Ytan är oftast ytterst välpolerad och den narcissistiske föräldern kan agera som en superförälder (utåt sett). Hon eller han lyfter barnet till skyarna i sociala sammanhang, köper de ”rätta” kläderna till sin dotter eller son och har ett aktivt liv tillsammans med de unga (så länge som de presterar väl).
Men som så mycket annat i narcissistens värld är det rekvisita. En perfekt stylad ”filmtrailer” med massor av smickrande filter. N-föräldern är en kameleont som ändrar skepnad efter miljö och sammanhang, och just därför är dessa personligheter oerhört svåra att upptäcka/genomskåda. Men inte för den som lever eller har levt tillsammans med dessa emotionella vampyrer. Ni har blivit experter på hur gaslighting fungerar, idealisering/nedvärdering destruktiva kraft och hur ”vara till lags i alla lägen syndromet” känns.
För barnet:
Ett barn är under sina första levnadsår helt beroende av förälderns omtanke och kärlek för sin överlevnad. Lite högre upp i ålder söker vi uppmuntran, trygghet, utrymme för att kunna vara oss själva, inspireras och få känna oss älskade. Trygga i att kunna göra misstag och lära från dem. Och vetskapen om att det finns en kärleksfull hamn/famn dit vi kan vända oss under dygnets alla timmar.
För ett barn till en narcissist handlar det om att försöka vara till lags och imponera för att få n-förälderns positiva uppmärksamhet och gunst. De egna behoven läggs tidigt åt sidan för att inte framstå som vek och gnällig. Det är starka och omedvetna processer! För vem vill inte känna sin mammas eller pappas mjuka kärlek som får oss att känna odödlighet?
Men allting är villkorat från n-föräldern: ”så länge som du beter dig på ett sätt som sätter mig i rampljuset, höjer min status och får andra att beundra mig, så är allting perfekt. Du är verktyget i min hand som ska väcka omgivningens avund och vördnad.”
Pojken eller flickan som är högpresterande ligger bra till, men den känslomässigt finstämde och ifrågasättande riskerar att hamna i den hänsynslöse kritikerns kikarsikte.
Som empatisk förälder är det fruktansvärt smärtsamt att tvingas bevittna detta.
Men det finns ljuspunkter: kunskapen om narcissistisk personlighetsstörning sprider sig. Din och andra människors genuina kärlek har en läkande inverkan på din dotter/son. Empatiska personer är stabila förebilder, liksom din ökande förmåga att sätta gränser mot den som ser sig själv som universums centrum.
Våra barn behöver både få känna sig normala (som alla andra) och unika. Älskade för vilka de är och inte utifrån prestation. Tryggheten i att kunna falla och förtroendet kring att det finns en varm hand som hjälper oss upp igen. Och igen.
Michael Thor Larsen – relationscoach
Så var det
Och är än idag
Trots att jag är vuxen och pappa gammal
Har accepterat att jag älskar honom ändå
De allra flesta älskar sina föräldrar oavsett vad
Så det är ok
Glad att jag vågade skaffa barn
Var rädd att jag skulle bli samma
Att hans uppfostran var något jag ärvt
Skräcken var paralyserande
Visste ju att mitt barn skulle älska mig
Även om jag inte förtjänade det
Så ville jag inte att mitt barn skulle ha det
Inte något barn
Dom har inte valt sin förälder de bara fick en
Och man vill bli älskad av dem
Oavsett vad
Jag funderar på hur man kan dela utan att peka ut n-personen…
Det här är något som upptar mina tankar nästan hela tiden. Hur ska jag kunna skydda mina barn från deras totalt gränslösa förälder när de inte är hos mig?…
Det är så oerhört grymt och nedbrytande att stå vid sidan om och bevittna hur barnen utsätts och påverkas så negativt.
De är inte helt små längre men deras förälders kameleont beteende är förvirrande och skapar djup stress hos dem. Vad ska de tro? Hur kan deras förälder å ena sidan vara så ”rätt” på alla sätt samtidigt som inget stämmer?..
