Det finns ett utryck som går ungefär så här: ”lita inte på någon som kommer fram till dig utan en tråd på kroppen och erbjuder sin tröja.”
Kan någon som inte vet vad kärlek är mena orden: ”jag älskar dig!”? Det vi inte har kan vi inte ge. Så – hur är det med kärleken, eller åtminstone empatin till oss själva? Kan vi erbjuda plagget vi inte har?
Att avslöja känslomässig utarmning, snålhet, rädsla, cynism, tidiga sår etc. är en början. Förändring börjar från platsen där vi kan se.
Hur kan vi dra upp någon som fallit i en isvak om vi inte är medvetna om situationen, har redskapen och står stadigt? Rätt utrustning består bl.a. av att ta risken att få hjärtat sårat. Det finns inga garantier. Vad i livet är helt säkert egentligen?
I ett samhälle späckat med kontrollfunktioner kan det ligga nära till hands att vi översätter ”full koll på allt”, även på våra relationer och kärleken. Skyddsväst är i vissa miljöer livsnödvändigt, men i nära relationer…
Det är helt avgörande att börja här – inom oss själva:
Vad i min historia är det som gör att jag anlägger emotionella säkerhetszoner/avstånd?
Medkänsla till sårbarheten i oss själva gör att vi kan se andra på ett mycket djupare plan. Vi behöver inte dekorera perfekta skyltfönster. Vi upphör designa oss själva till perfekta visningsvåningar.
Kärlek till jaget (inte detsamma som självupptagenhet och narcissim) gör att vi respekterar oss själva, vilket i sin tur leder oss bort från destruktiva miljöer, relationer, människor och vanor. Härifrån har vi någonting att ge.
Hur börjar vi? Idag, den här minuten: vilka vanor behöver du lägga åt sidan? Vilka nya behöver praktiseras? En litet kliv som tar dig bortom de automatiska och alltför förutsägbara trygghetsparagraferna. Ett modigt pansarbrytande hjärta.
Hur ser tycka om sig själv ut i din värld?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag har en väldigt ledsen vän bredvid mig. Hon står mig nära, väldigt nära.
Tårarna rullar ner för de rundade kinderna och en droppe förstorar en av de små fräknarna på hennes näsa. Hon vill inte att vi ska vara skilda, hon vill inte att mormor, farmor och farfar inte går att besöka längre. Jag viskar till henne att det gör ont i mig också och att jag också är ledsen. För allt. Jag säger att jag är så glad att vi har varann. Vi minns och påminns. Och jag tittar henne i ögonen och säger att jag älskar henne. Mer än något annat, Efter en stund andas hon djupa andetag. Hon ligger alldeles nära mig. Jag tänker att vi skyddar varandra, nästan helt omedvetet. Jag vill att hon ska förstå att hennes känslor inte är konstiga eller fel men att det också finns mycket att vara tacksam över. Hon är en helt fantastisk liten människa. Vi är lyckligt lottade.
Inte direkt kopplat till ämnet men jag behövde bara få säga detta. TIll nån som lyssnar……
❤️ Fint
Tack Petra! Ibland vill man liksom bara att nån ska ta del av det man går igenom….känns mindre ensamt så på nåt sätt. Jag är inte ensam som ni förstår men känslan kan ändå finnas där.
Jag tror jag förstår precis vad du menar…
Vilken kärleksfull beskrivning om hur ont det kan göra men hur mkt kärlek kan lindra det onda.
Vilken fin mamma du är Maja!
Kramar till er! ❤️
Jag börjar gråta. Inte lätt att visa sårbarhet inför sin dotter och ändå stå stadigt❤️
Men om man kommit dithän att man vet vad de tidigt tillfogade såren gör med en, man tillåter sig själv att vara good enough, och faktiskt i perioder kan tycka rätt bra om sig själv….men ändå inte lyckas komma vidare….
Hur tar man nästa steg?
Vad matar man sig själv med som faktiskt får en att agera?? Hur blir man av med rädslan?
Kramar Em
Vad är det som hindrar dig? Vad består rädslan av? Hur skulle du göra om det inte fanns några begränsningar?
