Hon har tidigt fått lära sig att spela på sin kvinnliga sexualitet. Det har gett ”utdelning” – fram tills nu. Linjerna i ansiktet framkallar panik. Liksom spegelgestalten i provhytten.
Han är en Mr Nice Guy som är övertygad att om han bara är snäll och omtänksam, så kommer hon alltid att stanna vid hans sida. Han är mästare i anpassningens konst. De egna genuina behoven är nedstoppade i flyttlådor.
Mannens psyke är i händerna på cynism och ilska, efter det att frun lämnat honom för hans bästa vän. Bakom känslorna som speglas på ytan, känner han sig ensam och maktlös. Men vreden upplevs som lättare att bära. En inbillad stryka genom aggressionen.
Kvinnan tror, nej är övertygad om att hon inte är värd ett dugg utan man, hus och barn. Hela hennes personvärde ligger fullständigt i händerna på de yttre omständigheterna. Den inre rösten har hypnotiserat:
”Jag är värdlös!”
Vi föds med olika personlighetskärnor och sedan skulpterar livsomständigheterna oss ytterligare. Vi bygger ”Sanningar” som vi troget håller fast vid. Inte nödvändigtvis för att vill det, utan för att de omedvetna krafterna är starka. De inarbetade föreställningarna visar sig särskilt tydligt i våra parrelationer. I tvåsamheten blir vi blottade och synliga – den mänskliga spegeln mitt emot trycker på känsloknapparna.
En dag (förhoppningsvis) börjar vi se och ifrågasätter våra mönster och reaktioner. Det kan vara smärtsamma erfarenheter som tvingar oss att känna klarare, årens mognad, barn som föds, en skilsmässa m.m.
Det sägs någonstans att vi föds två gånger i det här livet: den fysiska födseln och den där vi lär känna poängen med varför vi är här. När vi börja leva med öppna och mer insiktsfulla ögon. Resan från omedvetet till medvetet. Det där hjärtklivet förändrar vår syn på oss själva, partnern och relationer i stort. Brytpunkten där vi inte tar något för givet, utan kan andas in närvaro och tacksamhet.
Vilka väl inarbetade relationssanningar skulle du må bättre av att förändra?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Är du i behov av att få prata ut med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Alltid lika givande , berikande, och insiktsfull läsning..
Jag skulle må så mycket batter om jag slutade att anpassa mig hela tiden. Att sluta tänka på att det ger sig. ”Jag klarar mig”. Bli bättre på att sätta ner hela foten och saga att nej så här vill jag inte ha det, eller så här skulle jag vilja ha det. Jag kan så klart det även nu, men anpassningen är för stor…tyvärr.
Jag skulle må mycket bättre om jag slutade med att analysera allt. Sluta nedvärdera mig själv och nöja mig med mindre för att den andra inte kan/vill ge mig det bästa. Offerkoftan ska också bort. Våga stå för vad jag vill och behöver och vara tydlig i det. Inte vara så envis/tjurskallig. Vara mindre rädd.
Skulle kunna skriva mer men vill inte fokusera mer på mina brister, utan förstärka mina possitiva sidor så kommer förändringarna att ske ❤️
Javisst borde man sätta ner foten mer och säga nej på jobbet och till arbetskamrater, vänner och män som mest ser till sin egen vinning. Har börjat men det kostar otroligt mycket eftersom omgivningen inte vill ta emot förändringen, du har ju blivit så besvärlig och motsträvig och ställer så många krav – nej jag är bara tydlig med vad som åligger mig och med vad jag vill.
Så jag är tveksam till att en förstärkning av mina positiva sidor och en tydlighet med vad jag vill, ger bra förändringar, det känns inte så.
Visst kostar det på med förändringar! Utveckling innebär nästan alltid konflikt. Och omgivningen kommer att göra motstånd. Men vad är alternativet? Jag har fått höra av den dominerande medlemmen i min ursprungsfamilj, att jag blivit så ”bråkig” de senaste åren. Och jag som är så stolt över att jag äntligen vågat öppna munnen, det har kostat många terapitimmar! Min exman blev skogstokig när jag började ställa krav, och haspade antingen ur sig en kränkande harang, eller flydde fältet. Men så vill jag ju inte ha det i en framtida relation!
