Det finns ett stort problem i många relationer, och det är att vi inte vet vad vi tänker, känner och vill. Vi känner partnern och oss själva – tror vi.
Vi är övertygade om att vi är individer med KOLL. Visst är vi i mångt och mycket medvetna, men minst lika ofta är det andra krafter som influerar och styr våra beteenden. Du frågar din partner eller hon/han dig: ”är det något som är fel? Du verkar lite frånvarande.” Svaret blir inte sällan: ”jag vet inte” eller ”nä, det är ingen fara.”
Hur skall du kunna beställa från menyn på en restaurang om du inte har en aning om vad för slags mat du tycker om. Kött, fisk, soppa eller vegetariskt? Vitt, rött, mousserande, rosé eller alkoholfritt? Ingen aning! Så ser det ut i våra innersta vrår – något känns, men vet inte vad och varför.
Hur skall vi kunna ge och ta emot i ett förhållande om vi inte känner vår egen smakriktning av drömmar, rädslor, mening, längtan, behov och mål? Hur skall vi ha möjlighet att känna personen bredvid om hon eller han inte ens känner sig själv?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag vet vad jag hade för mål och drömmar med exet, även vilka rädslor jag hade. Jag hade även en stor längtan att vi skulle flytta ihop och få ett liv tillsammans. Behov fanns det också, och det blev väl för mycket för mitt ex skulle jag tro. Kanske för mig med jag vet inte…
Fast jag kan väl påstå att jag inte känner mig själv speciellt bra.
Jag har nog vetat exakt vad jag ville ha och vilka drömmar och mål jag hade. Inte för att jag ”känner” mig så himla bra men för att jag har alltid velat sträva efter något. Man vill vara nånting bättre, man vill känna bättre, man vill uppleva bättre. Konstigt nog men efter separationen så vet jag ännu mer vad jag inte vill ha… Och målen och drömmar, behov och framförallt rädslor efter separationen har ändrats.
visst är det spännande att vi oftast vet exakt hur vi inte vill, mer sällan vad vi egentligen vill?
Spännande är hur man resonerar ju äldre man blir. Fast det kanske är bra för då kan vi sålla bort snabbare. Har ofta hört att jag har blivit hård tex mot människor som jag väljer att inte ha kontakt med. Där går det inte att kompromissa med mig. Jag vill inte ha någon i närheten som får mig obekväm. Punkt. 🙂
….ok…men…..att vara i det obekväma kanske öppnar nya insikter om världen och dig själv….??? det är vad jag har lärt mig av att vara på den platsen…..
Detta var så tydligt med mitt ex, frågade honom ofta hur han tänkte och kände för olika saker och han sa precis så ”vet inte”. Då blev det som att jag provade massor av olika sätt för att tillfredsställa honom men misslyckades. Det är väldigt påfrestande att leva med någon sådan person. Jag berättade också för honom vilka mina behov är (har hyfsad koll tycker jag) tex hur han skulle överraska mig för att göra mig glad, låta mig komma hem och att få ligga i badet med en cider medans han fixar middag men inte en enda gång gjorde han detta. Jag vill absolut inte leva med någon igen som inte vet sina egna behov, då kan man ju aldrig göra den personen lycklig.
Åh, så jag känner igen mig! Precis så har jag haft det i mitt äktenskap också. Maken har inte vetat vad han tycker och känner, och jag har försökt på alla sätt att tillfredsställa honom. Och sedan har jag fått skit från honom för att han inte fått gör det han vill, fått vara den han vill etc. Jag är SÅ trött på att försöka gör honom till lags och sedan få skit ändå.
Eftersom en separation nu är på intåg så behöver jag inte bry mig längre. Och nu är det istället fokus på mig och mina behov, så att jag blir en tydligare människa och så att jag i nästa relation vet vad jag vill ha och vad jag kan kompromissa med.
kanske behövs tydligare frågor och specifika svarkrav? jobbigt…..
Känner igen mig..
