När jag en gång skilde mig och tvingades acceptera någonting som jag absolut först inte ville och kunde acceptera, tyckte jag att människor i allmänhet lämnade sina förhållanden alldeles för lättvindigt. Att vi såg varandra som konsumtionsvaror som bara gick att lämna i retur. Jag tänkte inte på den enorma inre vånda som min f.d. gått runt med under lång tid, eftersom jag var fullständigt uppslukad av min egen frustration och sorg.
Visst finns det en del människor som har en ytlig inställning till andra människor och relationer, men i förhållande till alla dem som i åratal gått runt och kämpat, försökt nå fram till partnern kring vad som behöver förändras, som brottats med enorma skuldkänslor – är de inte många.
Det räcker inte med all viljekraft i världen och enastående parterapi/coaching, om kärleken är borta. De rätta känslorna försvann inte över en natt; de nöttes ned över tid, konstanta missförstånd, oändliga försök att nå fram till den andre och inte lyckas. Vi visste kanske inte ens själva vad som höll på att hända förrän det var för sent. Vardagsautomatiken där vi går förbi varandra i alla ”måsten” är förödande.
När vi blir lämnade har vi ett helt annat tidsperspektiv än den som vill avsluta. För den lämnade kommer uttalandet om att den andre vill gå skilda vägar ofta som en plötslig chock. Det känns helt omöjligt att ta in: ”Men det var ju vi två mot världen!?”
Den som stod oss närmast har förvandlats blivit till en främling och vi undrar om allting bara har varit en illusion. Vi lever i helt olika emotionella världar som gör det extremt svårt att kommunicera utan att hamna i konflikt.
Den som väljer att avsluta känner att den andre har svikit genom att inte ha lyssnat och gjort sin del för att kunna mötas: ”Jag var både övertydlig och signalerade, men inget gick fram! Han (hon) tog inte mina ord på allvar!”
En kvinna berättar: ”Jag anklagade mig själv dag efter dag för att jag inte kunde bättre. För att mina känslor höll på att ebba ut och attraktionen inte längre fanns där. Vilket krig jag utkämpade mot mitt hela värdesystem om att man håller ihop familjen i alla lägen.”
Så svart på frågan i rubriken som jag ser det, utifrån alla människor som jag samtalar med, som mailar och skriver kommentarer på bloggen: nej, vi separerar sällan av slarvig och självisk slentrian, utan för att vi inte kunde gå emot hjärtat som var tömt på samhörighet och kärlek.
Michael Larsen – relationscoach
Mycket tänkvärt inlägg.
Alla har vi våra erfarenheter och jag har haft förmånen att få jobba inom äldreomsorgen och fått till mig många livsberättelser. Flera ggr har jag mött äldre män som försent insåg att gräset inte var grönare på andra sidan.
Om hjärtat inte längre glöder/längtar efter den man hållt kär i 26 år blir det problematik. Men om kroppens hormoner eller klättrandet på karriärstegen förvrider ditt ursprung eller att du tar på dig en för stor kostym..,då kan det bli svårt att vilja hoppa tillbaka till gräset som var bättre,
Tror det är mycket lätt att falla för extern påverkan och tapp bort Viet i livspusslet och frestelserna genom att förlora sensitiviteten till sitt hjärtas röst.,,det viktigaste vi har i livet.
Tro, hopp och kärlek.
Lär dig livets svåra gåta, glömma och förlåta
Varma kramar
Så tänkvärt. Nej, man lämnar inte bara så lättvindigt. Jag tror, i mitt fall, att det har pågått en inre, kanske omedveten process, ett bra tag, där jag funderat mycket på livets mening och avsaknaden av tillit, närhet, samhörighet och kärlek. Men att sedan upptäcka vilket helvete som uppdagas när man tar steget ifrån, det hade jag aldrig kunnat föreställa mig! Att den jag varit gift med var elak, känslokall och egoistisk, som en narcissist och psykopat i en och samma person, kanske bara förtydligade personens beteende sedan många år tillbaka. Ett beteende som jag kanske inte såg, eller ville se, för att man var en familj och ville få det att fungera, önskade att allt skulle bli bättre. Så, nej, man lämnar inte lättvindigt, det är ett helvete att gå igenom.
