Kvinnan säger med skakig röst: ”Jag skäms över hur jag har tillåtit honom att behandla mig! Jag borde ha gått för länge, länge sedan. Vågade inte berätta för min familj och vänner av rädsla att de skulle tycka att jag var fullständigt galen som blev kvar.”
Vi har stannat över bäst före datum att tycker att det är lika bra att försöka lite till. Så mycket investerad tid som vi inte vill ska ha gått till spillo.
Den långsamma tillvänjningen är förrädisk eftersom den gör det absurda och gränsöverskridande till normalitet. Vi tar ett oändligt antal vändor i huvudet och går emot magkänslan. Till slut står vi där och undrar vad det är för fel på oss. Handlingsförlamade i händerna på en verbal världsmästare: ”Kanske är det egentligen mig det är fel på…? Jag har nog för höga förväntningar…”
Härskaren ser alltid till att vinna diskussionerna och det knyter sig i bröstet på dig. Frustrationen växer!
Jag hör det alltför ofta; personer som gått in med ett öppet hjärta. Förälskade och fyllda med attraktion. Charmade av den andres närvaro och ”rätt” meningar som uttalas. Vi vill så gärna ha ett förhållande!
Lite tid förflyter och vi ser små, små varningssignaler som får passera. Men någonstans har de häftat sig fast. Månader, kanske år och ett par alltför stora övertramp som gör oss förtvivlade. Men vi stannar.
Ett flirtigt och bekräftelsehungrande beteende hos partnern gör oss osäkra. Vi blir till en sämre version av oss själva. Kanske utsätts vi för otrohet som inledningsvis gör oss arga, men som vi senare vänder emot den egna personen:
”Om jag bara tog bättre hand om min kropp…Jag har nog varit ganska tråkig på sistone…”
Och vi stannar.
Vi kämpar med att bygga tillit, men känner oss alltmer ensamma i relationen. Väldigt ensamma! Men vi stannar eftersom självförtroendet är kraftigt nedsatt. Hur ska vi kunna gå och bygga ett större liv när vi inte tror på att vi har resurserna inombords? Det trötta hjärtat vågar inte:
”Vem vill ha mig?”
”Jag är ändå för gammal!”
”Vi har ju barn tillsammans…”
”Vi bor bra och jag har inte råd att köpa eget.”
Och så dansar vi vidare i det som stjäl drömmarna och livsgnistan. En längtan och lust som sedan länge begravts. Och vi stannar!
”För en dag ska väl han/hon väl förändras?”
Kom ihåg; ett frö, en tanke och känsla av insikt kan vara början. Ett självförtroende som lyckas expandera. Några beslut och handlingar som stärker och gör oss lite mer upprätta.
Om partnern förstår betydelsen av att jobba med förhållandet och sig själv. Om det finns rätt känslor och respekt kvar, då är det möjligt. Men om tilliten är utplånad och självreflektion inte finns på kartan; då är det meningslöst att försöka. Meningslöst!
Det bästa du kan göra för dig själv, är att konfrontera och ifrågasätta förklaringarna till varför du ska fortsätta med att göra emotionellt våld på ditt jag. Var går dina gränser? Hur vill du känna om ett år från nu?
Prata med den som förstår din berättelse. I en kärleks/tillitsfull miljö kan skam inte överleva.
Jag önskar dig en fin dag min bloggvän!
Så lämnar du en narcissist – webinar den 22/2 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Nu blev jag tårögd!! …och förstummad.
Tack <3
Direkt från mitt liv….
Men jag är ”pånytyfödd”, lååångt borta från det destruktiva och har byggt ett nytt liv. Fyllt med det som ”är JAG”…..❤❤❤
Ja, så står jag där med ” facit i handen” , skilsmässan klar, bodelning klar och inser …jag har en inneboende som inte flyttar, å ja krymper samtidigt som frustrationen växer avskyn växer, biter ihop….väntar…men nää NU orkar jag inte…biter ihop å väntar…IGEN….innan 1 mars kanske…….
Fick själv hävda behov av min egen lägenhet via tingsrätten för att få ut mitt ex. Det tog några månader men det var definitivt värt känslan att byta lås och ha rätten att vägra hans sällskap. Kände precis samma frustration som du innan – det tog liksom aldrig slut. Lycka till!
Rakt in i hjärtat. Hon var jag. Men inte längre för tillslut vågade jag lämna honom. Tack för din text!
