Läser era kommentarer, klienters erfarenheter och mina personliga: rädslan för att förlora någon gör oss extremt anpassningsbara. ”Om jag bara är tillräckligt vacker, snygg, sexig, framgångsrik, kärleksfull… skall jag nog förtjäna hans/hennes uppmärksamhet.”
En av naturlagarna i en hälsosam relation är att vi är flexibla och anpassningsbara, men samtidigt genuint oss själva. Men what the f…ck betyder det att vara sig själv!? Var fick vi lära oss det?
Omgivningen delade tidigt ut pinkoderna till vad vara älskad betyder. Kruxet är att dessa koder inte alltid stämde. Långt ifrån! De hade förvanskats i generationer. Vadå vara autentiskt? Sig själv!? Kärlek?
Den skrikande desperata önskan om att få känna sig älskad, sedd och bekräftad gör de osunda kompromisserna till närmaste vän. En halvnågon i tvåsamheten börjar ta form. Det konstanta och hungrande behovet av att försöka bevisa vår värdighet.
Rädsla och kärlek mår inte bra av att dela säng.
Kampen för att försöka vara mer än vad vi är, gör att vi virrar oss bort i träsket av ”något är fel på mig. Jag som person kan väl inte räcka!?” Värdighetsbevisen måste levereras! Eller?
Innan kvinnan skall gå vänder hon sig mot mig och säger: ”som barn kände jag mig inte älskad, men nog skall jag väl kunna reparera skadan genom att få min man att älska mig?”
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag får en konstig känsla när jag läser dina inlägg!
För 99% av allt du skriver om stämmer klockrent in i mig och hur jag upplever och har det i min relation.
Skön känsla att det faktiskt inte bara är jag som är nojjig och tror att jag är den ända som lever såhär utan det är fler som har det likadant.
Jag brukar ofta länka över dina sidor till min partner för att låta han läsa i tron om att de kanske biter mer än när jag ”tjatigt” pratar med honom!
Men som medberoende till en alkolist/mytoman/egoist så börjar jag sakta inse att jag själv är botten körd och har raserat allt vad sjölvförtroende heter, ständiga försök att få uppmärksamhet att få känns sig älskad.
Brukar säga till honom att jag känner mig som en skitig dörrmatta som du tar fram när det passar.
Försöka få honom att förstå allvaret i alkoholen medan han snabbt vänder på allt mot mig istället!
Många säger lämna honom, jag själv vänder utåin på mig själv för att veta vad jag vill, hoppet om att han ska ändra sig? De finns ju ändå någon känsla som vill stanna.
Hatar att kärleken ska vara så komplicerad
Du är modig som delar Emma – vad händer om du börjar agera på din egen sanning? Kärleken är inte komplicerad. Däremot vi människor och vissa relationsmönster. Värme till dig!
Och dessutom är det kröken med i bilden………
Liksom inte en sak att ta hand om. Är väl inte många alkoholister som har några problem inte.
Låter man hård om man tycker att du skall lämna ganska omgående ?
Finns nog både en, två och hundra som kan intyga att det aldrig blev bättre.
Tycker det räcker med att försöka hela sig själv utan att ha varit i närheten av dem problemen. Och en period slogs jag även mot ett x vilket totalt drog ner mig i skiten och jag gav igen mot mina nära och kära istället.
Då var jag nog tokfint från den totala kollapsen.
Garanterat har du gjort dina försök att få ordning. När den andra parten inte är intresserad av någonting. Vad göra ?
Osunda kompromisser är läskiga. Helt plötsligt fanns de bara där…..Mitt eget system verkade inte fungera, jag var ut funktion. Ur detta föddes frustration, trötthet, bråk o tjafs om små saker. Jag mådde inte bra men jag såg förbi det.
Jag var så rädd att förlora honom. Idag har jag svårt att förstå det. Jag mår så mycket bättre själv fast jag ännu inte helt har hittat hem i ensamheten.
Tänk vad mycket som händer när vi börjar se och förändra våra mönster maja. Hoppas solen lyser på dig en söndag som denna.