Charlotta
Ja du Charlotta…det har jag frågat mig själv ungefär en miljon ggr…rädslan som jag ser det är nog att jag gör mina barn besvikna…och det återkommer igen och igen…och jag förstår ju att det är en låsning…jag förstår också att det beror på att jag som mycket ung svor på att aldrig utsätta blivande barn för det jag växte upp i…och med mitt förnuft ser jag att jag långt ifrån har eller kommer att, utsätta dem för samma saker…men däri ligger ändå rädslan…och det är den jag behöver ur…
Som jag berättat tidigare växte jag upp med en mamma med bipolär problematik..dock utan särskilt många maniska perioder, mer depressiva…
Detta gjorde att när hon vid flertalet tillfällen försökte komma loss från ett icke fungerande förhållande med min styvfar, så blev hon psykotisk…och detta tror jag ligger och spökar undermedvetet också…nu har jag inte själv den problematiken, och jag vet att det inte kommer att hända mig, men på något lustigt sätt sitter det där fastetsat i mig, och rädslan för att tappa kontrollen vid en separation är enormt stor…
Som grädde på moset så är mina barns far kontrollerande, och dricker mer än vad jag tycker ok på helgerna, och detta vill jag inte lämna barnen i varannan vecka….utan har ett stort behov av att finnas hos dem alltid..
Jag har kommut en bra bit påväg med mig själv de senaste 2-3 åren…nu återstår att hoppa…och där står jag och stampar…
Tack för frågorna Charlotta!❤️
Förstår att du tvekar Em.
Det är inte så lätt att våga hoppa med allt det du har i bagaget o tanken att lämna barnen i det där varannan vecka. Barnen är man rädd om, de ska ha det tryggt o bra. Du oxå. Jag vet inte hur svårt det är att få ensamvårdnad om barnen.
Lycka till o kramar till dig!
Tack Josefina!
Din omtanke värmer så gott!
❤️
Kan det vara så att du skulle behöva förlåta din mamma för vad hon gjorde? Att kunna känna i djupet av dig själv att hon gjorde så gott hon kunde och inte förmådde mer?
Kan det vara så att du skulle behöva lösa dig själv från det löfte du gav som ung, för att du nu förstår att livet inte alltid är så enkelt, att det finns fler parametrar att ta hänsyn till?
Skulle det kunna vara till hjälp att bygga upp ett tydligt och strukturerat socialt skyddsnät runt dig och barnen, som du kan lita på träder in om det skulle behövas (vilket det säkert inte kommer att göra)?
Skulle det kunna underlätta att samtala med en jurist om möjligheterna att få ensam vårdnad baserat på pappans alkoholkonsumtion?
Nycklarna finns inom räckhåll, du behöver bara leta i tillräckligt många lådor så hittar du dem till slut. Kram!
Charlotta
Förlåtelsen är en av nycklarna…det har jag insett, och där är jag en bra bit på väg…och den insikten är rätt ok att bli klar över även ur den aspekten att barnen kanske behöver kunna se det på samma sätt om mig så småningom..; att jag stannade kvar i det dåliga för att jag inte kunde bättre där och då…
Och du har helt rätt i att det är ett måste att lösgöra sig från ett tidigt löfte som gavs i okunskap om vad som komma skulle…
En juridisk process vill jag definitivt undvika så långt det bara går…trots allt så vill jag att det så småningom ska gå att samarbeta med barnens far, och det kan nog bara funka om han inte känner sig överkörd…
Men närverket är viktigt! Och där har jag en del att jobba på, eftersom jag lärt mig att klara allt själv, och har mycket svårt att be om hjälp…bara att skriva här och be om råd, är en stor utmaning – men en bra träning..;-)
Tack fina Charlotta för att du ställer rättframma frågor! Precis sådant behöver jag nu…utan möjligheter att slingra mig…
Tack!!
/Em
Väl bekomme! Jag är glad att kunna vara till hjälp. 🙂
Charlotta
man vågar ändå…. 😉
När jag lämnade den destruktiva miljö jag befunnit mig i under ca 1,5 år så kom mycket bara av att komma ur den hemska bubblan som tog all min energi. För mig handlar det inte om att säga till mig själv att jag är bra, snarare om vad jag behöver för att må bra och vad jag tycker om att göra och att skriva ner vad jag känner och tillåta mig att känna. Jag började med yoga och den har hjälpt mig otroligt mycket med t ex det enkla som att bara andas. Djupa kraftfulla andetag, tömmer på negativ energi och fyller på med ny! Sen att också bryta kontakten med mitt ex. Vi har två barn tillsammans som vi måste kommunicera om, men i övrigt vill jag inte ha med honom att göra! Och det gör att han inte tar energi från mig. Han kan sms:a bäst han vill kring allt som varit men jag låter det vara.
