt och måste börja med att vara sann mot mig själv.
Även om jag saknar honom och våra fina stunder så vill jag ha mer än så…Michaels blogg har hjälpt mig otroligt mycket och gett mig styrka att fortsätta kämpa.
jag vet att jag är på rätt väg till äkta lycka…att älska mig själv!!
När man gör det tror jag att man lättare ser det man förtjänar och nöjer sig förhoppningsvis inte med nåt annat.
Stor kram å lycka till Malin!
Från en annan förvirrad Malin!
Tusen tack Mallan 🙂 Ja vad gör vi mot oss själva. Jag vet att man ska lyssna på sin magkänsla, den som varje gång man vaknar på natten gör sig påmind och säger – det här är så fel, du är värd så mycket mer. Sen när det är dag så tänker jag – men jag får väl vara nöjd, det är ju så mysigt ibland och allt kan ju inte vara bra i ett förhållande, ger jag bara honom all min kärlek så kommer han snart komma på vad underbart det är att vara med mej och börja visa mer 🙁 , snacka om att lura sig själv. Klart att allt inte kan vara perfekt men man måste ju känna sig älskad och viktig för den andra personen. Du har ju kommit en bra bit på väg och kommer hitta äkta kärlek i livet. Lycka till! Jag ska ta ett nytt ”snack” i kväll. Kram Malin
Ja…att det ska vara så svårt..?!
Men känslorna gör att man inte alltid handlar och tänker förnuftigt…
Sen hoppas man ju så mycket och vill tro när dom säger att dom vill att dom älskar en…mm mm
Men en relation ska vara ge och ta, handling säger allt du behöver veta, det har iaf jag lärt mig..
Hur mycket är din tid värd, ditt liv, dina drömmar…?!
Varför nöja oss med bra ibland?
men jag kände/tänkte precis som du….
Kan fortfarande få panik och ångest över rädslan att bli själv eller att aldrig duga för någon men det viktigaste är att duga för sig själv!
Sen har jag kommit dit att när det väl kommer till kritan så är jag hellre själv än i något som inte känns rätt och tar mer än det ger.
Hoppas du finner styrkan att följa din magkänsla och att stå upp för dig själv å det du vill ha, det du förtjänar!!
Jag tror/hoppas att HAN finns där ute, bara man har tålamod och vågar bryta sina mönster och göra annorlunda!
Som Michael skriver: det blir inte annorlunda förrän vi GÖR annorlunda..
All styrka till dig Malin!!
Kram!