@Emma och alla andra… Läs boken ”Kvinnor som älskar för mycket” av Robin Nortwood, den kommer att revolutionera ditt förhållningssätt till känslomässigt otillgängliga män och det faktum att man fortsätter ”älska” någon som aldrig kan ge dig det du vill ha. Det handlar om att börja älska sig själv. Boken kommer att hjälpa dig se dina mönster och även hjälpa dig bryta dem ihop med en terapeut eller coach som Michael. Vänta inte, köp den idag! Kram!
Tack för tipset!!! 😀
Tack för tipset…ska beställa den genast 🙂
Mycket bra boktips Nicca! Tack för att du delar! Varma hälsningar.
Tack för förklaringen till anpassningsmönstret ~ rädslor ligger bakom mycket.
Ja, dessa förlamande rädslor. Vi behöver utveckla motsatsen till det som förkrymper oss. Mod, tillit och kärleksfull vilja gentemot oss själva.
Återigen känner jag igen mig i det du skriver.
Lite läskigt men skönt att läsa att jag inte är ensam i känslan att ” jag räcker inte till”
Kan se hur jag stressade runt i vårt förhållande för att bli sedd och få känna mig älskad. Kan se hur jag gav och gav och gav av mig själv och min kärlek, kan känna mig så sviken att när jag började signalera att mina känslor började ta slut och att jag ville att vi skulle gå och prata med någon så sa han nej att det inte behövdes.. Jag ville göra ett försök att rädda det men kände så starkt att jag inte kunde fortsätta när alla känslor dött ut.. Har vart en tuff resa som och fortf tycker jag det är jobbigt med att hitta en bra föräldrar relation till varandra, som är så viktig för våra barn skull.
Tack för ett bra inlägg
Frustrerande och omöjligt mötas när ena parten inte vill se och jobba med blockeringar i sig själv och förhållandet. Tack själv Kerstin! Önskar dig en härlig söndag!
Just nu är det väldigt frustrerande att försöka sammarbeta och kommunicera med varandra, Då jag känner att jag hela tiden går in och försvarar det jag känner och tycker.
Vad skönt att läsa att jag inte är den enda som går in och försvarar mig och att det tar fokus från kommunikation.
Spot on, igen 🙁
Tack Myran!
”Innan kvinnan skall gå vänder hon sig mot mig och säger: ”som barn kände jag mig inte älskad, men nog skall jag väl kunna reparera skadan genom att få min man att älska mig?””
Den meningen gör så ont, så ont att läsa, och det gör mig ledsen att det är verkligheten och ett självklart resonemang för så många. Vi måste verkligen bli bättre på att lära både barn och vuxna att älska sig själv och att använda den kärleken till att läka de själsliga skador som livet ibland åsamkar oss.
Charlotta
Ja, det är verkligen sorgligt Charlotta. Tack för ditt fina engagemang:-) Önskar dig en härlig söndag!
Eländigt nog att inte få känna sig älskad. Själv fått frågan från en terapeut om jag kände mig älskad som barn.
Dessvärre själv inblandad i dylikt scenario. Där man tyvärr kan lägga till ytterligare en del. Att man som barn inte tillåts älska någon.
Med tanke på att den som utövar denna typ av fruktansvärd tortyr själv som barn blev utstängd och med säkerhet kände sig totalt oälskad, är det konstigt att det projiceras på eget barn.
Något så fasansfullt för ett barn att uppleva. Funderar på vart mänskligheten tagit vägen ibland.
Det du skriver väcker så många frågor.
Hur ”reparerar” man sig? Hur lär man sig att tycka om sig själv?
Jag har, självvalt, inte firat min födelsedag på 15 år för att jag inte tycker jag är värd att firas, har börjat igen för ett par år sedan men det känns fel.
Det är bara med mina djur jag känner mig till fullo accepterad.
Å känner precis som du. Hur lär man sig tycka om sig själv?
Om man inte lyssnar på sin själ som viskar, får man snart lyssna på sin kropp som skriker.
Den var värd att lägga på minnet 🙂
Tänk så många av mina år som han har ”slösat bort”, när jag istället hade kunnat leva ihop med nån som ser mig för den jag är… 🙁
Har satt upp mig i bostadskön nu, bett banken räkna på huset om jag har möjlighet att behålla det….