Susanne, håller med dig, varit i samma situation funderade med vem jag levt med i så många år. Tänkt att den personen förändras så katastrofalt i samma stund som man upplyser om att känslorna, kärleken är borta.
Att gå skilda vägar är inget man snyter ur näven, det beslutet suger man på ett bra tag, vrider och vänder på möjligheterna. Så nej att separerar är inte lätt, krävs mycket mod att ta steget.
Detta är onekligen en intressant fråga. Ur mitt perspektiv är det självklart att ingen vuxen och ansvarstagande person lämnar i ett infall, i synnerhet inte om barn finns med i bilden. Att kasta sig ut i ett hav av ovisshet och skuldkänslor kan verkligen inte vara något lätt beslut.
Med det sagt så är jag inte särskilt förtjust i att det steget oftare än inte, på ett onyanserat sätt, kallas mod. För gränsen till flykt och feghet är hårfin och i ett samhälle där individualism allt oftare blir egoism så är det oroande.
Det är oftast den lämnande som uttalar sig i denna frågan, och får självklart medhåll av andra som lämnat. Och kanske mår den som lämnat bättre i det nya. Men kvar i ruinerna bakom står den som lämnats och massor av barn som växer upp med föräldrar på olika håll. ”Barnen klarar det” får jag ofta höra. Men är det den måttstock vi vill ha, att de klarar sig? Vill vi inte att barnen ska få bästa möjliga förutsättningar?
Pappa till; du lyfter något viktigt. Vad är mod? Att lämna en relation där man investerat otroligt mycket-känslor, barn, familj, vänner, vanor, prylar kräver mycket. Absolut. För mig handlar mod om att se sig själv i spegeln och fråga; befinner jag mig på en skön plats? Känner jag tyngden i magen av att vara ärlig och sann mot mig och dem som står mig allra närmast? Om inte, att våga ta stegen mot något annat.
Nu kommer det knepiga. Stegen mot något annat kan vara så olika mellan oss Vi ser på verkligheten med olika filter vilket gör att våra sanningar blir till mentala spärrar och vägar som kan leda utför stup. Eller- om modet kan användas till att hitta sig själv så kanske stupet kan undvikas och man kan sätta sig i samma bil igen med gemensam riktning. Jag känner en stor respekt för dem människor som vågar utmana sina rädslor på ett sätt så man växer, och kan ifrågasätta sina filter och sanningar. Hur man ser på sig själv i relation till sin omvärld.
Jag blev lämnad. Nu snart 2 år senare mår mitt ex sämre än någonsin, sjukskriven och hon kämpar just nu för att överhuvudtaget ta sig upp på morgnarna. Barnen har betalat ett högt pris för vår skilsmässa, med ångest vid flyttarna mellan oss. Mitt ex och jag har en ansträngd kommunikation idag, men hanterar barnen så bra som möjligt. Jag har jobbat otroligt hårt med att hitta hem i mig själv, och har funnit en mycket skön plats att vara på. Men är kluven till vad som var modigt i vårat fall.
”Pappa till” och ”Håkan” – tack för era tankar och reflektioner i ämnet, det var mångfacetterat och det värmer när det också finns män som delar med sig (inte alltför vanligt på liknande forum), och som visar att många män faktiskt kan tänka djupt på dessa komplexa saker. Vissa delar gav iaf mig lite tröst i det ni skrev. Själv blev jag plötsligt lämnad efter ett långt förhållande med barn och följden blev total chock, helt nedbruten och sönder under lång tid, barn och bekanta också mycket överraskade och förvånade.