Alla dessa lögner som barnen numera avslöjar ganska lätt. Lögner för lögnens skull. Lögner som jag fått råda dem till att inte konfrontera föräldern med, för att inte bjuda upp till det dramat som aldrig för något gott med sig utan endast än mer förvirring, frustration och sorg.
Att stå vid sidan om och se hur barnen mår i detta tillsynes underhållande spel, är inget annat än tortyr.
Det är många tankar som rusar genom huvudet då de ringer och berättar om allt de är med om.
Och inget finns att göra, inget som i stunden känns tillräckligt…
Åh träff mitt i prick för hur mina barn har det
Skönt att läsa det ändå och försöka kämpa på från sitt eget håll och fylla barnen allt jag kan med en känsla av att duga precis som de är…men det är tufft!!
Borde man berätta för sina barn (tidiga tonåren) att den andra föräldern är narcissist och vad det innebär?
Jag tror att det är viktigt att nyansera och problematisera bilden av hur ett barn till en narcissistisk förälder kan ha det… Bilden som beskrivs här är en. Och en så oerhört tragisk sådan. Men det finns fler, och de är också angelägna att uppmärksamma. De är inte alltid så uppenbara, som bilden som ges här, men nog så förödande då det handlar om medvetet dold långsiktig emotionell nedbrytning. Stereotypen av narcissisten beskrivs ofta som ovan, men i många fall är narcissisten inte så synlig eller så uppenbar. Dess styrka är ju att den kan vilseleda sin närmaste i åratal och successivt totalt rasera all sans och förnuft i en människa…
Ville bara high lighta att narcissisterna är dolda bland oss och våra barn, skickliga på att inte avslöja sig och orsakar fruktansvärda skador på sina nära… Inte minst sina barn.
❤️ Tyckte det var bra skrivet och viktigt att ta upp olika typer av narcissister. Det kan som du säger se ut på många olika sett men vara lika så förödande. Enkelt att missa den dolda narcissisten. Oftast pratar man bara om den grandiosa. Alla olika typer och sidor är viktiga att belysa och skapa mer förståelse kring. Tack för det!
Instämmer helt o fullt!!!
Frågan kvarstår: vad kan jag göra för att hjälpa barnen? Jag är ute ur leken och vet hur jag ska hålla denna empatilösa människa på avstånd och kan fördjupa mig mer när det gäller narcissister om jag känner behov. Men barnen?
Extremt svårt med barnen. Jag har brutit mig ur medberoende efter mer än 25 år och var ett tag helt förstörd. Jag kan se hur mina barn är fruktansvärt påverkade av deras mammas beteende. Jag har dock märkt att min gränssättning och mitt sätt att vara sakta påverkar dem i rätt riktning. Dock är det bara varanna vecka de får positiv påverkan.
När mina tonårssöner själva reagerat på deras mammas beteende och kommit hem från skolan och sagt att deras klasskompisar säger att mina söners mamma är sjuk i huvudet har jag valt att bemöta dem.
Jag la fram de 9 kännetecknen som beskriver en narccisit. När en av sönerna läste dem titttade han upp och sa-”men det här är ju mamma”. Man måste bemöta dem när de själva förstår att något inte står rätt till.
I vårt fall har deras mamma varit anmälda till Soc fler tillfällen. När hennes vänninor och även Polisen gjort anmälan har jag även då varit tvungen att bemöta mina barn. Jag pratar aldrig illa om deras mamma men har ibland blivit tvungen att säga sanningen. Sanningen som de själva ser.
Jag tror att om jag kan vara vettig ock klok och de själva vet att något inte stämmer med deras mamma kan jag forma dem till trygga bra individer. Det är ibland väldigt jobbigt när de kommer till mig. Hos mig är de trygga och vågar därför vara utåtagerande. Det kan många gånger bli påfrestande.