Något som jag förstått att jag har kvar att träna på, är att inte halka in på den tidigare dominante partnerns verbala beteende, i tron att någon måste vinna. Då fortsätter ju bara kampen och jag brister ju också i respekt och ser inte heller min samtalspartner! Utan istället bjuda in till dialog och lyssna på den andra, även om jag nu också säger min mening. Det är inte Rätt Eller Fel, Antingen Du Eller Jag, utan Både Och som gäller. ”Stopp, det här vill/känner jag! Vad vill/känner du? Hur hittar vi BÅDA en lösning?”
Vet precis vad du menar, har också upplevt att utveckling leder till konflikter, när jag plötsligt börjar sätta ner foten och stå för mina behov. Och min exman regerar precis som din.
Vill också tacka för dina insiktsfulla tankar om att halka in på den tidigare dominante partnerns beteende. Jag känner själv att jag riskerar att hamna just där. Så det var välgörande att få tänka kring hur jag istället kan bjuda in till dialog, hitta en väg där vi båda mår bra. Hur jag kan ha tillit till processen och hitta ett lugn i att alla svar inte måste finnas på plats direkt.
Jag tänker på giraffmetoden. Eller nåt annat sätt att lugnt berätta om sina behov och sedan lyssna in den andre.
Jag funderar över vad som gör att våra exmän reagerar så som de gör. (Håkan kanske har nåt svar, som suttit i samma båt ;)?) Jag upplever min man som ”god” innerst inne. Ändå kunde vi ha dialoger som: ”jag vill prata om testamente, nu sen vi fått barn.” ”Jag skiter i dina jävla pengar!” ”Jag vantrivs så hemskt på jobbet, jag skulle vilja säga upp mig.” ”Jag tänker fan inte försörja dig!” Är det hans konflikträdsla? Underdog-känslor (jag är från tjänstemannafamilj, han från arbetarfamilj med ekonomiskt beroende hemmafruar)? Tar jag i för mycket, när jag till slut börjat uttrycka mina behov? Tyvärr var jag då inte så klok att jag sa att vi får sätta oss ner och prata igenom det här ordentligt, som vuxna mänskor…
Han har sagt att jag inte respekterat honom – och ja, jag har velat göra om sidor hos honom, som inte stämmer med det jag behöver, har jag nu förstått. Men vi är båda skyldiga till att vi inte tagit ställning till våra olikheter. För min del finns en osäkerhet. Hade jag haft överseende med hans sidor, om jag haft mer frid i mig själv? Skavet kanske satt inuti mig, ingen partner är ju perfekt! Eller om jag var mera hel, hade jag då alls attraherats honom?
Håller med, skulle vara intressant med exempelvis Håkans syn på varför våra exmän reagerar som de gör.
Jag och min exman hamnade i en destruktiv dans där vi båda var för osäkra för att kunna hantera relationen på ett sunt sätt. Jag upplever det som att min exman behövde någon som bestämde i hans liv, gav liv åt hans liv, för han kunde inte göra det själv. Å andra sidan verkade han hata att jag bestämde så mycket, han förmedlade att jag försökte styra honom. Jag å andra sidan var så beroende av att han gav mig mitt existensberättigande, eftersom jag inte kunde ge det åt mig själv, och samtidigt var jag så ledsen över att han inte älskade mig som jag hade hoppats, så att jag försökte anpassa ihjäl mig för att få kärlek.
Så visst, jag försökte göra om honom så att han skulle passa mig bättre. Och han lät mig styra och var sedan arg på det. Och båda kände vi oss otillräckliga.
Angående dina slutfrågor; jag tror att det satt ett skav i både mig och honom. Men jag tror inte heller att jag skulle attraherats av honom om jag hade varit mer hel. Jag tänker att genom att bli mer hel kommer jag att attraheras av män som är mer hela. Och då kommer det inte att finnas någon maktkamp som det fanns i mitt äktenskap. För visst, jag tror att man kan ha mer överseende om man har mer frid i sig själv. Men jag har ingen lust längre att lägga mitt liv på att vara överseende. Jag vill leva med någon som själv har mer frid i sig själv.
Marianne och Celeste, hur jag än gör så lyckas jag inte lägga in min kommentar… verkar som mina bokstäver som jag har fått till förfogande snart är slut 🙂
Har man en dagsranson? Det kanske går i en annan tråd? Har du försökt i Michaels senaste?