Notering för mig själv : i min nästa relation gör jag inget till lags, inget för barnens, husfridens eller hundens skull. Jag kommer inte behöva det…
Vid den här tidpunkten i mitt liv så vill jag påstå att jag känner mig själv utan och innan så väl som någon människa kan göra, och jag tycker att det är på gott och ont. Ibland hade det underlättat att inte vara fullt så medveten, att inte veta exakt varför en relation är dömd att misslyckas redan från början, eller att vara en aning osäker på vad jag egentligen vill ha och behöver bara för att få anledning att utforska och prova mig fram. Men i alla lägen vet jag, jag känner det instinktivt och jag kan analysera känslan och intellektuellt förklara den. Det skulle vara uppfriskande om det dök upp en man i mitt liv som kunde, och vågade, utmana den vetskapen och som visade sig ha rätt. Honom hade jag behållit. 😉
Charlotta
yepp ngt åt det hållet, ja tack! kram
Kram tillbaks! 🙂
Vad skönt att höra att det finns fler. ☺️ Det känns ganska jobbigt ibland att ha sån koll, precis som du skriver.
Är du då inte väl snabb att avfärda? Jag har träffat en fantastisk man som gör mig glad när jag behöver piggas upp, har värme, mod och där det finns ömsesidig respekt och tillit och som jag dessutom attraheras av. Men han är 11 år äldre, vilket är något jag hakat upp mig på och dessutom bor han på flygavstånd. Är detta saker något jag kan kompromissa med? Är det dömt att misslyckas? Vet du? 😉
Den typen av frågor kan jag omöjligt svara på innan jag träffat mannen i fråga. Även om jag känner mig själv väl så betyder inte det att jag är synsk. 😉 Men det viktiga är inte vad jag eller någon annan skulle gjort, det viktiga är att det fungerar för dig och det kan bara du avgöra.
Charlotta
Jag spetsade till det något, men vad jag menar är att även om man vet vad man vill och önskar, så kanske personen eller situationen inte är exakt så som man önskar och då måste man ju kompromissa. När man är alltför snabb att avfärda för att det inte stämmer med ens mall, ja då ger man inte personen en fair chans. Jag har varit rädd länge att hoppa på något och inser nu att man lär sig något av varje relation, så hoppa på och låt dig överraskas! Kram
PS vad läskigt om du vore synsk! 😉
I min värld är 11 år INGENTING att haka upp sig på!!! Va härligt det låter att du träffat en man som får dig att känna så!!! 😀 Avståndet kan ju vara jobbigt däremot, men det är ju bara ni som kan avgöra hur mycket ni vill satsa! ALLT ÄR JU MÖJLIGT 😀 ❤️ LYCKA TILL å hoppas du finner ditt svar. 😀
Tack för din uppmuntran Petra! Jo, jag vet att man inte ska haka upp sig på ålder. Säger nog mest om min egen åldersnoja…och som du säger är avståndet det jobbiga när man vill ses och hålla om varann hela tiden! Hoppas du dansar i famnen på en sötnos! Kram ❤️
Ja, åh vad det kan vara jobbigt! Ensamma kvällar med telefonen på kudden istället för den man vill ha!! Träffade en helt underbar man som fullkomligt överöste mig med allt jag behövde och mer. Passion! Han var allt för mig i flera månader och jag hoppades förstås att vi skulle kunna ses allt oftare, även om han hade svårt att komma loss (ensamstående med två barn). Men lika plötsligt som han kom in i mitt liv, så avbröt han allt! Orkade inte med alla starka känslor han fått för mig. Orkade inte skiljas när vi varit tillsammans. För mig är det obegripligt hur man kan tacka nej till kärlek och passion när den kommer till en. Det finns ju alltid praktiska lösningar på allt! Saknar honom för evigt. Once in a lifetime! Så ge ditt förhållande en chans, han kan ju vara mannen i ditt liv!
Intressanta tankar! Till viss del vet jag vad jag vill och vad jag önskar men inte helt och hållet. Ofta har jag kommit på mig själv med att inte veta vad jag tänker i en viss fråga och då har jag funderat på om det är så att jag verkligen inte vet. Eller om jag inte vågar säga vad jag vill. Många gånger i mitt liv har det varit så att jag har haft dominerande människor omkring mig som mer eller mindre har bestämt vad jag ska tycka.
I mitt förhållande var det nog till mångt och mycket så att jag inte var riktigt tydlig med vad jag ville och önskade. Självklart blir det tråkigt att leva med en sådan människa i längden. Jag trodde väl att jag var snäll som lät honom ta alla beslut men att aldrig få något motstånd kan inte vara kul heller. När jag sedan långt om länge började säga ifrån och ställa krav, då klarade han inte av det, han blev jättearg! Han sa att jag hade blivit gnällig och tjatig och tröttnade på mig.
