När vi är i slutet av ”mardröms” löprundan ropar min vän Jarno: ”It´s how we end that matters!” Det ligger mycket i de orden. Hur möter vi motståndet i bröstkorgen?
Pappa sa till mig som barn: ”en bra förlorare är en stark person.” Handlade inte om att trycka ned känslor, utan känna men samtidigt inte att låta dem slå på en själv och andra.
Hade en klient som berörde mig med sin upprätta inställning – hans fru sedan många år ville skiljas. Han skulle kunna ha alla möjliga ursäkter och anledningar till utåtagerande ilska, ”göra det svårt för den andre” attityd m.m. Istället – inga försök till ekonomisk eller sexuell manipulation för att ”vinna tillbaka” henne. Han hade verkligen gjort upp med offer och härskarmentaliteten. Bara en inställning av att hon skulle ha det bra och komma på fötter med sitt nya liv.
Visst kände han besvikelse men trots känslorna var omtanken än viktigare: ”det handlar om att släppa förväntningarna.”
En kvinna uttalar: ”det finns inget sexigare än en man med impulskontroll.”
Vi äger inte en annans val men däremot våra handlingar. Minns tillbaka när jag satt vid havet en varm septemberdag och tänkte: ”fy fan!” För att sedan komma på mig själv: ”det upphör här! Nu riktar jag blicken åt ett bättre håll.” Kunde plötsligt höra vågorna, känna dofterna och se solstrålarna dansa för mig på den spegelblanka ytan.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag är nyseparerad och känner mig nere. Önskar bara att känslorna försvinner och man kan gå vidare och bygga ett nytt liv.
Tiden läker alla sår, eller ?
Känslorna kan nog finnas kvar en lång stund. Sedan beror det kanske på hur separationen gick till. Om vem som sitter med känslorna kvar.
Körde själv en nästan 3 veckors live-musikterapi på kvällar och nätter.
För säkerhets skull med musik som betytt något för mig och där jag alltid kunnat förlika mig med texterna.
Alla känslor kunde jag sedan koka ner till de allra innersta känslorna. Därefter skrev jag ner dem.
Var en sagolik hjälp för mig. Nu kan jag till och med lyssna på de flesta av Eldkvarns låtar utan att tårarna sprutar.
Finns någon kvar 🙂 Men annars kan jag faktiskt le och känna en inombords glädje.
Men jag har också lagt om så gott som allt i mitt liv. Allt från det privata till jobb, hus och hem. Varenda gammal rutin är utstädad och ersatt med nya.
Börjat fokusera utifrån små förståndiga knep från terapeuter och, just nu, ”Munken som sålde sin Ferrari”.
Trots stundtals tunga känslor börjar jag känna ett frid som jag inte upplevt på, gud vet hur många år.
Detta lugn hjälper upp tyngden i min förlust. Även om den kanske bara är tillfällig.
Häng i. Prova allt du inte gjort tidigare. Fokusera på något nytt hur svårt det än är.
Blir garanterat lite, lite lättare varje dag.
Till slut har du med säkerhet funnit det som passar dig 🙂
önskar jag kunde släppa allt gammalt och se åt ett annat håll. Kanske är det svårare att göra det för att jag stannade för länge i ett förhållande där jag var ensam i tvåsamheten.
Nog ingenting med tiden att göra utan med känslor och det faktum. Vi är bara människor.
Normalt tror jag att vi alla som har någon form av känslor och samvete reagerar på detta sätt. Övertygad att det är fullkomligt normalt.
Självklart tar det tid. Bara att inse. Men om du inte redan gjort det. Ta hjälp av ett proffs. Fantastiskt bra hjälp att få. Och fungerar inte den första så prova en till tills du känner att ni matchar.
Då blir det jättebra 🙂
Jag håller verkligen med, den dag man accepterar att man har hundra procent ansvar för sitt eget liv, sina egna reaktioner, sina egna förväntningar och sitt eget agerande så blir livet så oändligt mycket lättare att leva, för då slutar man kämpa emot och slåss mot allt som händer och vänder istället båten nedströms för att flyta med och njuta av allt det nya som kommer till en.