Celeste och Marianne, det är men en varm och igenkännande känsla jag läser era inlägg och tankar kring era upplevelser. Inte bara nu utan även tidigare. Vi har alla levt i känslomässigt stukade relationer med män som verkar ha betett sig på ungefär samma sätt. Egentligen schyssta, snälla, omtyckta män men där vi inte fått till våra relationer. En oerhörd längtan från båda sidor efter närhet och djup förståelse men vi hade inte förmågan. Otroligt tragiskt egentligen.
Jag har också tänkt väldigt mycket på min och min exmans relation och våra taggiga och lite trasiga sidor och hur det kanske var just det ojämna som gjorde att vi en gång attraherades så starkt. Att nu när vi inte är överens om den viktiga förändring som måste till, liksom inte fyller i varandra lika självklart. Att jag vill ha en levande, mångsidig och ömsesidig dialog besvaras nu med tystnad och jag vet inte riktigt vad det står för. Även jag har relativt nyligen fått höra att jag styr honom med mina frågor, att jag på något sätt mästrar, men där jag snarare uppfattar mina resonemang som nyfikna och kanske något smått provocerande för att få fram en reaktion. Hur kan man tro att tystnad ska leda någonstans? Jag känner att jag för första gången i mitt liv kan föra en dialog om vad jag vill och behöver i en relation och kan idag se att just det är nyckeln till något sunt, något att må bra i. Insikten om att det verkligen finns en möjlighet att leva i en levande relation känns hoppingivande.
Det verkar inte bättre än att man har en viss ranson bokstäver….får försöka längre fram i någon tråd. Tycker frågeställningen är viktig, jag känner så igen mig i det som ni beskriver.
Tack, Helene, så värmande att följas åt! ❤️
Just det där att jag styr och mästrar har jag nu också fått höra, när jag nu äntligen öppnar munnen. Han slänger på luren titt som tätt, när jag tycker att jag uttrycker mig på ett neutralt sätt. Alla kvinnor är ekonomiskt beroende hemmafruar i hans släkt, kan det vara något i det, att kvinnorna inte tar sig ton? Eller är det så att jag i min nya ansträngning att verkligen tala, glömmer att känna genuint intresse för mottagaren? Att jag på något vis basunerar ut vad jag vill och själv blir en ”bestämmare”, för att dölja min egen osäkerhet. Jag misstänker att det är så. Jag tror man måste kommunicera: ”det här vill jag, jag är jätteintresserad av vad du vill också!” Jag tror det är så, mina barn säger lyckligtvis ifrån ibland ”Mamma, nu är du som mormor!”
I övrigt, jag tror han träffat en ny. Bara misstankar ännu. Men det gör jätteont! Innan har jag ju levt i föreställningen, att han brutit för att han inte orkade med krisen och konflikten kring vårt tredje barn som inte blev. Att det skulle finnas en möjlighet att gå tillbaka… Men nu? Fortsättning följer…
Vet du Celeste, jag tror någonstans att nu när jag, och säkert alla vi som vaknat upp, liksom spelar på andra planhalvan – dvs med rak och tydlig kommunikation, så upplevs det som skrämmande. I samtal med min exman så handlar hans argument föga om att se framåt, se hur vi förändrats, att vi numera faktiskt pratar med varandra vilket vi knappt gjorde tidigare – utan mer om att varför det skulle fungera nu när det inte gjorde det tidigare. Han kommer också med synpunkter att det skulle vara jobbigt för barnen om vi skulle försöka igen och det inte skulle hålla. Ja, listan kan göras lång. Han bygger argument helt baserade på historien som en ursäkt för att slippa försöka. Rädslorna är så påtagliga eftersom han förstår att en ny relation måste handla om förändring hos oss båda. Jag har pratat mycket om att det här handlar ju faktiskt om en nödvändig förändring oavsett med vem vi i framtiden kommer att vara i en relation med. Det är oundvikligt. Nu är vi i ett läge där han inte vill prata relationsfrågor alls. Han är bara tyst.
Det blir liksom bara barn, praktiskt och väder och vind. Samtidigt kommer jag i vårt fall inte ifrån, att trots allt så visar han mer känslor än han har tänkt. Det sipprar liksom emellan. Han öppnar upp lite och stänger sedan till – en rörelse, ett vågskvalp fram och tillbaka.
Jag förstår att misstankarna om en annan gör ont. Jag vet hur det känns, och jag vet hur utlämnad man känner sig. Man vill veta allt, men ändå inte – och samtidigt har man ingen rätt. Jag upptäckte min svartsjuka sida när det inträffade och det är inte vackert. Men viktigt att inse vad det handlar om. Att omfamna sig själv trots de mindre smickrande sidorna.