Att barn klarar sig i dessa uppbrott/situationer är ett uttryck och en tolkning från vuxna, delvis sant – barnen ”klarar sig”, de flesta, men för att de måste. Jag hade länge ett helvete med två barns sorg parallellt med min egen djupa sorg, idag mår de relativt bra, de har hittat strategier. Men precis, ska vi nöja oss med det? För att den ena vuxna ska känna sig helt ”sann” (kan vara rätt väg i vissa fall, ja, självklart, men obs – talar utifrån ett ändå välfungerande förhållande med barn, där inte kyla, avsaknad av humor, utebliven fysisk kontakt eller några trakasserier ingått). Tror ofta man i dessa fall får fråga sig; Vad är viktigast, hur ser vi på kärlek? Hur tar kärlek bara slut, tänker jag. Vad ska alla KÄNNA hela tiden? Tampades länge med ”vad gjorde jag för fel” då min fd påstod att jag ej lyssnat och han därför lämnat mig (tolkar idag som ”inte kunde förvandlas/förändras till en han exakt ville ha just då i sitt liv… Och även då tydligen gav honom rätt att ljuga, gå bakom min rygg). Min fd tycker inte han lämnade mig lättvindigt, plötsligt fick jag veta att han tvivlat på oss redan i 10 år (!), innan barnen föddes. Det var så fruktansvärt. Och på något sätt kan jag inte tro det. Sedan ska man säga till barnen, med hjälp av psykologer, att ”pappa inte älskar mamma längre” och ge dem en sådan syn på kärlek – att då lämnar man den andra, när det känns så, och då får bara barnen hänga med på den resan. Sen ska jag dessutom ”skydda” fd’s anseende inför barnen genom att inte få säga att jag tycker det han gjort var fel – att jag inte blev inbjuden i hans ”process”, att han inte ville söka professionell hjälp för att ev rädda det äktenskap och den familj han inte längre sade sig vilja ha (mig). För ”pappa älskar ju inte mamma, och gå kan man ju inte va ihop”. Javisst, men… För mig, knepigt och sorgligt.
Intressanta kommentarer som får en till att tänka till!
Håller med Håkan om att det är otroligt modig att våga utmana sin rädslor och få en personlig utveckling. Tror också kunskaper och öppna diskussioner kring vad personlig utveckling är kan vara framtida utmaningar för att få oss till att må bättre i dagens samhälle.
Tror att perspektiven till diskussionen kring huruvida vi lämnar lätt eller inte (modigt, fegt, flyktigt mm) är mångfacetterade samt en grundfråga, som tillhört mänskligheten sedan vår vagga. Samt en fråga som ständigt kommer att behöva diskuteras för att skapa så bra förutsättningar som möjligt för våra barn att växa upp i. Vi har inte ”råd” att vara egoistiska i denna fråga då det är våra barn som ska ta hand om oss då vi blir äldre och sjuka.
Varma kramar till er alla, särskilt ni som lever ensamma, som nyss fått besked om skilsmässa, till ni som varit modiga och lämnat en destruktiv relation och till ni som är i tumultet av en livskris…låt tiden gå som kommer det att bli bättre.
Spännande och insiktsfulla kommentarer. Tack alla som delar!
Detta är naturligtvis en otroligt komplex fråga då varje relation har sin dynamik och sina specifika egenskaper.
Något som slagit mig kring de separationer som skett i min omgivning är att nästan ingen pratar om relationen i stort elller påverkan på barnen eller ex-partnern. I stället pratar vi om oss själva, våra behov.
Spännande och insiktsfulla kommentarer. Tack alla som delar!
Detta är naturligtvis en otroligt komplex fråga då varje relation har sin dynamik och sina specifika egenskaper.
Något som slagit mig kring de separationer som skett i min omgivning är att nästan ingen pratar om relationen i stort elller påverkan på barnen eller ex-partnern. I stället pratar vi om oss själva, våra behov.
Det sista stycket du skriver Pappa Till håller jag med om helt.
Hej, jag har precis hittat hit och bara efter att ha läst ett par tre inlägg så känns min sorg lite lättare.
För knappt 1v sedan fick jag reda på att min sambo vill separera efter 18år tillsammans. Det kom som en blixt från klar himmel. Jag själv ser vårt liv på topp, kärleken, samlivet och barn och jobb.