Känner också igen mig i henne. Har svårt att förstå hur jag kunde hamna i samma sorts relation igen? Borde förstått bättre. Nu njuter jag av mitt singelliv o mår bra i hjärtat o själen tillsammans med mina två döttrar ❤️.
Hämtat direkt från mitt liv….
En vecka ”fri” just nu men jag har ramlat tillbaka så många ggr…
Kan denna gången vara den siste….
Hej. men om inte ”härskaren” är otrogen utan den som blivit utsatt av ”härskaren”. Är den personen lite hemsk?
Det finns väl aldrig nån ”giltig” orsak till otrohet. Man lämnar först och är med någon annan sen.
Håller med dej. Varför gjorde han detta destruktiva mot vårt 24 åriga förhållande. Är jag inte mer värd? Han ber inte om förlåtelse men samtidigt vill han inte skiljas. Har nu separerat. Han har flyttat från mej o vår son
Tyvärr älskar jag honom fortfarande
Hur går man vidare?
@Jenni Om du känner att du blivit kränkt så har du det. Om du känner dig tillintetgjord så är du det. Träna på att känna dessa känslor likväl som att känna skulden för det som du inte kan laga. Att utsätta någon för kränkningar och på så vis utöva en makt över en annan människa är alltid fel. Det går inte att rättfärdiga det beteendet eller kvitta det mot en otrohet. Båda är fel. Båda är en röst för något som är svårt att yttra på annat vis. Skulden du nu ägnar dig åt leder dig ingenstans. I hjärtat vet du vad som är rätt och hur verkligheten ser ut. Det som har hänt har hänt och gör ditt yttersta att dra lärdom av det.
Ann1, det finns inget som rättfärdigar det som jag gjorde. Inget som jag gått och planerat, heller. Det råkade bli så. Att ha varit den som var otrogen mot mitt nu ex är väl inget som jag är speciellt stolt over.
Eva, Vi var tillsammans mitt ex och jag I 23 år. Trodde att vi hade det bra, ville inte se dumheterna han gjorde mot mig. Hur han kontrollerade mig. Men jag gjorde den där dumma grejen. Och började rannsaka mig själv. Då började jag våga se… Det dumma han gjorde, hur dum jag varit mot mig själv som inte gått tidigare. Men jag såg det inte innan. Hoppas och tror att mina barn, nu kanske drar någon lärdom av det som hänt. Man måste inte ro djävulen I land bara för man råkade ta han I båten… Han kan simma själv!!
Jag försöker lägga skulden bakom mig, men det är svårt när jag vet att jag otrogen I mitt äktenskap. Jag gjorde fel och jag har tagit ansvar för det, men det är ändå svårt att förlåta sig själv
Ann1, det finns inget som rättfärdigar det som jag gjorde. Inget som jag gått och planerat, heller. Det råkade bli så. Att ha varit den som var otrogen mot mitt nu ex är väl inget som jag är speciellt stolt over.
Eva, Vi var tillsammans mitt ex och jag I 23 år. Trodde att vi hade det bra, ville inte se dumheterna han gjorde mot mig. Hur han kontrollerade mig. Men jag gjorde den där dumma grejen. Och började rannsaka mig själv. Då började jag våga se… Det dumma han gjorde, hur dum jag varit mot mig själv som inte gått tidigare. Men jag såg det inte innan. Hoppas och tror att mina barn, nu kanske drar någon lärdom av det som hänt. Man måste inte ro djävulen I land bara för man råkade ta han I båten… Han kan simma själv!!
Jag försöker lägga skulden bakom mig, men det är svårt när jag vet att jag otrogen I mitt äktenskap. Jag gjorde fel och jag har tagit ansvar för det, men det är ändå svårt att förlåta sig själv
Jenni, jag känner så igen mig i dig. Är på samma plats! Med liknande bakgrund… Vill du prats/skriva mer får du gärna höra av dig!
Kram Carolina
Hur når jag dig? Jag pratar gärna.