Tack Helene för dina kloka ord. Och jag tror liksom du att när vi plötsligt börjar med rak och tydlig kommunikation så blir vi skrämmande, för att vi vet vad vi vill och förmedlar det, för att vi inte längre är superlyhörda för den andre och anpassar oss, såklart blir det skrämmande
Och Celeste, känner så med dig i din obehagliga upptäckt. Jag vet hur det är att vilja veta allt om vad han gör och inte. Jag fick till slut helt enkelt sätta stopp, avbryta mitt malande i huvudet om vad han gjorde. Det var skittufft, men stärkte mig. Jag minns hur jag en dag kom på att det faktiskt till slut hade hjälpt att stålsätta mig, det var en helg när jag hade vårt barn och jag insåg att jag ju inte hade tänkt på vad exet gjorde, trots att han alltså hade alla möjligheter just då att vara med någon ny.
Sedan tänker jag kring det ni båda skriver om att försöka igen med exmaken. Jag kan ärligt säga att jag orkar inte lägga ner någon energi längre på att försöka se om min exman har utvecklats, på att leta mig in i hans tystnad, på att acceptera hans ”jag för så gott jag kan”. Visst hade vi en fantastisk kärlek, men jag orkar inte med kärlek som är ett jävla jobb längre. Jag vill ha kärlek som är lätt, smidig. Inte med det sagt att jag inte vill kompromissa och att jag inte förstår att man måste jobba på sin relation, självklart. Men jag vill inte längre ägna min tid åt en person som låter mig göra det mesta jobbet. Jag är så färdig med det.
Visst är det så Marianne. När vi plötsligt börjar prata och säga något vettigt med substans – ja, då blir det säkert skrämmande. Jag har varit anpassad till tusen genom åren. Aldrig egentligen tagit upp något djupt och blottat mig och mitt inre för min exman. Jag har tänkt på varför det blev så och det var nog bara något som smög sig på genom åren. En naiv inställning till att en relation bara är, rullar på, man gör som andra ser ut att göra. Till slut var jag livrädd för att sticka ut och bli obekväm, och anpassade mig till det jag trodde förväntades av mig. Jag förstår idag att det handlade om en rädsla för att bli lämnad. Så att jag idag gärna, mer än gärna, pratar om vikten av förändring och vill vända på stenar och förklara vad jag har upptäckt, det måste uppfattas som skrämmande i jämförelse med hur det var innan vår separation.
Jag har varit så säker på min inställning till vad jag känner och tror ang en ny relation med min exman, men idag förstår jag samtidigt att jag inte kan förändra en annan människa lika lite som jag kan övertala någon att tro på det jag gör. Jag tror att våra felaktiga relationsmönster som präglat oss sedan barnsben hindrar oss att leva i en sund relation fullt ut. Många gånger har jag tänkt – varför har ingen berättat det här tidigare? Genom att inse det, så blir det liksom så enkelt att se vad alla dikeskörningar i mitt äktenskap handlade om. Jag känner fortfarande en djup kärlek för min exman, trots att jag var den som lämnade, och ibland blir jag fundersam över om min duktiga-flicka-mentalitet spelar mig ett spratt. Att jag ännu en gång ska visa mig på styva linan och visa att jag klarar av att hitta tillbaka till min man. Vi har attraktion, gillar att vara tillsammans, även om det nu förekommer mer sällan då han vill hålla avstånd, och vi har idag samtal som vi inte hade tidigare. Men han vill inte komma för nära. När det händer blir han tyst på flera plan och återtar en position liksom hos en avlägsen släkting. När jag lägger samman alla delar så växer bilden fram av vad det egentligen handlar om – han är skiträdd för han inser att en ny relation med mig innebär att han måste slänga sig ut i något som är allt annat än ytligt. Det handlar om att omvärdera allt det vi tidigare byggde vårt äktenskap på och hitta nya byggstenar. Jag är också rädd, livrädd, men för mig finns det inget alternativ.
Jag säger som du Marianne, jag vill att kärleken ska vara lätt, självklar och smidig. Jag ska inte behöva slita och streta för att få till mitt liv med den jag älskar. Jag vet att jag inte kan dra det här i långbänk, men just nu får allt bara vara. Jag har märkt att just tid har varit en fantastisk sak i att landa och hitta rätt.
Behöver lära mig att jag inte är värdelös och sluta skämmas för att han lämnade mig.