Det kopplar tillbaks till paddan och skorpionen tycker jag, inte bara kan paddan inte förändra skorpionen, han kan inte heller klandra skorpionen för att den gör vad alla skorpioner gör. Med andra ord, det tjänar ingenting till att skylla på varandra, helt enkelt för att det är irrelevant vems felet är, gjort är gjort, ”you can’t un-ring a bell”. Det enda som kommer ur att leta fel och någon att skylla på är att det kostar energi och välmående och den energin gör mycket mer nytta för det egna välmåendet om den är framåtriktad. Man behöver inte ens förstå allting, man kan bara acceptera att det är som det är och lämna det bakom sig.
Charlotta
Jag upplever min sambo som en man med härskarmentalitet, men ju närmre jag närmar mig en separation så försöker jag istället tänka att ”vi fungerar inte tillsammans” och ”vi kommer inte överens” istället för att lägga allt på honom. För visst är det så, att även om han sårar mig ofta, så är inte jag utan fel och brister. Jag vill inte lägga skuld på någon av oss, utan tänka ”nej, det är gick inte, vi är fel för varandra”.
Mmm det här är såå kloka ord. Jag har själv provat att agera ut min besvikelse, sorg, maktlöshet, bitterhet, viljan att fråga för att förstå. Några gånger. Inte kunnat släppa taget på ett värdigt sätt och med självrespekt. Blivit avvisad när jag minst av allt behövde eller önskade det. Ni vet…känslorna som växer kan bli så enorma å göra sååå jävla ont. Det jag hur som helst skulle komma till är att jag inte kunde härbärgera, se framåt, släppa. Jag ville prata med personen, få svar, förstå, visa mina känslor etc. Och ringde, skrev sms…desperat! MEN det ökade bara avvisandet (såklart) och dessutom tillkom skuldkänslorna över mitt eget dåliga beteende, och jag började bara skämmas mer å mer å förakta mig själv mer å mer. Tillslut gick jag å pratade med en psykolog. Å sen vet jag inte riktigt vad som gjorde att det vände. Men en kväll på krogen så mötte jag honom med hans nya tjej å jag kände mig stark för första gången å hörde mig själv faktiskt tänka: VA, valde du HENNE framför MIG? Åsså KÄNDE jag: DIN FÖRLUST. LYCKA TILL 😀
Och sen måste jag tillägga. ACCEPTERANDET. Det var nog det som hände mig tillslut. Å det var först då jag kunde börja se framåt igen. Å jag kommer ALDRIG MER göra mig själv illa genom att kämpa för eller böna å be om något som inte ges till mig frivilligt! DET HAR JAG LOVAT MIG SJÄLV. Nästa gång jag får hjärtat krossat (jag hoppas iof det inte händer igen) så kommer jag visa mig själv å andra att min självrespekt är viktigast av allt.
Det låter bra det, Petra! Klappa dig själv på axeln och sträck på dig för allt det svåra utvecklingsarbete du gjort. 🙂
Charlotta
Mmm, fast jag har aldrig släppt in nån på riktigt efter det där. Å jag är livrädd för att hamna där igen å upprepa samma mönster. Men TROR ju att jag kommer kunna välja att agera på nåt bättre sätt. Men är väldigt osäker på om jag faktiskt skulle fixa det. Men då ska jag gå till nån å prata på en gång.
TACK förresten ❤️
OCH NU kan jag tom träffa honom å hans tjej å hälsa glatt å det gör inte sådär ont längre. Det är bara skönt att jag faktiskt kan tänka: Ni är faktiskt jättefina ihop! Jag tror det här blev rätt.
På ett sätt positiva med att få sitt hjärta krossat är att det innebär att man faktiskt älskat någon väldigt mycket.
Kanske stämmer in på tesen: Action vs re-action.
Den kärlek man känner för den man älskar kommer tillbaka i form av krossat hjärta eller känslor vid ett uppbrott.
Nu spelar väl uppbrottets orsak in lite grann. Men om det inte är fråga om vidriga saker som otrohet eller liknande. Då tror jag teorin är ganska så rätt 🙂
Också skillnad om man blir lämnad eller är den som lämnar.
Tack Petra35 för ditt inlägg! Behövde verkligen läsa det i dag. Känner igen mig mycket… Starka känslor som är så svåra att härbergera, viljan att prata och förstå och svårigheten att acceptera det som blev… Även om jag inte agerade jättedesperat så räckte det ändå för att jag skulle känna skuldkänslor och självförakt (vilket nog beror på andra saker också) och tycka att jag borde hanterat det bättre.
