Något jag ofta möter i mitt arbete är skulden många bär på. De som vill lämna men inte förmår sig. Hjärtat som är slutet gentemot partnern, men där ångesten för att såra sitter djupt: ”han är så fantastiskt snäll och omtänksam på alla sätt, men mina känslor finns inte där längre.” Kvinnan är förtvivlad och det ropar tydligt i hennes inre: ”Lämna!” Samtalet skjuts på framtiden. Orden som kan krossa en annans drömmar.
Oron för att inte överleva ekonomiskt, varannan vecka med barnen, vad familj och släkt skall säga (även om förståelsen idag är oändligt mycket större än förr) och den existentiella frågan: ”tänk om jag inte träffar någon igen?”
Uttrycket vara sann mot sig själv kan låta klyschigt och svävande, men om vi tänker på hur motsatsen ser ut, blir det till något helt annat. Hur är ett liv där vi inte är ärliga mot kärnan i oss själva? Där vi ständigt går emot känslorna och den brinnande övertygelsen. Vi snärjer in oss själva i alla möjliga förklaringar och rationaliseringar tills vi varken vet ut eller in. Grå skuggor av det som skulle kunna vara något färgsprakande.
Fundera över frågan – skulle du vilja leva tillsammans med någon, där år passerar tillsammans med en partner som inte känner kärlek till dig? Tid är något av det dyrbaraste som finns och vill du att den stjäls av någon som egentligen längtar åt ett annat håll?
Det finns inget smärtfritt sätt att lämna någon på som har känslor för dig. ”Rätta” timingen kommer inte bara sådär – den är något du tar. Hur mycket din röst än skakar och hur gärna skulden än vill försegla dina läppar.
Det ligger i vår natur att alltid söka vägar till att läka igen. Det som är ett helvete idag kan en dag ge plats för ett paradis. Om inte någon en gång sårade mig, hade inte den här bloggen existerat. Hade inte kunnat hjälpa andra på det sätt som jag kan idag.
Du behöver inte svara på frågan direkt, utan låta smaken av den få utrymme: vad betyder det att vara sann mot sig själv?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
så otroligt sant ! Du är en så klok människa som sätter det så rakt på spiken!
Tack Lillie. Snällt sagt.
Det du skriver betyder så oerhört mycket. Är själv i en situation där jag inte vet om jag ska stanna eller gå, men när jag läser dina inlägg i ryggen blir jag mer och mer övertygad om att jag måste gå för min egen skull och även för hans skull. Han är värd så mycket mer än bara vänskap, han är värd någon som älskar honom.
Det är personer som du Gunilla som ger mig inspiration och energi till att skriva. Tack! Ja, för er bådas skull…
Det känns som du läser mina tankar. Du ger mig en sån pusch i ryggen varje gång jag läser din blogg, om du visste sån styrka du ger mig. Men visst är det jobbigt när hjärtat säger en sak och tvivlet ett annat. Tack för dina stärkande blogginlägg.
Det betyder enormt mycket för mig när du säger så Åsa. Fantastiskt inspirerande. Tack!
Är så otroligt tacksam att jag funnit Din blogg, Dina fantastiska inlägg och erfarenheter. De är tydliga, känsliga och når fram till mångas inre, till många som känner igen sig och som delar detta relationspussel.
Dagens ord landar perfekt i mig. Det finns aldrig ett rätt tillfälle för ett så stort steg, som att välja att bryta upp, men…
När man står och stampar i återvändsgränden för länge, måste man vara sann mot sig själv och hitta vägen tillbaka, till ett liv med utveckling, lust och glädje.
Att vara sann mot sig själv, visar på riktig kärlek, både till den Du lämnar och till Dig själv.
Bra skrivet!
Tack Åsa – vad fint att kunna dela våra tankar och känslor!
Så fantastiskt roligt att höra Rebecca – välkommen hit och tack för att du delar med dig:-)
Jag har varit där. Stal tid, stannade alldeles för länge. Det blev inte lättare att bryta för att jag väntade. Att vara sann mot sig själv är att stå upp för sig själv, ta ansvar för sin tid, visa respekt för andras och välja att leva för kärlek, inte emot…
Kloka ord Paul! Ja, ”ta ansvar för sin tid.” Fint formulerat.
Åh vad bra skrivet och formulerat !!!
Tack fina Lin:-)
för mig måste det vara att vara ärlig mot själv med känslor och sanningen!
Svårast för mig är att inse sanningen trots mina känslor, svårt som bara den att gå vidare när man inte är färdig trots att det är dött och att man vet att troligtvis är bäst så men hoppet är det sista som överger en!
Är man ärlig mot sig själv i det läget, jo ja nää kanske
En process som tar tid Robert. Ofta flera år.