Känner så igen detta också! Detta att mötas av ilska när man själv tycker att man börjar göra något bra, dvs. säga ifrån, tala om sina behov och ställa krav. Inte heller min man klarade av det.
så spännande att utforska sig själv, det är väl så man gör för att få svaren och komma fram till vetskap? Bra för dig att du vågar! fortsätt så tycker jag!! kram
Asså i veckan e jag i paradiset Malung å dans en heeel vecka Vill verkligen rekommendera ALLA att gå en danskurs å ge er ut på golven. Det är verkligen lycka att samspela med någon i en skön dans! Ger närhet, värme (väl svettigt ibland), nya vänner, bekräftelse, glädje och så är det en helt fantastisk motionsform!!! LYCKA – det är det man känner efter en härlig danskväll med trevliga, nyktra människor! Kraaaaamar på er! 😀
Åh… Dansa för mig med och hälsa Malung!
Fick inte ihop det i år för att åka, men det kommer fler tillfällen!
Dansen är för mig ett tillfälle då allt är precis här och nu! Mindfullness när den är som bäst!
Även en go känsla att få vara hållen av någon annan en stund utan att det handlar om annat än just närhet i dansen.
Genom dansen har jag lärt mig vad jag är bra på, vad jag tycker om. Vad jag uppskattar hos andra och vad jag absolut inte vill ha. Den har lärt mig att känna igen känslan då jag vet att jag mår riktigt bra (tja, allt från bra och uppåt;) Den har gjort att jag kan släppa tankarna på det lilla helvete som varit. Den gör så att jag tycker om min kropp. Den är bra på alla sätt och vis den där dansen ❤️
Tack för en fin blogg Michael!
Klockrent beskrivet Jennie!!! Helt sant!!! Vi ses i Malung nästa år då! ;-D kram
Underbart, Sweden dance! krammmmm
Åh, var också där!! Visst är det ett underbart sätt att komma i (när-)kontakt med människor. 🙂
”Jag vet inte” var ett stående svar när jag tog initiativ till att prata om våra problem, som vi hade haft i flera år.
Men när älskarinnan klev in i bilden så visste han plötsligt hur dött vårt äktenskap var. ”Vi har vuxit ifrån varandra ju”.
Jag är så glad att jag är av med dem båda!
vad bra att han hittade svaren till sist….tråkigt att det blev på er bekostnad….lycka till
Hej!
Jag har precis börjat följa din blogg och får så mycket klokskap. Tack!
Jag skulle önska att du tog upp hur man vågar lite på människor igen efter att ha blivit utsatt för incest som barn. (Där den man litar blint på sviker..) Jag har träffat fina män, men jag tror inte jag släppt in dem i ”mitt innersta”. Jag är öppen som person och de flesta av mina vänner skulle beskriva mig så. Men när det kommer till förhållande vågar jag inte riktigt fullt ut. Jag har gått i lång terapi (och bearbetat mycket) och insett att jag är utan skuld, skammen känns inte lika stark längre. Jag har tom varit ganska öppen om övergreppen. Jag tror att jag dras till lite ”omöjliga” män som jag kan vara lite ”avstånds kär”i, så jag slipper det jobbiga med att släppa in. Hur går jag vidare?? Jag önskar träffa en man som jag vågar vara sårbar inför och som inte skräms av min historia.. /K
du är ju på väg……fortsätt gå bara! kram och lycka till
Jag känner mig också väldigt väl. Vet vilka drömmar jag har och vad jag vill ha i en relation. Men mitt problem att nå dit är mitt dåliga samvete, dåligs samvete för att jag inte har de känslorna jag borde för min partner, dåligt samvete för att vara den som sårar barnen om jag lämnar, vara den som ”förstör” familjen, dåligt samvete att jag vill för att jag vill sätta min lycka framför familjens/barnens/ min mans. Jag förstår logiskt att man inte kan styra sina känslor. Ändå känner jag mig som en dålig/elak människa som inte älskar längre. Som om jag medvetet skulle ha bestämt mig för detta. Hur jobbar man bort dessa känslor, det ständigt dåliga samvetet för att inte vara nöjd där jag är.