Kram
Hör av dig när du e redo för en fika Anna ❤️
Det ska jag
Som när man nästan skulle vilja kräla i stoftet vid någons fötter och böna och be 🙂
Värst är väl när känslorna är enkelriktade. Då är man inte ens på samma planhalva. Kanske inte ens på samma planet.
Men något som är jobbigt är om man inte får svar. Kan själv sitta och fundera och analysera saker som jag verkligen vill få svar på.
Tack vare bra terapeuter, som får mig att förstå, har jag dock än så länge avstått.
Får tro att jag kommer få alla svar. Kanske inom kort. För det kan vara ett väldigt bra sätt för en själv att få bearbeta och rensa bort.
Men just nu skulle det ändå inte vara till gagn. Kanske skulle det leda till tråkigheter. Och då är det bättre att fokusera på god karma 🙂
Finns ju ett eget samvete också som jag tror mår bättre av att avstå vissa saker. Har jag hört och lärt
Men det var riktigt starkt av dig som du hanterade krogbesöket.
Det hoppas jag själv slippa vara med om. Men om det skulle hända skall jag hantera det som du gjorde.
För det är det säkert ingen som har förväntat sig. Bara den vetskapen är skäl att bli glad för en lång period 🙂
Hej Peter!!! Jag håller med dig, man vill verkligen förstå för att kunna acceptera. Men det e nog så att man får acceptera utan att kunna förstå. Å leva med hoppet om att tillslut få svar, eller helt enkelt bli av med behovet att förstå. Å det försvann efter ett tag för mig. Accepterandet visade sig vara viktigast. 😀 Tack för din komplimang kring krogbesöket. Jag kan säga att jag mött honom själv ute tidigare å då slutade det alltid med att jag blev ledsen å fick åka hem. Så det här att det gick bra, det hände mig bara tillslut. Det kommer hända dig också! ❤️
Eller som man säger till mig.
Vad kan du göra åt det om det skulle hända ?
Finns bara som jag ser det 2 alternativ.
– Bete sig som en gris och visa att man inte lärt något
– Göra som du och säkert skapa mängder med tvivel
hos alla och envar
För man skall ju bli vansinnig enligt många. Och då är det roligare att dem inte får vatten på kvarnen 🙂
Som det står. En av mina absoluta favoriter
”Månn’ ädlare att lida och fördraga.
Ett bittert ödes styng och pilar eller
att ta till vapen mot ett hav av kval………” osv
Tror oxå att accepterandet är viktigast.
Du har utvecklats och blivit mkt starkare pga vad du har varit med om.
Du behöver inte vara rädd för att möta prinsen. Det kommer att bli bra.
Kram till dig ❤️
Nu fick du mig att grina en skvätt ❤️:-D
Jag tycker verkligen att det är så jobbigt att göra slut. Det svåraste jag vet. Att säga det på ett sätt som inte sårar och gör den andra ledsen finns ju inte. Hur man än lindar orden så finns ändå det sårande budskapet där, att man inte längre vill vara tillsammans.
Det är svårare i vuxen ålder när man har en hel familj att ta hänsyn till.
Fast jag har alltid haft svårt att avsluta, även som väldigt ung, alltid dragit ut på tiden, vill inte såra, vill inte vara den som tar det tunga beslutet. Fast jag har slutat älska de killarna/männen så har jag alltid brytt mig om dom in i det sista. Velat att de ska ha det bra.
Ibland har jag behövt hjälp på traven.
Mitt förra 15-åriga förhållande hade jag ju så svårt att avsluta. Älskade inte min man längre men ville inte vara den som splittrar familjen och river upp barnen från sin trygghet.
Vi hade det bra men jag kände ingen kärlek längre.
Några gånger tog han upp det och tyckte att det kändes som att jag inte älskade honom längre.
Jag övertygade honom att jag gjorde det, ansträngde mig ett tag men sen var man där igen. Finns inte känslorna så går det inte.
Till slut sa han ”Jag är helt säker på att du inte älskar mig längre, jag älskar dig fortfarande men både du och jag förtjänar något bättre.”
Då var jag färdig med min process och redo för ett nytt liv utan honom.