Men han säger att attraktonen är borta och att han nu träffat någon på jobbet till sjöss som väcker känslor han inte haft till mig på länge.
I min värld så gör han detta alldeles för lättvindigt. Inte vill han heller gå till Familjerådgivning för att prata om det.
Självklart skuldbelägger jag mig själv…. det är fel på mig, om jag ändå kunnat gå ner alla gravid kilon, om jag ändå hade sagt ja till sex oftare när jag egentligen varit alldeles för trött för att njuta… alla om och men… jag känner mig värdelös och kan inte se hur jag skulle kunna växa och gå vidare. För om nu inte han vill ha mig, vill någon annan det? Vad har jag att erbjuda en annan man?
Men när han nu inte vill ge det en chans så känner jag mig snuvad på att slåss för vår relation, vår familj.
Varm kram till dig, Sandra och fint svarat av Anna K. Jag har liknande erfarenheter och det har tagit mig nästan tre år att komma ”igenom” sorgen, som jag ändå alltid kommer att leva med. Men på nya sätt. ALLT förändras för alltid. Först nu har jag börjat tro på en ny framtid, och känt att det kommer att bli bra. Jag skulle aldrig ta tillbaka min fd man. (Inte för att han begärt det, han har gått vidare med ny relation kcg bonusbarn.) Jag har inte fått något förlåt eller någon ”trovärdig” förklaring till varför han lämnade mig (plötsligt och kallt). Börjat längta efter en ny kärlek. Men rår mest om mig själv och insett hur viktigt det är. Det är också mitt råd till dig. Våga vara i smärtan. Tänk self-compassion. Förlåt dig själv när det inte går som du vill. Och har du älskat och gjort ditt bästa i din relation, så har du gjort allt. Prata av dig med några få utvalda. Sök professionell hjälp där du kan älta, om du känner du behöver det (mycket låg kostnad på vårdcentral). Jag har gått i terapi i nästan tre år. Såg det inte först, men nu vet jag att det stärkt mig. Var ärlig med barnen, till den gräns deras ålder och personlighet tål, de ser ändå din sorg, var nära dem och ge barnen allt du är, ni kommer att finns styrka ihop.
Kära Sandra jag råkade ut för precis samma sak som du för fem år sedan.
Din värld du har, att du anser att han gör det alldeles för lättvindigt är din sanning och den är Sann! Lite på det! Han gör det alldeles för lättvindigt! Det är fruktansvärt att den man levt så länge med plötsligt, i dina ögon nu, tycks göra en helomvändning.
I din värld skuldbelägger du dig nu att om bara du hade gått ner i vikt mm mm så kanske han aldrig hade lämnat er!
I din värld så är du förloraren som ingen annan vill ha!
Din värld är i kaos och kommer så att vara under ett tag…men jag lovar dig att din värld kommer att lugna sig!
Den världen som kommer att komma efter kaoset har lagt sig kommer att bli bättre än vad den var tillsammans med din man oavsett var du kommer att landa.Så oavsett om det kanske blir du och din man igen, så kommer den att bli bättre.
Jag fick en bra mening att bära med mig de första månaderna av kaos och det var från mitt barns kompis…det är inte hur man har det utan hur man tar det…
… mitt råd till dig är nu att lägga all fokus på dig själv så att du bär huvudet stolt och ser till att bli vinnaren! Inte vinnaren över din före detta man utan vinnaren så att din enorma livsförändring vänds till något positivt i ditt liv.
Sorgen är fruktansvärd och mina bröder sade till mig, det är som om att han dött för dig fast värre då du måste lära dig och förhålla dig till honom. Det är också sorgen utan blommor. Det är sorgen som ger mängders av ringar på vattnet med bodelning, vänner och släktrelationer som kommer att sättas på prövning.
Men flera av oss här inne på bloggen som varit in din situation har rest oss ur askan och likt fågel Fenix blivit pånyttfödda och stärkta ur den enorma livsförändring som du nu går igenom.
