Mannen i sjuttioårs – åldern, några bord bort och som jag tidigare har småpratat med, frågar om jag sett den amerikanska valvakan: ”Det är rent åt helsike!” Säger han uppgivet.

Jag svarar: ”dålig impulskontroll och narcissism är ingen bra kombination.”

Vi lämnar ämnet och han berättar att han för bara ett par månader sedan förlorade sin fru i cancer. Han lägger pennan åt sidan: ”Jag skriver om våra dryga femtio år tillsammans. Mina anteckningar ska bli ett minne till mina barn och barnbarn. Hon är inte här, men är så enormt levande för mig.”

Jag berörs av hans uppriktighet och varma attityd. Det vilar en värdighet över honom.

”Det var en ära att få känna kvinnan i mitt liv. Jag blev en bättre människa tack vare henne.”

Jag tänker på förlust och sorg. Acceptans och tacksamhet. Livets alla paradoxer.  Mannen sätter ord på vad relationer egentligen handlar om: att vi ska bli bättre! Det är en sak att läsa sig till och förnuftsmässigt förstå hur det bör vara. Men att leva som man lär! Det är relativt lätt att vara förstående och kärleksfull när det blåser åt rätt håll. Men i motvinden…

Vi är på en kort genomresa och vi behöver skala bort det triviala, så att vi kan se det verkligt betydelsefulla. Det finns mycket att reta sig på och bli förbannad över, men vad hjälper det om vi stannar vid de upprörda kommentarerna? Vi behöver rensa i den egna cynismröran. Det är viktigare än någonsin att gå med högt buret huvud och hitta sin mening.

Känner mig tacksam över den här sortens människomöten!

Jag ser även hela poängen med mitt arbete: hjälpa till att lyfta en annan människas värld, så att de ser möjligheterna inom sig själva.

Jag önskar dig en fin onsdag min bloggvän!

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se