Vi grät och stöttade varandra, var ledsna över att det var slut. Han ångrade sig efter ett tag och ville att vi skulle försöka igen men jag visste att det inte var någon ide. Det var färdigt.
Bodde ihop fyra månader till innan jag fick lägenhet. Barnen fick tid att bearbeta förändringen.
Han hjälpte till med flytten, skruvade ihop möbler och såg till att barnen o jag fick det bra i vårt nya boende.
Det är tio år sen nu och vi funkar fortfarande bra ihop och har ett bra samarbete kring barnen.
Alla avslut har blivit bra i mitt liv. Trots att det har varit jobbigt så har båda parterna hanterat det bra, med respekt och omtanke för den andra.
Det är jag tacksam för.
Alltså jag kunde inte hamna mer rätt idag. Dagens inlägg och kommentarerna är vad jag precis behövde få läsa. Jag har hållit på just det som ni skriver om. Jag försöker vara stark och acceptera. Har varit stolt över mig själv att jag faktiskt inte är passiv genom att gå och lägga mig. Jag sitter och jobbar med en självhjälpsbok. Rätt som det är får jag dippar, tankar, känlsor. Slänger först iväg ett snällt sms, men det slutar alltid med att det kommer en pik, eller att jag beklagar mig över att han lämnar mig. Klart han blir sur och ger mig kyla eller totalt ignorerar mig. Mina känslor översvämmar mig och det var mitt eget fel som öppnade den dörren till ingen kontroll över sina känslor.
Acceptera säger ni utan att behöva förstå. Jag jobbar på det, men så svårt. Är det egentligen inte som att lägga lock på sina känslor? Jo jag vet att det handlar om hur man väljer att tänka…..aaagghh…så svårt. Men klart att jag inte skall ge upp, träna, träna omprogramera sig varje dag. Påminna mig om allt jag har i stället på vad jag har förlorat. Ibland känns det bara som tomma ord man säger, men det kanske sätter sig efter ett tag.
Ge utrymme för personen som anstränger sig för att vara en del av ditt liv Eww – även om känslorna just nu är hemskt jobbiga, så kommer det en dag då du KÄNNER ditt självvärde. Och du kommer aldrig mer förhandlar bort det genom att be om brödsmulor. Varma tankar till dig.
Var inte för hård mot dig själv bara 😀 För mig tror jag det MESTA handlade om att tiden läker!!! ❤️ ALLT HAR SIN TID ❤️
Hmm…jag känner nog inte mitt självvärde på riktigt än, för jag kämpar fortfarande för att få brödsmulor ibland. Eller om jag får en liten brödsmula så SLUKAR jag den och har väldigt svårt att inte hoppas på att få en till, å en till…jag e SÅ JÄDRA HUNGRIG :-S
Fast samtidigt så förstår jag att det är därför jag hamnat där jag hamnat. Att jag tagit det lilla jag fått. Att jag inte skyddat mig å avstått från smulorna. Det måste vara bättre att gå hungrig än att tumma på självvärdet.
Petra, tror du att kan nå dit att inte förhandla om småsmulor?
Jag vet inte. Men jag försöker…
Tack snälla Michael och Petra för värmande ord. Tårarna började rinna…
När jag sökte tröst/svar. Frågade varför han var så känslokall. Fick jag till svar att allt kretsade inte runt mig, jag är inte viktigare än andra. Jag hade ett omoget beteende som jag borde be om ursäkt för. Jag verkade inte fatta något och borde på allvar söka hjälp. Jag har ingen verklighetsuppfattning, mitt beteende har inte med någon utbrändhet att göra, jag är sådan som person…. japp…..
Jag måste bestämma mig, vilket jag tycker att jag har gjort några gånger, sen kommer de dipparna och jag hinner göra ngt tokigt som tar bort min självrespekt
Aj, vad jag kände igen mig i det du skriver om din utbrändhet Eww.. Jag har varit sjuk i utmattningsdepression och hade bland annat svår ångest. Jag kunde ligga i sängen på kvällen och skrika av ångest och dra mig själv i håret.. Fick impulser att springa ut och ned till älven… (Men följde inte impulserna, tack gode gud..) Jag skrek till min sambo att komma och hålla om mig.. Och vad tror ni han gjorde… Jo satt vid datorn med stenansikte… Ignorerade mig… Jag hör själv hur sjukt hans beteende låter.. Och jag förstår i efterhand hur sjuk jag var.. Nu är jag frisk men bär hela tiden med mig att han inte kommer att finnas för mig om jag blir sjuk igen. När jag är frisk och glad och problemfri är jag bra för honom, men han klarar inte av att finnas för mig när jag behöver stöd..