Att våga släppa taget.Förlora både inför mig själv och partnern.
Förstå att jag inte alltid har rätt.
Ta bort fixarmentaliteten och ibland bara acceptera läget precis som det är.
Utan förenklingar,försköningar och bortrationaliseringar.
Se nuet i dess tydlighet och jobba därifrån.
Inte hålla på och tramsa och jamsa för att få det som jag vill.
Våga se min partner för den han är.
Låta honom få ta den plats han ska ha utan att jag är där och nafsar på hans utrymme.
Att förstå att först när jag själv är neutral,mjuk och öppen så kan jag se helheten.Inte annars.
Då är jag så fylld av min egen rättfärdighet och vet precis hur livet ska levas och framför allt hur vi ska skapa ett gemensamt liv som blir bra för oss båda.
Han behöver inte ens bidra med sina tankar och mål,de har jag redan listat ut åt honom 🙂
Jag älskar dina texter. Dom ger en insikt och motivation.
Lever just nu i en destruktiv relation med en spelberoende, där svek är en daglig vara. Har alltid dragit mig till de destruktiva. Träffade killen i samma veva som jag blev utskriven från behandlingshem och första kvällen vi träffades bröt sig mitt ex in hos mig och misshandlade mig.
Har börjat träffat en kollega utanför jobbet. Världens snällaste människa som får mig att känna mig som en människa igen, jag lever när jag är med honom. Jag finns, mina känslor finns. Han är definationen av en gentleman. Lugn och trygg i sig själv. Har väldigt svårt för närhet pga av övergrepp som barn.. men med han är det som varenda cell i kroppen slappnar av. Så annorlunda. Så underbart. Jag behöver inte stänga av, jag kan vara närvarande och känna. NJUTA! Men så slutar de att jag ligger på kvällarna och tänker att jag såklart aldrig skulle kunna ha en relation med en sån underbar människa, för hur skulle han orka det? Så jag stannar i det destruktiva. Varför är det så? Jag vill leva, leva mitt liv. Bli sedd, få Känna utan att skuldbeläggas. Allt de jag vill kan jag få. Men i sista sekund väljer jag Destruktiva vägen. Det lugna, trygga ger mig panik.
Kanske är ett av mina kvarvarande automatiska relationsbeteenden att vara övertygad om att det inte finns några lediga män som gjort resan från omedvetet till medvetet? Eller att den tanken i alla fall är en konsekvens av ett automatiskt beteende?
Tänker att jag varit så van med att jag inte får sätta upp spelregler för mina egna behov. Och att ni när jag till slut börjar sätta upp spelregler så är det som att när jag vågar det, så tror jag istället inte på att det kan finnas någon som vill leva med mig. För den tanken går jag omkring med; de männen finns inte, och när jag ser här på bloggen att ni finns, så tänker jag ”i alla fall inte här i närheten av där jag bor”.
Det är som att jag inte tillåter mig själv att tro att jag är värd att få en relation där jag kan må bra. Tänker att detta är en tanke jag måste släppa. Tänker att jag ska tänka att jag är värd att se till mina behov på ett sunt sätt, och jag är värd att ha en relation med en man som gör detsamma.
Visst ska du välja och kan hitta någon som är värd dig! För mig känns det också lite som om jag fått en omöjlig kravspecifikation för MAN 2.0. Men så tänker jag, jag har ju hittat varma, pålitliga, goda, intressanta vänner, utan att sitta med en checklista. Där behövs ingen perfektionism, bara mänskliga, ömsesidiga möten. Hoppas det kan bli så med en ny man också!
Jag tänker att om riktig äkta kärlek finns i relationen med respekt, båda blir sedda, trygghet, berörda fysiskt och känslomässigt, där tillit och en god kommunikation finns så kan båda parter få utrymme att tillgodose sitt och varandras behov utan att någon känner sig åsidosatt eller känner sig rädda för partnerns eventuella utveckling/förändring.
Det är när man måste ”tumma” på sina grundvärderingar som man börjar tvivla på om man vistas på rätt plats med rätt person.
Utan kommunikation, finns det ingen relation.
Utan respekt, finns det ingen grund för kärlek.
Utan tillit, finns det ingen anledning att fortsätta.
LA, dina tre sista rader går rakt in! Så sant. Så enkelt.
Dina sista ord där, så sanna…
LA
Kan bara hålla med Håkan och Tessie om de tre sista raderna, spot on.