Jag skulle inte vilja leva med någon som inte älskar tillbaka och aldrig kommer göra det igen. Vilken osäkerhet det skulle vara att leva i när det väl är uttalat. Så jobbigt för båda parter. När man blir lämnad hoppas man ju att det ska vara tillfälligt och att kärleken kommer tillbaka. Det gör den nog sällan och hoppet är svårt att släppa men det går bit för bit. Jag tror mycket ligger i hur man lämnar någon och beter sig mot den efteråt hur det blir i framtiden när det gäller relation kring barn osv. Och hur den som lämnas beter sig tillbaka. Den ene står kvar med känslor och den andre vill bara vidare. Men att leva kvar i en ensidig kärleksrelation, nej tack! ”Du förtjänar verkligen kärlek och att bli älskad” sa hon strax innan hon bestämde sig för att skiljas. Det tyckte jag var oerhört kränkande då. Men Hon kunde inte ge mig det och idag känns det som jag förstår henne. Hon ville ge mig och sig själv chans till ett bättre liv. Tämligen oegoistiskt ändå och lite kärleksfullt. Och Barnen är sprungna ur kärlek och det kommer de alltid få…
Vilken försoning med det som ÄR, Bo. Starkt av dig, men kan tänka mig att vägen dit varit fylld av kval. Tack för kloka ord:-)
Tack själv Michael! Ja, vägen hit har varit helvetisk och kampen pågår än. Att läsa din blogg och att få skriva av mig här hjälper. Att veta att jag inte är själv och få läsa om båda sidor i en separation ökar min förståelse för vad som hände. Man måste försona sig med det som ÄR. För sin egen, för barnens och för alla andras runtomkring skull. Förlåta den som lämnat mig och förlåta sig själv. Alla förtjänar kärlek och att bli älskade. Och att få älska. Det finns därute, jag lovar….
*aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa* det skriker inom mig, jag vill, jag vill inte, jag vill… Det kanske blir bättre? Ett sista försök.. Det är bra i två dagar.. Sen kraschar det igen. Vi har barn, jag jobbar både kväll och dag.. Hur ska jag göra.. Aldrig att kag lämnar mitt barn, jag skapade henne inte för att bara träffa henne varannan vecka., hon är mitt liv. Jag får stå ut, fast det brinner av ovisshet. Jag följer sin blogg, allt du skriver är rätt, så rät.. Jag dör långsamt inombords. Vart jag vill komma med det här? Jag vet inte.. Det gör bara så ont 🙁
Jag ser din smärta och kan känna ett sting av den. Värme till dig.
Känner med dig…det låter som det är akut just nu?…sen går det några dagar….man använder sig av förmågan att glädjas åt det lilla…ett leende från en trulig tonåring…en hjälpsam hand syskon emellan…ett vackert landskap, eller några uppmuntrande ord på jobbet…det gör att man håller näsan ovanför vattenytan några dagar till…på gott och på ont…
Önskar dig styrka och mod att fatta rätt beslut!
/Em
Att lämna vår icke fungerande relation var det svåraste jag någonsin gjort, men det kändes ändå så rätt, jag gjorde det för min skull och för att jag behöver mer. Vet inte riktigt vad mer är ännu…det tar tid, men jag är sakta på väg uppåt känns det som. Tack för en otroligt läsvärd och tänkvärd blogg
Tack snälla Ulla:-) Varma tankar till dig.
Jag är den som lämnat. Det påminns jag ofta om, och inte i alltför fin ton.
Det var varken ett lätt beslut ej heller smärtfritt.
Att sedan bli kallad elak och annat som går ut på att skuldbelägga och förminska mig är inte heller varken enkelt eller smärtfritt det heller.
Det är inte lätt att skiljas som många vill påstå. Verkligen inte lätt.
Men i min värld hade jag varit oerhört elak om jag stannat. Elak både mot mig själv, barnen och min man.
Nu får jag ta ansvar för mig och han för sig.
Den tanken är min bästa vän och livlina just
nu.
Jag saknar ofta men vill aldrig tillbaka…
Att lägga skuld på dig som lämnar är ju ett sätt att inte vilja se sin egen delaktighet i det som ledde till skilsmässa. Du gjorde det du behövde göra. Din sista mening säger väldigt mycket – tack för att du delar.
Ja säger bara tack för orden. Men som föregående svar det är inte lätt……. Man försöker o försöker och klara inte det att komma därifrån. 26 års under samma tak.
Finns inte ord.
Det är verkligen inte lätt evalis, men frågan om vi kan kompromissa bort den egna lyckan i ”snällhetens” namn. Värme till dig.
Hej. Är såååå glad över att ha hittat hit. (hittade denna sida för ca 3 veckor sedan). Du satte huvudet på spiken. Har nu sedan April velat fram och tillbaka om stanna eller gå. Dock har nu de senaste två månaderna ”gå” vunnit. Vet inte när/var/hur man skall ta sig för och säga att man vill lämna. Ibland känns det som om han anar vart det barkar hän och är nu ”supergo” och rar. Allt jag känner är frustration. Svårt att ”vara elak och bryta upp” när han är så rar. Men jag är helt övertygad om att detta inte kommer att funka. Har i två år föreslagit familjerådgivning men han vägrar. Men att det skall vara så förbannat svårt att få ur sig att man vill vidare. 🙁
Man står och stampar bara. Livet står på paus men jag vill inget hellre än att leva det.