Logiskt verkar du vara en vinnare.
Tycker inte om att man behandlar någon ”som ligger ner” på det sättet.
Då har man själv något problem att ta tag i.
Vet. För jag har själv varit där. Men jag tog mig till slut ur det hela.
Tycker din självrespekt verkar betydligt bättre än hans.
Utan du kan allt stå där med huvudet högt
BAMSEKRAAAAM ❤️❤️❤️
Som jag ser det är det inte samma sak som att lägga lock på känslorna. Att lägga lock på innebär att inte tillåta sig att känna, att försöka låtsas som om det inte har hänt, att förneka känslorna, och det är sällan en god idé. Men att acceptera och gå vidare utan att gräva i det för att få en förklaring och försöka förstå är inte samma sak som att du inte får känna det du känner, det betyder bara att du inte agerar på dina känslor, i alla fall inte på ett sätt som involverar ditt ex. Om du agerar på känslorna på ett annat sätt, t ex att du ger dig ut att springa eller går till gymmet eller beställer tid för samtalsstöd så är det samtliga bra sätt att agera ut känslor under eget ansvar. Det är aldrig fel att känna som man gör, men man behöver inte alltid agera ut det man känner.
Charlotta
Charlotta…du är en gammal å klok själ du – tack för din vägledning
Varmt tack Petra! Gammal och klok eller gammal och träig, det beror helt på vem du frågar och när. 😀 😉
Charlotta
HAHAHA ❤️❤️❤️
Kloka ord som vanligt Charlotta! 🙂
Det skall jag ta till mig och påminna mig flera gånger om dagen. Jag får lov att känna det jag känner, men inte agera ut på känslorna. Välja att bearbeta dem med nya vanor och tankemönster.
Tack!
Det är bra Eww!
Ibland behöver man nya vanor och tankemönster, att inte fastna i sina tankefällor.
Lycka till och styrkekramar till dig!
Väl bekomme! 🙂 Kom ihåg att dina känslor är aldrig fel, anklaga dig inte för att känna fel eller att känna saker som du inte borde känna, det gör dig bara olycklig. Låt känslorna komma, undersök dem och konstatera vad de handlar om, tacka dem för deras budskap och låt dem sedan segla vidare. Känslorna har all rätt att finnas där men du behöver inte låta dem styra ditt liv. Kram på dig Eww!
Charlotta
Man är nog hjälte lite till mans när man håller sig på benen efter en separation.
Som en kamrat uttryckte det. Vissa tar tag i själva. Vissa spelar golf och vissa tar till flaskan.
Inser då att vi som håller huvudet högt fast det är jobbigt stundtals är vinnare i längden och kommer gå stärkta ur det som hänt.
Jag ville också förstå. Oavsett så anser jag det är en rättighet.
Men som jag skrev tidigare. Det kommer när det kommer.
Och jag har under många nätter i rad haft det tungt när jag tänker på vissa saker. Oundvikligt.
Sedan kan jag inte förstå varför han skall bete sig illa för att du skickar ett sms. Oavsett kan han behandla dig med respekt och förståelse. I synnerhet om det var han som lämnade dig.
Och inte behöver du tycka det är fel som öppnar upp dörren till dina kanske innersta känslor. Då skulle du sett mig 🙂
Precis vad jag gjorde. Med öppna spjäll. Hjälpte mig väldigt, väldigt mycket i min bearbetning. Du är människa med känslor. Tycker jag är bra.
Och glöm inte. ”After the storm there’s a golden sky……..”
Jag har läst igenom ganska många blogginlägg och kommentarerna där till. Självklart har jag inte alla svaren än, men börjar förstå mer och mer om det stora arbetet ligger hos mig. Det har varit tungt och fruktansvärt att inse just frasen: ”Offer för omständigheterna”. låter så ynkligt och patetiskt.