Kram Jenni
Jenni, maila mig på ckastensson@hotmail.com – så hörs vi där! 🙂
Fin dag till dig! KRAM Carolina
Klumpen är tillfälligt tillbaks. Tyvärr har vi barn ihop. Trots att snart fem år gått så knyter det sig i magen när vi har kontakt. Tänker fula tankar ibland om hur han bara inte finns mer. Då skulle jag o barnen få ett bättre liv. Nu måste vi lära oss att handskas med honom och det är inte lätt. Min taktik är att inte träffas alls om det går. Men det räcker med ett sms med det vanliga maktspråket för att jag ska känna den bekanta skräcken krypa under skinnet, försvaga mina kropp och få hjärnan ur balans…
Känner helt igen mig i din situation. Så här drygt sju år senare med två gemensamma barn har jag bestämt mig för att en gång för alla göra upp med den här mannen som det är omöjligt att ha en sund relatione till och som fortfarande stjäl så mycket kraft och energi genom att behandla både barnen och mig utan respekt. Kräva en delad ekonomi kring våra barn och reglera gamla ekonomiska skulder som fortfarande hänger kvar … Finns några goda råd om hur man driver en sån process utan att bli fullstänigt tillintetgjord?
Förstår ditt obehag av ett få ett sms och känner med dig .. Inte klokt att de här personerna fortfarande kan få en att känna så. Tänker precis som du dessa fula tankar iblan och får dåligt samvete för mina barn, han är ju ändå deras pappa även om hans sidor i allra högsta grad drabbar med också.
Mitt råd är att bråka så lite som möjligt. De här människorna tar inget nederlag. Mitt ex ville krossa mej och det har han gjort. Han tog barnen, lurade mej på pengar och egendom osv. Handskas varligt med dessa typer…
Jag får ont i hjärtat när jag läser dagens kloka text, jag borde ha lämnat honom efter några månader men jag stannade i 25 år! Vad säger det om mig? Jag känner skuld över vad jag utsatt mig själv för, vi hade många fina stunder men jag har varit väldigt ensammen i många år.
Exakt! Exakt lika för mig :-/ jag vaknade upp lite tidigare och gick efter 19,5 år.
Det svåra nu är att förlåta mig själv… Varför valde jag att totalt ignorera min magkänsla? Skulle också ha gått efter några månader.
Ser det sååååå klart nu, vi två skulle aldrig ha varit.
Varför ansåg jag mig inte vara värd mer? Snacka om självmisshandel.
Ja Lilla jag det är svårt att förlåta sig själv och svårt att förstå hur det är möjligt att krympa sig själv så totalt.
Men samtidigt så känns det som om jag fått en andra chans att växa som person och att hitta tillbaka till mig själv igen.
Och förhoppningsvis vet jag vem jag är och vad jag vill innan jag går in i ett nytt förhållande igen, så inget ont som inte har någonting gott med sig.
Kram
Säger bara OJ OJ !!!. Till er som har befunnit er i denna situationen…..hur hjälper man som bäst när man är utomstående??.
Har en väninna som lever så .
De har hus,barn ja rubbet ihop. Han behandlar henne som skit !!.
Han är otrogen, psykar henne för att i nästa andetag vara jätte gullig. Hela rubbet som är skrivet i texten är hennes verklighet.
Hon går tillbaka gång på gång o fogar sig. Deras barn lever i en ”kruttunna”. Han säger att de är väluppfostrade…jag anser att de är LIVRÄDDA !!. Det kommer aldrig att bli bättre. Hans mamma var likadan och de är kopior av varandra. Mammans fd som nu är min man levde i samma helvete i nästan 30år!!. Min väninna ringer mig när det krisar och jag försöker hjälpa o stötta …när hon faller tillbaka upphör kontakten med mig för HAN gillar inte mig. Jag har genomskådat honom o det vet han. Jag VÄGRAR att ge upp om henne…..ingen ska behöva leva så. Men HUR hjälper jag henne bäst att komma loss ?????
Baaamm. Rätt in i hjärtat.så.igenkännande. Stolt över att lämnat min osunda relation efter så många år.. Hur det kan bli..
@Ann1, man ska vara försiktig med att uttala sig om vad andra borde göra. Man kan tala för sig själv. Som diskuterats förut, vad är det som säger att just otrohet vore värre än att ha varit utsatt för kränkningar och vidrigt beteende i flera år? Finns det en ”giltig” orsak till det? Då kan man väl lika gärna lämna först innan man kränker eller våldför sig på sin partner? Det är svårt att konkretisera det ena som mer eller mindre fel. Alla har sitt liv att leva och göra val och snedsteg utifrån sin egen horisont. Livet blir inte alltid som man tänkt sig eller planerat enligt normens alla regler.