Men han hotar mig med att plocka ut alla vattenrör i huset så det inte går att elda om jag får behålla det…
Känner mig ensam & rädd för framtiden, har levt med denna mannen i 25 år.
Styrkekramar till dig Petronella!
Hmm…att älska sig själv å känna sitt eget värde är uppenbarligen steg 1 i det här. Jag tror inte jag är helt utan självkänsla å självrespekt, men nog skulle jag vilja jobba med det här första steget lite för att verkligen känna att jag gett mig själv de bästa förutsättningarna inför framtiden. Hmm Michael, kan du ge nåt tips till oss om vart man kan börja? Jobbar du med att ge konkreta verktyg för sånt? Kan man få hjälp av dig fast man e singel å helt enkelt bara vill hjälpa sig själv att bli så stark å hel som möjligt?
Ja, det är helt uppenbart steg ett i det här. Men kanske inte bara i det här? Tänker att det är nödvändigt för att kunna ha ett bra liv på alla sätt… Med sig själv och i alla relationer.
Helt sant Anna2
Jag läser inlägget och era kommentarer, förstår era känslor och frustation att vilja arbeta sig framåt och se resultat i konsten att läka sig själv och respektera sig själv och det fullkomliga i att älska sig själv, för det är då du på allvar kan leva fullt ut och älska andra, ta smällar från livet utan att lägga bördan på dig själv osv….
Men jag reflektera över mig själv där… Hm, mitt liv har bestått av ständiga svek, är svenskt adoptivbarn sedan fosterbarn och kontaktade min biologiska mor i övre tonåren som blev mer eller mindre en katastrof då denna kvinna försökte göra om mig…. Men jag har på något sätt alltid trott på mig själv för jag har bara haft mig själv att lita på även älskat mig själv och respekterat mig själv inte tillåtit någon göra mig illa, de egenskaperna borde jag inte ha, undrar varför jag klarade mig, är naturligtvis något att vara tacksam för…. Kanske beror på att jag lever i ett 25-årigt sunt och kärleksfullt förhållande och äktenskap ingick vi efter 21 år med våra söner som vittnen nu 22 resp 16 år. Och inte nog med det så har jag under våra senaste åren blivit multisjuk med rullstol som följeslagare …. Livet är bra underligt…. Önskar er alla av hela mitt hjärta Kärlek, Förståelse, värme och närhet precis som ni ÄR… För DET är ALLA värda <3
Å va fint, tack
När jag läser Michaels alla kloka ord och all känsla av igenkänning hos er som kommenterar, så slår det mig att många av oss har några saker gemensamt: Ett litet ego, dålig självkänsla och vi lever i relationer med obalans på många plan. En är att vi har en partner med ett stort ego och en bra självkänsla. Men det som gör att vi överlever är att vi kämpar och kämpar för att försöka bygga ett bra självförtroende istället för att kompensera. Detta bygger vi genom prestationer. Vår känsla av att vara otillräckliga gör att vi sopar och sopar för alla runtomkring oss. Vi blir duktiga på att ta hand om andra. Så mycket att vår partner nog ofta känner sig otillräcklig. Medvetet eller omedvetet. Vad vill jag säga med detta ? Jo när jag tittar i backspegeln , och ser tillbaks på mitt liv det senaste året där jag upptäckt min man med att börja inleda en relation med sin kollega. Jag ser att ett stort skäl till det var, att han hos henne kände sig behövd. Hon blev kär i honom och tog varje chans till att få hans hjälp när hon var ny på firman. Han föll för och smickrades av det. Han ångrar det bittert , jag har valt att gå vidare med honom. Vi har 23 år och två barn tillsammans. Jag ser det som en chans till att gå vidare och förändra allt det som inte fungerat mellan oss pga obalans emellan våra egenskaper. Så till alla er som är rädda att förlora era partners eller är beredda att ge upp trots att det finns kärlek. Första steget är att våga släppa kontrollen och stå stadigt på egna ben och se vad som händer. En man eller kvinna som upptäcker att det som de tagit för givet kanske håller på att gå dem förlorat kanske visar sidor du aldrig förut fått se. Jag talar av egen erfarenhet. Lycka till alla vilsna själar där ute.