Mina råd till dig är att ta hjälp av den tryggaste kompisen du har eller släkting samt professionell hjälp om det behövs. Samt att inte prata illa om din före detta man. Dyker bitterheten upp så skriv ned det i en bok, för den som kastar skit på andra får alltid tillbaka det på något sätt förr eller senare. Så skriv av dig.
Vill bara säga att du är värdefull och att det kommer att gå bra för dig.
Varma hälsningar
Fint svar Anna K och jag kan verkligen skriva under på allt du skriver även om jag nog inte kommit lika långt som du har gjort i bearbetningen.
Jag befinner mig 1,5 år efter att hennes besked kom och det är fortsatt ett helvete relativt ofta, i synnerhet saknaden av min son när han inte är hos mig. Men även saknaden efter oss tre och henne gör sig påmind titt som tätt.
Samtidigt tänker jag klart allt oftare och inser då att de ljusa stunderna kommer oftare nu och att jag hela tiden rör mig mot en bättre plats.Att inse det hjälper mig också när bakslagen kommer.
Sandra: Några insikter som jag fått i allt grubblande och som kanske kan vara bra att ha med sig:
– Försök att förvänta dig så lite som möjligt från ditt ex i termer av stöd, värme/omtänksamhet, svar på frågor. Ju mindre du förväntar dig desto mindre besviken blir du (här är min främsta utmaning fortsatt)
– Försök lägga så lite kraft som möjligt på att förstå hans beslut.
– Lägg dock gärna kraft på att lära dig hans beteende för det kommer att hjälpa dig i kommunikationen.
– Lyssna inte på de som säger att du ska ”släppa honom”. För det finns ingen knapp att trycka på.
– Men lägg inte alla ägg i samma korg, försök att parallellt med grubblandet bygga upp saker som ger dig energi – om det sen är träning, dejtande, vänner, terapi kan du bara känna själv.
– Skriv och prata mycket om hur du känner, det hjälper dig sortera tankarna.
– Och kanske viktigast av allt: Försök att alltid vara ”the bigger person”, oavsett vad han gör eller säger. Bästa möjliga relation mellan er kommer att hjälpa såväl dig som barnen. Och även om tycker han är en idiot (om du nu gör det), var inte en idiot tillbaka.
– Var dock noga med att det inte bara blir på hans villkor och att du blir utnyttjad.
Pappa Till…jag känner igen mig så väl i den fasen du är i nu…saknaden och sorgen var helt fruktansvärd men tillslut orkar man inte längre vara så sorgsen. Och då är det som om kroppen behöver andas ut och mentalt kan man då så sakta börja se ljusglimtar i livet. Dock tyckte jag det kunde kännas konstigt…att man rätt som det var började bli lycklig över så oerhört ”små” saker som att Tussilagon kommer upp på våren. Men det är som du säger…att när bakslagen då och då slår in i ryggen bakifrån så vet man att man klarade det förra gången. Så glad för din skull att du är så grundstark och klarar av att gå vidare. Idag har jag inga bakslag (ångest, sorg, oro, stress, vilsenhet) som dunkar in i ryggen. Det skedde bara två gånger förra året. och ingen gång hitintills i år.
Det är en fruktansvärd livsomställning att separera…det tar enormt på krafterna… och man måste nog (våga för min del) att koncentrera sig på sig själv för att ge sig själv kraft.
Tycker ditt råd till Sandra är så oerhört bra. Jag hade behövt det!
Det är som en avlägsen äldre vän sade till mig häromdagen….det är tur att man inte vet vad man ska vara med om.
Paradoxalt nog så skulle jag inte vilja vara utan den här livskrisen som separationen innebar. Det har inneburit en sådan enorm personlig utveckling för mig.
Jag önskar av hela mitt hjärta att min före detta man mår bra och att han lever lycklig i sitt nya förhållande. Samt att den smärta han haft, genom att lämna och splittra en familj, har lagt sig och även orsakat att han fått en kraft i någon slags personlig utveckling.
Känner på mig att vägen jag valt att gå på nu kommer att leda till något fint, ömt, varmt, tillitsfullt och roligt.