Det jag skrev är min åsikt – som jag står för. Bara för att jag tycker att det inte finns giltig orsak till otrohet, betyder det inte att det FINNS giltig orsak till kränkningar. Nix, kränkningar finns det inte heller nån giltig orsak till.
Att jag tycker att det en sak är fel utesluter inte att jag tycker att något anat också är fel.
”Ingen vill ha mig” – skitsnack!!! Till att börja med så måste jag vilja ha mig! För jag är värd så oändligt mycket mer än att bli tillsagd vad som är ”rätt” känslor, tankar, drömmar…. Jag lämnade efter 15 år, det tog många år att våga lämna. Det som gjorde att jag vågade var att jag kände mig sedd och bekräftad, då när jag plötsligt fick konturer…. fick hud så vågade jag lämna. Mycket praktiskt återstår att lösa, men det är ju inte det som gör livet värt att leva, det är inte det som får livet att gå ihop. Nu finns jag, på riktigt…. och jag får finnas. Och jag ser fram emot fortsättningen på mitt liv!!!
Slutkörd och Lilla jag, mitt förhållande höll i 26 år jag borde aldrig tagit tillbaka honom efter tredje ggn gillt efter bara två år in i förhållandet. Ingen N person men drag av det med orden då han lämnade ’ jag har alltid haft en längtande tanke efter andra kvinnor’ tack för den!!!
Snacka om skamkänslor mot mig själv och mina tidigare val i livet!
Men man måste nog försöka vara snäll mot sig själv. När jag tänker tillbaka så kan jag inte ändra mina beslut. Jag är barn av min tid, omognad och ett stort för stort hjärta, släktingar runtomkring som inte klarade sig själva, driftig och så vidare…är däremot enormt tacksam över att en annan kvinna flörtade med honom så att han tog modet till att lämna, även om han tyckte det var enormt svårt.
Ibland undrar jag om jag hade rest mig upp mycket fortare efter separationen om det inte funnits med drag i vårt Vi som orsakade att jag förminskade mig själv och satte honom på en piedestal. Det fanns så många onödiga rädslor i mitt tidigare liv som nu är helt borta.
Allt har ändå en slags mening i livet å det viktigaste är det gamla kristna ordspråket. ’ lär dig livets stora gåta, att glömma och förlåta’
Varma kramar alla
En EXAKT kopia av mitt 18-åriga förhållande.
Det är isande kallt att läsa något så spot on.
Redan i början skrek hon på mig och hade utbrott. Jag stod ofta helt mållös och bara tänkte:
Men herre gud, det här går inte..
Hon var väldigt ung när vi träffades och jag tänkte att det blir bättre sen.
Men det blev ju aldrig det.
Skrikandet lugnade ner sig, men det fanns alltid plats för konflikt.
Det var omöjligt att vinna en argumentation. Oavsett om jag visste att jag hade 110% rätt, så var man bara förvirrad efteråt.
Sen blev det otrohet, men hon lyckades manipulera mig tillbaka när jag smet iväg efter jag i väldigt hårda ord berättat vad jag tyckte om hennes sätt.
Hon visste precis… Jag hade varit utan närhet/ömhet/kärlek länge och hon drog fram ”sex-kortet” för att veva in mig.
Det var som att det bara var ett spel för henne. När hon märkte att hon hade mig ville hon att vi skulle dra ut på det ”spännande” av uppbrottet så långt det gick…
Det var snabbt tillbaka till det vanliga när spänningen lagt sig efter några veckor och jag var blott en bricka i hennes liv. Ta hand om barnet så hon kunde göra karriär och resa.
Hon ville inte resa själv med mig tex. Det sa hon öppet.
Hon ville inte ha med mig när hon gick på ”gala-kvällar” eller kvällar ute med vänner, medans jag frågade henne varje gång jag skulle hitta på något om hon ville följa med, oftast med ett nej till svar.
Började få problem med att sova, utvecklade bulimi, drack alkohol (för mycket) när hon inte var med, tappade totalt bort mig och oroade mig varje helg när hon var ute och reste att nu var det dax för otrohet igen.
Hon började förnedra mig eftersom jag ville ha någon slags kroppslig kontakt. Sa hemska grejor och jag bara tog det.
Sen kom det då… Hon träffade en annan bakom min rygg och jag fick reda på det.
