Jag har ett par tvillingdöttrar: Isabelle och Felicia som är 15 år (snart 16). Deras Mamma och jag gick skilda vägar för nio sedan och det har varit en stor utmaning att få ihop alla bitar: Både praktiskt och känslomässigt.
Felicia har en grav hörselskada, vilket gör henne helt beroende av teckenspråk. För en tid sedan upptäcktes även ett hjärtfel (bikuspid aortaklaff) hos Felicia, vilket inom en nära framtid betyder operation. Gissa om det inte går att vaccinera sig mot utmaningar!
Felicia är så cool inför allt hon gått och går igenom. Hon är en förebild för mig, eftersom hon är ett levande exempel på att ta en sak i taget, och inte oroa sig alltför mycket om framtiden. Felicia är en person som verkligen är i nuet.
Isabelle har en visdom, som är enastående. En lärare beskrev det så här under ett utvecklingssamtal: ”Den som har Isabelle till vän, kan vara lycklig.” Vilken komplimang! Mina döttrar är min puls och största lärare i livet.
Att vara ute med tjejerna på stan, i naturen, att resa, eller bara hänga hemma, är som att vara i en vacker film som jag aldrig vill skall ta slut. Den här känslan växer sig bara starkare för varje år.
Som förälder ber jag dig vara uppmärksam på en sak: Det är inte alla aktiviteter ni hinner checka av, som ni kommer att se tillbaka på och minnas, utan de där stunderna då ni ”bara” hängde och vilade i varandras sällskap.
Ett par avslutande frågor: Vad lär dina barn dig? Vad är pulsen i ditt liv?
Lämna en kommentar