Det är precis det jag har gjort, skyllt på allt annat, istället för att se mitt egna värde och lägga energin på vad vill jag, vad tycker jag om och hur skulle jag vilja ha det.
Det är även skrämmande att jag hann bli så gammal för att börja förstå de här dåliga tankarna, känslorna och mina reaktioner på det.
Anledningen till att han blir arg är för att jag pikar mellan raderna, t ex känns det toppenbra nu med ditt nya liv.
Jag förstår nu att det är min bitterhet som talar. Klart att det är omoget, men det förstår man kanske inte först när man skriver det. Jag förstod det bättre efter ha läst ett blogginlägg om att inte reagera på sina känlsor. Göra sig till offer, sända iväg sms för att få reaktioner från andra sidan, reaktionen man får är ändå inte den man hoppas på och man har förlorat sin självrespekt.
Jag har bett om ursäkt och skrivit att jag förstår att jag måste vända mig till mig själv för svar och insikt. Anledningen att jag beter mig så här är pga alla mina känslor av ilska, ledsamhet, bitterhet etc
Han svarade med att han godtar min ursäkt och att han är inte intresserad av anledningen till mitt beteende, bara det kommer en ursäkt så är det okej, så har han förnuft nog att förstå att jag har mycket jag måste jobba med.
Jag försöker inte överanalysera hans sms. Kanske är det min första reaktion på förutfattade om mina gamla tankemönster som tycker fortfarande att han är fullständigt iskall och jag känner mig som om jag bara är en ytlig bekant.
Här sätter jag stopp.
Han har skriver hur det har gått för honom på Högskoleprovet. Han vill dela det med mig så som vi alltid har gjort. Han vill att jag är med på hans resa. Han hoppas på höga poäng annars kommer han begära extra tid pga dyskalkyli , han behöver mer tid, han kan räkna matte osv
Jag svarar: Gör det! Det kommer säkert att bli bra nu som sen!
Jag lovar er: inget spel från min sida, inget maktspel, inget spel att jag har blivit kall eller cool.
Det var för mig själv, jag vill inte bli sårad, jag vill inte känna mig utnyttjad, jag vill inte känna mig dum.
Jag vet inte om ni förstår mitt svammel.
Det kändes som jag sa stopp till mig själv, vad vet jag, det har bara gått några timmar. Nånstans kände jag att jag inte ville dra ut på mitt lidande, det är över….. (det är vad det känns som nu. Jag hoppas att jag inte får något självömkande återfall senare).
Tack för er respons, Petra, Överlevnadsguiden, Josifina & Peter
Grattis Eww! Det låter som om du har kommit till en viktig insikt om vilken roll du har i ditt eget liv och vad det innebär. 🙂
Charlotta
Tack själv.
Och om du får återfall. Spelar inte så stor roll. Tror jag vi alla får titt som tätt.
Men de kommer mindre och mindre ofta nu.
Skall till en väldig übermänniska för att inte råka ut för lite bakslag då och då.
Utifrån det du skriver så har du så mycket sunt förnuft att du inte behöver oroa dig tycker jag
Magdalena, jag tror att oftast vet vi nog vad som är felet. I mitt fall är jag ganska säker på att han är den stora energitjuven och det är han som får mig att må dåligt, eller rättare sagt, jag låter honom få mig att må dåligt och jag låter honom ta min energi.
Och efter vad jag har läst dessa dagarna så handlar det mycket om vad man har varit med om tidigare och man har svårt med att känna sitt eget värde.
Jag har aldrig lämnat ett förhållande, trots att jag har vetat att det är inget bra förhållande. Jag har alltid blivit lämnad som slutar i fullständigt kaos, ingen som helst kontroll på mina känslor. Känslan att ha blivit övergiven IGEN är så enorm.
Jag tror att det är pytte pyttesmå skillnader denna gången, jag har varit på benen, jag har valt att ladda ned en självhjälpsbok, jag har suttit och jobbat med den några timmar om dagen, jag har hållt lägenheten någorlunda städat. Självklart har jag fått mina gråtattacker och skickat mina varfö- sms -osv
Idag har jag inte varit lika pigg och varit i sängen lite mer. Jag försöker ta till mig allt jag har läst att det är okej att känna sig lite nere, trots att jag har haft lite prestationsångest av att inte ligga vara passiv och ”deppa”
Magdalena är du fortfarande tillsammans med mannen?