Då hade jag turen att jag inte åkte hem och ville prata om det. Jag åkte hem och slängde ner lite kläder i en väska och bara drog.
Det har varit ett helvete efteråt på så många sätt, då jag fick plocka upp mitt ex ur spillrorna av hennes kraschade snedsteg och hon utnyttjade mitt medberoende till max för att må bättre och hoppade på sitt kraschade snedsteg sen igen.
MEN, alldeles för tidigt efter uppbrottet träffade jag en ny kvinna.
Men herregud vad lurad jag känner mig nu. Så blåst på nästan hela mitt vuxna liv. Ett liv med bara små-smulor av kärlek/ömhet och sex.
Nu har jag ju fått uppleva hur ett förhållande skall vara, att tycka om någon inte är något att skämmas för och att få någon att må bra sexuellt inte är något hemskt.
Inga konflikter och ”rättigheter” att vara arg, utan nu handlar det om ”rättigheter” ifrån min kvinna att hon skall få ta på mig 🙂
Mitt självförtroende har ökat och jag har börjat bli av med all ångest.
Det finns ett liv på andra sidan 🙂
Snart skall jag må bra igen.
All lycka till Dig Johan!
Hur förlåter man sig själv för att ha låtit sig bli illa behandlad?
Hur reser man sig knäckt o trampad på, med söndersmulad självkänsla?
Det känns som det är mig å mina tankar å funderingar du skriver om… Har tagit mig därifrån efter att gett denna mannen mer än halva mitt liv men är ändå inte fri pga gemensamma barn. Han trycker ner mig, kallar mig för dålig mor, vill fortfarande bestämma över min ekonomi å vad pengarna ska gå till, han vill sätta tider på mig när jag ska va hemma på kvällarna hos våra tonåringar.
Det tar aldrig slut & nån direkt hjälp hos soc./ familjerätten får jag inte trots anmälan utifrån om att jag å barn blev innelåsta efter jag flyttat…
Hej…är helt knäckt….
Lämnad efter tre års förhållande….jag blev helt utplånad som kvinna.
Från första början blev jag överöst med bekräftelse, komplimanger , resor,presenter mm.
Samtidigt kom första tecknen på svartsjuka , makt och kontroll .
Jag har anpassat mig…. undvikit det som kan utlösa attackerna som blev verbalt skrikande och kränkande.
Rädsla.
Vad gjorde jag för fel?
Ångest inför att klara situationen som ev uppstår vid en konfrontation.
Jag har försökt förstå hans bristande impulskontroll .
Alkoholen som är en bidragande faktor i utbrotten.
Jag har blivit räddare och räddare.
Jag har fått höra att jag som person är manipulerande,tråkig,ingen framåtanda,ingen initiativförmåga,för nöjd mm mm
Behöver jag säga att jag är livrädd för att bli ensam.
Att inte duga.
Att inte vara tillräcklig för någon som jag är.
Efter två månader av kaos och ångest där han vill försöka igen men inte ses?
Allt känns osäkert.
Min självkänsla är på botten.
Jag vill bli som vanligt igen och ha tryggheten som jag inbillade mig fanns i att vara två
Att bli vald igen.
Jag vet att jag egentligen skall vara glad över att det var han som drog…. jag hade inte kraften!
Ändå saknar jag han och det vi hade tillsammans fruktansvärt mycket.
Det blev liksom jag.
Och det jaget blev oattraktivt
Han kan få mig till att acceptera nästan vad som helst och det vill han inte ha!
Och den personen är inte jag utan det har jag blivit sakta men säkert
Vill få styrkan att säga att nu är det stopp!!
Han vill fortfarande ha makten till att fundera och att jag ska vänta tills han blivit sig själv?
Våra framtidsvisioner som jag sörjer ….
Skall jag stänga dörren nu?
Ja, du ska stänga dörren, låsa med trippla lås och aldrig mer släppa in honom i ditt liv. Och sedan ska du gå till Alanon, självhjälpsgrupper för anhöriga till alkoholister.
Jag förstår exakt var du är och dina motstridiga känslor. Det är helt normalt utifrån det du har levt i. Men du måste bort från honom. Och använda energi till arbetet att bygga upp dig själv.
Varmaste kramarna!
Kära förtvivlad! Jag tycker absolut att du ska stänga dörren. Styrke kramar till dig.