Tack, ”inte-vilsen-man”! Känner så väl igen mig. Min 6 årige son är väldigt utåtagerande i anslutning till stunderna med sin pappa. Inte MED sin pappa utan det kommer när han kommer hem till mig igen. Han bor 100% hos mig vilket jag är tacksam för. Jag tänker mycket på.min mammaroll just nu. Har precis lärt mig att sätta gränser gentemot hans pappa.. nu behöver min son se en stark och stabil mamma som inte blir kuvad av hans pappa och kan sätta rimliga gränser här hemma så att han kan känna sig trygg. Men det är en daglig kamp…..
Tack, ”inte-vilsen-man”! Känner så väl igen mig. Min 6 årige son är väldigt utåtagerande i anslutning till stunderna med sin pappa. Inte MED sin pappa utan det kommer när han kommer hem till mig igen. Han bor 100% hos mig vilket jag är tacksam för. Jag tänker mycket på.min mammaroll just nu. Har precis lärt mig att sätta gränser gentemot hans pappa.. nu behöver min son se en stark och stabil mamma som inte blir kuvad av hans pappa och kan sätta rimliga gränser här hemma så att han kan känna sig trygg. Men det är en daglig kamp…..
Jag undrar om det finns någon idé att säga till en n-person att han är just Det?!
De har ju ofta dålig självinsikt och anser sig inte göra några fel alls..
Nej som förälder tjänar det inget till att säga till n personen. N personen kan lätt straffa ens barn då. Allt är ju svart och vitt för hen, alla ska älska eller hata hen. Det är ett ställningskrig o
För n personer som är experter på att framställa dig som den som vill bråka och vara den där jobbiga skilda föräldern för att få med sig omgivningen
Man har ”tur” om man har det som vilsen man beskriver och n personens egna vänner anmäler.
I annat fall är det en ensam kamp där man får försöka stärka barnen, vara närvarande och jag tror även introducera andra vuxna i deras närhet som är ” normala” så att de får perspektiv: jaha vuxna män eller kvinnor agerar och säger inte så här som min mamma eller pappa. Det kan vara en vän till familjen, en tränare, en lärare. Ja ni förstår.
När de är äldre är det också viktigt att lära dem sätta egna gränser mot n personen, att de får stöd av kuratorer och psykologer. Eftersom om man tar den rollen kommer förstås n personen vända det emot en eller barnen. Konfrontera aldrig med vad du vet. Sätt bara gränser för beteenden utan att avslöja.
I slutändan är det bara barnen när de är tillräckligt gamla som kan stå upp mot n personen. Det lömska med n personer är att avslöja dem tar tid och du framstår lätt som den manipulativa. De vet precis hur de ska göra sig till offer.
Det är också viktigt att dokumentera allt och visa barnen hur de kan dokumentetars om någon gör dem illa psykiskt. Givetvis prata mer i generella termer om det.
Sedan måste man komma ur medberoende vilket betyder att sluta förminska eller försvara n personens beteende, detta sitter ofta kvar från relationen ni hade.
Vet inte riktigt om jag tycker att bemöta på det sätt vilsen säger är rätt, det beror på. Säger klasskamrater att hen är sjuk i huvudet ja då kanske man måste ge fakta och förklara utan att döma? Det är väldigt lätt att tro att man försvarar n personen för barnens skull fast man egentligen faller tillbaka i att normalisera och skydda n personen för hens skull.
Det finns ingen anledning att acceptera sjuka beteenden bara för att det är förälder till era barn. Ja det kommer blir jobbigt för era barn men det är faktiskt en sorg och insikt de måste få konfrontera någon gång. Att hålla tillbaka drar bara ut på det hela även om man gör det för att skydda sina barn. Det är som att försöka dölja cancer – till slut går det inte och då är det för sent!
Man ska aldrig ljuga inför sina barn för n personens skull, men heller inte snacka skit. Det är en svår balansgång Att visa hemsida som den här är ett sätt när de är tillräckligt gamla eller kanske en folder eller faktablad som beskriver sjukdomen.
Tack för kloka ord HT!