Vad är det värsta som kan hända ?
Om du kanske själv funderat i banorna på att lämna honom men inte riktigt velat ta steget. Då fick hjälp på traven så att säga.
Försök att tänka en positiv tanke när du känner du får dem negativa.
Fyll ditt hem med levande ljus och lyssna på musik.
Du kommer må bättre 🙂
Tack Peter!
Det är just det, vad är det värsta som kan hända? Att tänka att en annan dörr öppnas och något bättre väntar… 🙂
Är lite rastlös samtidigt som jag känner mig alldeles tung och trött i huvudet (en förkylning?)
Tänkte faktiskt sätta på en film och låta huvudet vila….
Ha fin kväll…
Trevlig kväll på dig med.
Förgyller min med huset fyllt av ljus och allsköns härlig musik.
Jethro Tull, Eva Dahlgren, Neil Young, Billy Joel, mm, mm 🙂
Ja Eww, jag är fortfarande tillsammans med honom, men det finns ingen framtid kvar för oss, jag vet ju det. En energitjuv av stora mått.. Till exempel.. Igår fyllde jag år. Jag fick det jag hade önskat mig av honom, en ganska dyr sak. Jättesnällt kan man tycka. Men så fort jag öppnat paketet kom de negativa kommentarerna.. ”Jag förstår inte var du ska ha den där någonstans egentligen” och ”Vet du vad den kostade..?” Suck…
Du kommer att fixa det här Eww! Omge dig med människor som ger dig god energi, var snäll emot dig själv, låt gråten komma.
Tack för dina ord. /Magdalena
Ps Eww. Har du läst Michaels blogginlägg från den 17 mars? Det inlägget har hjälpt mig att se allt så mycket klarare och jag återvänder till det ibland för att påminna mig.
Varför gör saknaden så ont? Hur kan jag ens sakna någon som ändå inte ville ha en plats i mitt liv. Trots många timmars terapi och läsning om personlig utveckling, relationer, att ”älska för mycket” eller ”att välja glädje” så kommer jag ändå bara tillbaka till ruta ett! Varför, varför, varför var jag inte tillräcklig? Vad var det för fel på mig, varför ville han inte behålla mig? Hur kan två människor i en och samma relation ha så olika syn på förhållandet? Hur kan den ena vilja satsa allt och den andra bara lämna och helt iskallt gå vidare? 5 månader har gått nu! Hur har ni andra kommit vidare? Är 5 månader ens en kort eller lång tid att komma över någon? Ibland vågar jag inte gråta för varje tår känns som ett misslyckande för att komma vidare.
/En som sörjer!
Kära Fri! Mitt förhållande tog slut efter 28 år. Det är nu två år sedan och jag har fått lära mig att acceptera att saknaden och längtan är inget som snabbt går över även om jag kämpat mig igenom månader, veckor, dagar, timmar ja, till och med minuter. Jag står nu upp efter att ha legat längst ner i den djupa depressionsgropen, även om mina ben fortfarande känns lite skakiga. Sakta, sakta börjar jag se ljuset. I mitt fall behöver det få ta tid och nu har jag accepterat att det måste få göra det. Inga snabba lösningar kan göra mig lycklig igen även om jag så många gånger skulle vilja spola fram bandet.
Du kommer att se ljuset och din nya livsväg men var inte rädd för att vara i ensamheten först. Lär känna dig själv och hitta dina egna vanor, det blir bättre till slut.
Sänder stora kramar till dig. <3
Anna-Karin
Jag blev lämnad för snart 4 månader sen och jag känner precis som dig.
Jag vet precis vad du går igenom.
Jag sitter här med massor av känslor för mitt ex medans han inte känner något och har gått vidare.
Du kan maila mig om du vill.
Nettan_1981@hotmail.com.
Jag sörjer ännu. Det har gått drygt ett år och jag är långt ifrån klar med sorgen över hur han valde att agera efter 15 väldigt fina år tillsammans. Gjorde och gör så ont. Vet inte om jag någonsin återfår tron på förhållanden och modet att försöka öppna upp för att älska igen. Vill inget annat än att bli älskad men så länge jag sörjer så här så bygger jag kärleken på fel sätt så jag måste avstå tills jag känner mig hel igen.