Läs vad du har skrivit så har du svaret.
Kan när jag lägger mig höra fötnuftet säga till mig själv att nu är det nog. Sen vaknar jag på morgonen å klumpen i magen struntar helt i vad förnuftet sagt till om. Jag vill på något sätt få bekräftelse att jag inte är värdelös, ful, fet å oattraktiv. Jag vill bli jag igen. Glada Linda som älskade livet. Vart tog hon vägen. Hur kunde jag låta han ta hela det som var jag. Det enda som finns kvar är allt dåligt. Se framåt säger han. Ja men det är inte så lätt när han begravt mig under en massa stenar jag inte orkar få bort. Jag ser inte ovanför gräset ens. Han har ju hela tiden vetat från första gången hur han skadat mig. Hur min kraft å mitt jag försvunnit. Å när jag bett honom om hjälp så har det blivit precis tvärtom. Han har inte ens behövt böna eller be mig stanna. Det är jag som gjort det för att försöka visa honom att jag kan bättre. Ingen vet alla hemligheter å jag har lovat vara tyst för annars kommer han hata mig. Följer denna blogg nu å hoppas hitta styrkan igen.
Hej Linda. En klok terapeut sa till mig; du utgick från det du kunde/visste då… När jag skämdes kände stor skuld, så oerhört för dumma saker jag gjort när jag var gift. Jag hade många hemlisar om honom som inte fick komma ut! För då skulle han bli inlåst… Jag har hjälpt honom o hans mörker ( eller stjälpt honom från att bli frisk) han ville stanna i sitt mörker, ville inte bli frisk. Han hade all bekräftelse och uppmärksamhet han behövde där. Inget var heller hans fel. Mitt övertramp (jag hamnade i säng med en annan, (1gpng)men valde min man. Erkände, allt blev värre han ville inte förlåta eller låta mig gå… Han blev hemskare och hemskare. Planerade hemska hämnder mot mannen. Jag vågade inte säga stopp, ville ju att min man skulle vilja ha mig ( klart att den andra bara legat med mig för att vara dum mot min man. Inte för att jag är en person som är attraktiv och åtråvärd) Allt blev värre och värre, gick mer och mer ut över barnen. Jag vissnade mer och mer. Jag gjorde allt han bad om… Men kraven blev fler och mer orimliga. Mina barn fick höra helt horribla saker från min man, som inte var menade för dem. Med hjälp av mitt jobb som såg hur jag blev en zombie och när jag tillslut vågade berätta allt för min familj och han läst vad jag berättade för min mamma (sms) lögner sa han, då gjorde jag slut. Han tog det inte bra. Hamnade på psykakuten. Men kom snart hem igen. När jag bott själv ett par månader ( inte utan hans hot, men utan honom i fysisk form) gjorde han intrång i min lägenhet, hotade mig till livet och puttade mig, satt på mig och tryckte ner mig. Vår son hörde detta. Jag polisanmälde och gick under jorden ett par dagar. Har inte någon kontakt med honom nu. Han lämnar barnen utanför mitt hus och jag utanför hans. Hans föräldrar tror jag hittat på allt dåligt om honom… Att det är jag som är elak. Men polisen och domstolen trodde på mig. 2 gånger!!
Det jag vill att du ska förstå är att trots att det finns hemligheter har DU rätt till dit liv! Din integritet! Han måste också ta ansvar för sina handlingar! Jag hoppas att ditt liv tar en bra riktning. Det går att gå! Styrkekramar till dig
Tack Jenni. Så skönt att få bekräftelse och veta man inte är ensam. Trodde att detta bara hänt mig men förstår att vi är många. Å jag kämpar verkligen för att gå vidare. Men det är inte så lätt. Tar dag för dag.
Så träffande det första stycket,jag gick tillbaka flera gånger men höll det hemligt för vänner & familj! Att jag inte då förstod att det var fel, för kan jag inte stå för att jag vill vara med någon så är det ju inte rätt! Idag förstår jag inte heller att jag tog tillbaka honom, hur tänkte jag egentligen att jag skulle kunna lita på honom när han varit notoriskt otrogen. Just då hade jag inte de tankarna var så besatt av att allt skulle vara som vanligt, men det var det ju inte när jag fått vetskapen av hans otroheter ! Har mått så dåligt av detta, känner mig så kränkt, vem är han som tror att han kan göra så mot mig?