Du står nära det stora konstverket och ser några få detaljer. Du tar tio steg tillbaka och kan nu se helheten. Oljemålningens hela motiv når dina ögon.
När en relation har tagit slut får vi perspektiv, och för varje vecka som går har du klivit ett steg tillbaka och förståelsen kring hur det verkligen har varit ökar.
I början av tvåsamheten var du attraherad, förälskad och ytterst förhandlingsvillig kring det som inte ”riktigt stämde” – dejten, den nya partnerns otålighet, problem med att hålla tider, ett glas för mycket den där onsdagskvällen, de känslomässiga såren efter det senaste tidigare förhållandet, humöret som pendlar, psykisk ohälsa…
Kvinnan eller mannen som du tycker så mycket om eller älskar, har ju en historia; en anledning till varför hon/han säger, gör och beter sig som de gör. Du har stor förståelse och empati på ditt personliga konto. Du vet att alla kan hamna snett i livet. Du vill väl och ställer upp när det behövs. Alla människor är ju i grunden goda och gör så gott de kan (något som empaten ofta behöver ifrågasätta).
Vi människor hoppas och är anpassliga! I en romantisk relation kan detta vara särskilt förödande eftersom vi alltför ofta trasslar in oss i normaliseringsprocessens spindelnät (det onormala blir över tid normalt för oss), och sakta men säkert vänjer vi oss vid rollen som räddare i kaoset.
Nästan vem som helst kan bli medberoende och det innefattar så mycket mer än enbart alkohol och droger. Spektret är enormt!
Våra hjärnor förväxlar emotionella drama med starka passion. Självutplåning med hjälpande. Patologiska härskarmetoder som ”han/hon har en dålig dag.” Paniken för ensamhet med kärlek.
Psyket och dess känslor är inte alltid på vår sida; medberoendet gör att vi känner oss betydelsefulla och oersättliga. Vi får en roll som gör oss beroende – och vi märker inte ens vad som händer. Någonting tär inombords!
Medberoendets omedvetna röst kan låta så här: ”om jag är tillräckligt omtänksam och kärleksfull så kommer vår relation att hålla.”
”Min kärlek till henne övervinner allt!”
”Min djupa upplevelse är mitt värde som person ligger i hjälpandet, slipper därför se min egen röra som jag behöver städa upp i när vi har det så här.”
Den egna viljan och gränserna suddas ut. Vi vet inte längre vad som är rätt för oss. Vi förförs, bedövas och lägger enorma resurser på att fixa allt det där som sker på utsidan istället för att stanna upp, ta några djupa andetag och undra: ”är det verkligen så här jag vill leva? Vad behöver jag på riktigt?”
Träna dig själv i att säga nej trotts det massiva inre motståndet. Följ inte ständigt känslorna, utan förnuftet som vill ta dig i handen: ”kom! Nu går vi den här vägen istället. Det andra har du gjort alldeles för länge!”
Michael Thor Larsen – relationscoach
Ja, precis så är det med tid och perspektiv. Varje vecka tar man ett steg bakåt… plötsligt ser man det man inte såg innan. Två år efter uppbrottet kommer jag fortfarande på saker och får mer klarhet. Det kommer lite som en blixt från himlen och jag minns något och ännu en pussel bit är lagd. Jag önskar ibland att jag såg vissa saker långt tidigare, också mitt eget beteende och brist på gränser. Det är väldigt smärtsamt att inse att jag var för osäker och rädd för att säga ifrån ordentligt. Varför? För familjen, barnen och för att jag älskade honom så. Det var som att jag övergav mig själv för att hålla ihop allting. Det gör fortfarande ont…
Nu står jag också här efter 8 år tillsammans och ett barn ihop, är det dags för mig att lämna . Han kommer aldrig att förändra sig, oavsett hur mycket jag ber.
Detta är det svåraste jag måste gå igenom , ett skillsmässa, utan någon , helt ensam.
Men jag vet även att jag måste , för mitt bästa , för min måendes skull och för att kunna vara den människa / mamma jag är innerst inne .
Det är svårt att bara släppa taget om allt , släppa drömmar , släppa planer , släppa oss , som familj.
Jag vet inte hur livet kommer att se ut i framtiden men en sak vet jag och det är att jag har fått ett liv , ETT och inget mer , så jag måste ta tillvara på varje sekund som jag får tillbringa i livet .
Jag blev medberoende. Jag hade alla förutsättningar att bli det och har haft de tendenserna i större delen av mitt vuxna liv. Med sargad självkänsla och hungrig efter kärlek och bekräftelse försökte jag laga en trasig person om och om igen. Det gick inte. Han ville inte. Förrän en tid efter varje uppbrott. Då ville han mer än någonsin. Mönstret upprepades tills jag fann kraft att lämna. Jag är lycklig och lyckligare nu. Såret finns kvar liksom de förvirrade känslorna som aldrig blev besvarade. Men, en stunds läsande här på bloggen påminner mig om min nya stig. Det är aldrig för sent att välja sann glädje, det svåra är oftast att erkänna för sig själv att man emellanåt väljer den trygga otryggheten framför ovissheten och möjligheterna.
Jag tänkte, bara jag älskar honom med allt jag är så kommer det bli bra. Så förälskad och med det så blind. Eller blind, jag såg tidigt men förskönade och älskade honom ännu mer. Min kärlek skulle göra honom hel, jag skulle ta hand om honom, men på bekostnad på mig själv. Gjorde mig oumbärlig så han inte skulle lämna mig.
Jag vet att jag vill & behöver annat, att jag övervägande tid inte mår bra i denna relation. Får jag frågan hur jag skulle råda en vän i liknande relation skulle jag säga lämna. Om jag önskade min dotter samma relation skulle jag säga NEJ!
Det är märkligt hur jag töjt mina egna gränser i hur jag vill bli behandlad. Och hur jag vill att relationen skall vara. Dom blir lägre & lägre.
Och likt förbannad kan jag inte släppa taget.
Det jag fick uppleva från början var magiskt, men infinner sig mer och mer sällan. Och ändå lever jag på hoppet, denna förändring. Och glömmer det dåliga när de fina stunderna infinner sig.
Tack har enbart följt känslan & speciellt när den är needie, längtan, behovet att harmonisera tillstånd.
Dags att ge förnuftet större utrymme!