Det är i den här tankesnurran även jag hamnat i och hade innan jag beslutade mig för att följa mitt hjärta att bli själv.
Visserligen hade jag nog inte lämnat om det inte dykt upp en person som fick mig att känna passion (och ja jag vet att det går över) och vi har ingen relation idag
Jag känner att jag gjort rätt men känner mig ändå som den stora boven som förstör för resten av familjen för att jag var i behov av ngt annat. Så i perioder googlar jag mig gul och blå på olika lösningar för att bygga upp mig själv och min självkänsla. Terapi, meditation, mindfullness, KBT etc.
Svårt i att landa i att kärlek kan ta slut. Och att man kan känna att man vill vidare trots att man fortfarande kan tycka om som vän. Svårt i att landa att man inte behöver tycka illa om eller hata för att lämna.
Ja helt klart är/var det svårt att lämna en partner som mer kändes som en vän.
Men efter att ha stött och blött och gått in i mig själv kom jag fram till att det var det som behövdes. Att lämna alltså.
Med stöd från nära vänner klarar jag det – som tex när jag dippar och tänker att barnen har det bättre hos pappan, de vill inte vara i den nya lägenheten etc – då ruskar mina vänner om mig och talar tydligt om att barnen behöver sin mamma.
Vi gick i familjerådgivning innan vi bestämde att gå skilda vägar o kan verkligen rekommendera det trots att vi lämnade varandra.
har tänkt så många gånger att det skulle vara mycket enklare om vi bråkade hela tiden! Då skulle jag kunna packa väskan i vredesmod istället för ångest och skuld!
tankar och känslor har vi alla och visst kan man med förnuftet styra vilka handlingar som blir följden, men man kan inte låta bli att tänka och känna och man är inte dålig eller bra för det, utan man lever sitt liv! ibland blir inte slutresultatet bra och man önskar bättre, men har man försökt och det inte går så har man ju gjort så gott man kan, shit happens anyway! deal with it! det är realiteten av livet……..sen kan man ju jobba på att bli bättre och hitta bättre sätt och lösningar på problem, vägen dit är inte rak……. kramar på er!
Jag skulle gå och prata med någon för att försöka reda ut tankarna. Sätta ord på din önskningar och behov, sedan gå i familjeterapi för att försöka reda ut tillsammans. Om ni kommer fram till att ni inte har samma livsmål, önskningar eller kan låta varann uppfylla dessa blir det lättare att gå vidare utan dåligt samvete även om ni går skilda vägar. Då har du gjort vad du kunnat för att försöka lösa det. Lycka till!
Ja detta dåliga samvete!
Har en fin man, vi har fin kontakt tillsammans med barnen. Han är snäll, arbetsam och social, vi arbetar rätt bra tillsammans (vi har gård). Ja, han har inga fel…..och ändå tog min kärlek slut för säkert 10-15 år sedan, kanske ännu längre. Men det dröjde till för ca 2 år sen som jag under svår vånda erkände för mig själv att det faktiskt var så. Skämdes/skäms sååå för att ingen synlig anledning finns. Vi bråkade väldigt lite också, barnen har haft en trygg uppväxt, men är nu stora och klarar sig själva. Ha såå dåligt samvete för att jag tänker på mig själv nu när jag sagt som det är och vill gå. Så fort jag tänker tankar som att; Nej nu orkar jag inte mer. så tänker jag direkt att: jamen hur ska han orka då? Eller när jag tänker att jag inte vill att han ska ta i mig – jamen hur skulle jag känna det om jag var i hans ställe? Hela tiden tappar jag bort vad jag själv känner i hans sårade ögon, hans desperata kramar och jag drunknar i en flod av dåligt samvete. Vad gör jag?? Kämpar just nu med att berätta att jag fått bostad som jag kan få flytta in i redan 1 aug. Det känns så övermäktigt – hjälp mig!!!
jaa, hur lär man känna ngn? man tittar på personen och ser när denne blir glad är lugn och väl till mods? hur lär jag mig när jag inte är det? och hur får jag styrkan att våga stå kvar iaf? jag vet inte? det kanske jag måste våga prova mig fram till? hur gör ni andra?