Och jag är glad att du kommenterar och är så öppen. Det hjälper dig och andra. Det fungerar bara om två har viljan. Du har ju faktiskt även föreslagit familjerådgivning. All värme och stärkande energi till dig.
Tack för din blogg. Jag är så glad att jag hittat den. Den ger mig så mycket tröst och stöd. Jag känner verkligen igen mig i den ensamhet som uppstår vid en separation, när den som man delat allt med inte längre är den man kan anförtro sig åt. Vem pratar man med om alla dessa skuldkänslor man bär på när man själv har tagit beslutet att man vill lämna relationen. Man möts ofta av föreställningen om att ” du har ju fått som du velat, du kan väl inte ha det jobbigt. Det var ju du som ville skiljas..” Skuldkänslorna har varit tunga att bära på och är fortfarande ibland. Att läsa att andra har upplevt samma sak skänker tröst. Det innebär att det finns de som förstår sådant som jag har svårt att sätta ord på, därför att de har varit med om det själva.
Välkommen hit Fia:-)Ja, det är inte förrän vi själva varit där som vi kan förstå fullt ut. Tack för att du delar. Önskar dig en fin dag.
Tack! Alltid väldigt många kloka och stärkande läsningar på din sida Micke! Otroligt skönt och läsa om jobbiga saker som du skriver om, stärker en själv i jobbiga situationer som man lagt bakom sig men ändå finns kvar i bearbetningens tankar men ändå behöver reflekteras över för att kunna gå vidare med nya fina saker i livet 🙂
Härlig feedback Ola! När vi känner igen oss i andra, blir det oftast lite lättare. Bearbetning tar tid och det finns inga quick fix.
Tårarna rinner när jag läser dina rader, talar du direkt till mig? Jag har tagit steget och lämnat, rätt beslut. Men det gör ohyggligt ont att ha sårat och krossat en man som hade plockat ner månen och himmelns alla stjärnor om han bara hade kunnat. Det gnager och skaver i själen att ha gjort ont och jag våndas över att meddela att jag vill lägga in om skillsmässa. Känns som att jag sparkar på någon som redan ligger.
Jag känner mig trygg i mitt beslut men mår dåligt över det.
Varmt tack för din blogg, dina ord värmer, stärker och inger hopp.
Förstår att det gör ont att lämna Alice. På sikt blir det bättre för alla, även om nuet kan vara olidligt. Blir glad över att bloggen stärker dig.
När man som bäst befinner sig i en separation där man som lämnad kämpar med sorgen, är det inte alltid så lätt att låta förnuftet råda, istället är det känslorna som tar överhanden. Vi är alla olika och hanterar våra känslotillstånd lika olika. En del sår läker inte andra gör det.
Att stanna i en relation där man inte älskar sin partner är att ödsla tid, både sin egen och sin partners, men ändå så gör det ont hos oss båda fast på olika vis.
Men det finns också de som hittar tillbaka till varandra och det tycker jag öppnar upp för ett varmt vackert ”landskap” och lägger grunden för en stabil kärlek.
Tack Michael…från Christian
Det du skriver stämmer så fullt ut. Man kan inte stanna i en relation där kärleken har dött och som i mitt fall känslorna öppnas upp för andra.
Det har nu gått drygt fyra månader sedan jag och min snart ex man beslutade att gå skilda vägar efter 16 år och tre underbara barn.
Jag kan ändå hamna i frågan var det rätt? Och svaret blir alltid detsamma, ja. Men frågan återkommer, vi fungerade ju ihop, utåt sett var det ingen som anade! Men kärleken tog slut! Ingen av oss visade några känslor för varandra. Vi hade barnen, huset och våra arbeten och allt rullade på som på löpande band.
Men det är ju tufft att upptäcka att man nu är ensam efter att ha levt i ett förhållande sedan man var nitton år och det tuffaste vara utan barnen varannan vecka.
Detta var mycket mitt eget beslut men jag tvivlar hela tiden på mig själv. Dock känner jag ingen saknad efter honom men livet hade varit enklare om vi bara fortsatt. Det hade dock förmodligen lett att vi båda blev mycket bittra.
Även om man är den som tar beslutet så gör det ändå ont!
Tack för en mycket bra blogg som stärker!
Ser inte att du kunde gjort annorlunda Elisabeth. Är kärleken död så är den. Konstgjord andning kan göra att det fungerar under kortare perioder. Förstår att det ändå är tufft. Inte lätt vara ifrån barnen. Vet precis hur det känns. Värme till dig.
Jag var sann mot mig själv. Det gick inte på något annat sätt. Jag är glad för att jag vågade och det var nog en av det bästa besluten jag tagit i mitt liv.
Tycker nu mera synd om folk som lever i en dålig relation.
Jag mår bra, barnen mår bra och jag tror att exet som var mot mår också nu bra och har tänkt om.
Bara för att man en gång bestämt sig för att leva med varandra betyder inte att man måste oavsett hur man mår. Gör slut och gå vidare om ni mår dåligt i en relation. Ni gör en tjänst för er själva och barnen.