Många, många fler än vi kan föreställa oss, bär på nedbrytande sidor som vi tar med in i relationer. Det kan vara allt från olika typer av missbruk till för stort kontrollbehov, lögner, förminskande av oss själva, ilska, stark bekräftelsehunger, svartsjuka m.m.
Vi har alla icke smickrande delar i våra personligheter som vi behöver lära att förhålla oss till. Vi kan släta över, skylla på uppväxten, andra, otur, konspirationsteorier, himlakropparnas läge, exet m.m. Kruxet är att det berövar oss personlig makt.
Destruktiva drag är allt sådant som berövar oss värdigheten inför vår egen person – det som bryter sönder närheten till en partner, barnen, vänner och familj.
Det handlar inte om att vi skall vara perfekt felfria, utan någorlunda tillfredsställda när vi står där framför spegeln och borstar tänderna, knäpper igen knapparna på ytterkläderna, tittar ut genom bilrutan, dagdrömmer om framtiden eller vad vi nu gör.
Några förslag:
- Erkänn inför dig själv att det finns ett problem. Det vi blundar för går inte att förändra.
- Förstå det destruktiva – dess orsaker, vad det gör med dig och dina relationer. VAD I DIG ÄR DET DU BEHÖVER JOBBA MED?
- Fastna inte i överanalyserande och skuld. Det är lätt att vända ut och in på allt och försöka hitta syndabockar.
- Hur ser bortförklaringarna ut? ”Jag är ok! Du överdriver! Det ordnar sig bara jag… Om hon inte sårat mig så hade allt varit annorlunda…Jag har ändå redan ställt till det för mycket.”
- VAD är det du vill slippa känna? Destruktiva drag används ofta för att täcka över någonting sårbart på insidan. Vad i ditt liv, är det du inte vill att andra skall se?
- Hitta en oemotståndlig anledning till att vilja förändra och släppa taget om det som förstör ditt liv. Hur vill du att andra skall minnas dig när du en dag checkar ut från det här livet? Vilka spår lämnade du i sanden?
- Föreställ dig att du sitter bredvid ditt barn (eller barnet du ännu inte fått) och hon eller han ber dig om råd – vad skulle du säga? Vad vill du att pojken eller flickan skall se i dina ögon?
- Hur vill du känna dig i kroppen? Vem vill du vara i relationer? Ställ frågor till dig själv och skriv ned svaren.
- Ta på ett par träningsskor – ut och spring eller gå – ta med dig EN fråga som du upprepar under hela träningsrundan: VAD ÄR DET ATT VARA SANN MOT SIG SJÄLV? Håll fast vid frågan, hur andfådd du än är.
- Försonas med att nederlag på vägen är en del i processen att bli en mer hel person. Var förlåtande, borsta av dig och res dig upp igen. Och igen.
Michael Thor Larsen – relationscoach
Separerad sen i våras, mitt ex flyttade härifrån för en månad sen. Två barn som bor lite mer hos mej. Jag saknar inte så mycket med just honom men jag sörjer sammanhanget så mycket. Jag kommer aldrig mer sitta i soffan eller åka på semester med min kärnfamilj. Barnen kommer aldrig mer somna mellan sin mamma och pappa. Ingen kommer ha känt min kropp både före och efter två graviditeter. Ensamheten är så bedövande och jag har svårt att känna mening med något alls. Jag äter, tränar, jobbar, sover, umgås med och tar hand om barnen, träffar kompisar ibland men känner nästan ingenting annat än sorg. Jag har förlorat min tillhörighet och min självklar plats på nåt sätt. Blir det bättre? När? Hur?
Jag vet att det är det mest uttjatade och mest irriterande svar man kan få men tiden läker. Sorg tar tid. Jag brukar aldrig varken skriva kommentarer eller svara på några men jag vill verkligen, verkligen skicka dig en stor kämpa på-kram. Dina ord berörde mig. Fortsätt ta hand om dig själv. Håll fast i rutiner, fortsätt träna, ät och sov, var med dina barn. Jag vågar lova att du kommer hitta en mening i ett annat sammanhang och med dig själv. Jag var själv helt allergisk mot folk som sa till mig att ”det kommer bli bra igen” osv när jag tappade fotfästet totalt efter en separation. Men nu säger jag det själv, fast till dig. Jag hoppas du känner att det är sagt med mycket hjärta och kärlek. Fortsätt framåt, ta hand om dig. <3
Tack snälla ❤️. Kram tillbaks.
Hej Sara. Jag brukar heller aldrig kommentera, men känner att jag måste nu. Jag känner så med dig och jag var i precis samma situation för 1,5 år sedan. Du kommer att må bättre, fortsätt som du gör!! Ge dig tid till att läka. Jag bröt ihop som människa fullständigt och var sjukskriven med utmattningssyndrom i 6 månader. Och det tog 1 år innan jag började känna mig som smått levande igen. Jag såg en framtid framför mig med bara mig och barnen. Jag skulle aldrig se åt en karl igen, ALDRIG! Vips så slog blixten ner och idag är jag tokkär och älskar en man som jag totalt blottat mig för. Jag lovar dig, din tid kommer. Var rädd om dig och barnen. Kram
Tack Christina ❤️!