För mig har det också varit avgörande att jag kom till en punkt där jag helt enkelt fick nog! Jag insåg att mitt eget värde var så mycket mer än hur han behandlade mig. Jag trodde att jag inte skulle kunna leva utan honom, trots allt han utsatt mig för, men när jag väl var själv så insåg jag att jag mådde bättre, hade det lugnare och mer energi över, och det i sin tur gav mig mer energi och liksom ett kvitto på att jag var på rätt väg.
Starkt av dig Emma!
Känner igen mig i vad du skriver … jag är där nu med en massa sms terror och hot från min förra man. Har snart hållt på i ett år nu. Det svåra är att låta det rinna av det som han skriver men jag har blivit bättre på det. Dock finner han alltid anledningar till att ta kontakt, gör det inte lättare heller när vi inte sålt vår gemensamma bostad än. Men jag ser ljust på framtiden, någon gång måste det vända.
Emma jag har också fått hot mm från mitt ex. Han försöker många gånger trigga igång mig med frågor mm. Saker som han vet att jag förut skulle blivit galen på, men jag går inte den fällan länge. Jag känner att jag har kommit långt i mitt arbete med mig själv och att han står kvar och stampar, och det ger mig kraft! Dock säger jag inte att det är lätt! Särskilt inte när han har barnen och jag inte får prata med dem. Men jag har lovat mig själv att jag ska inte sjukna till hans nivå. När jag blir galen på honom pratar jag med vänner istället för att spy galla över honom. Men jag försöker att ha tålamod. Jag har spelat in hot han gjort mot mig samt sparat hotsms från honom och sagt till honom vilka i min omgivning (mamma, granne, chef, vänner, terapeut) som vet om att han hotat mig. Jag har också gjort klart för honom att hotar han mig en gång till kommer jag polisanmäla.
Önskar dig styrka och energi – från en Emma till en annan!
Jaa.. hur ser mitt tycka om mig själv ut?
…
För att äga mitt pansarbrytande hjärta, igen ?
De goda vanorna, mat,sömn,träning och yoga ger mig mer och mer självkänsla. Ett steg kvar nu, att göra en ännu större avgränsning och försöka hitta några fler vänner som liksom jag dricker alkohol i Liten mängd. Miljön där jag vistas ofta, innebär mycket stora alkoholintag.
Där känner jag mig ibland som en liten udda fågel.
Och.. jag gör festerna på mitt sätt. Få lägger märke till hur lite jag dricker.
Och… med det behöver jag aldrig använda alkoholmätaren dagen efter. ( vi kör mc )
…
Jag vill äga mitt varma kärleksfulla hjärta igen. Och… det kommer jag att göra strax, när min fd är ute ur mitt system.
Sorgen över ett misslyckad relation/ kontakt med denne man är strax bearbetad.
Var sak har sin tid. Nu..boost av självkänsla ( de nya vanorna ) och sorgearbete.
Sen några nya vänner som dricker i liten mängd.
Life is good.
Tack för att ni delar. Läser och känner igen mig i mycket.
Att umgås i kretsar där man dricker mindre alkohol är något jag märker gör skillnad. Går hellre hen från en fest där det börjar bli mycket dricka. Kan stolt gå därifrån och känner att jag sätter en gräns gentmot mig själv och andra.
Börjar känna mig mer bekväm med mitt bagage och kan använda mina jobbiga erfarenheter och vända dem till något positivt. Går inte igång på samma sätt. Vågar ta hjälp av andra människor och visa min sårbarhet.
Har börjat skriva med en kille och känner att det gör mig uppmärksam på vem jag är. Tid att fundera över hur beskriver jag mig själv och vad vill jag vill med mitt liv. Lite som en start på att våga gå in i en relation. Känner absolut ingen press. Men det känns kul!
Jag känner mig nästan redo….
Bryt upp från era dåliga relationer snälla ni. Det tar tid att att bygga upp självkänslan igen. ❤️❤️❤️
10 juni ska jag boka tid hos den nya psykologen på vårdcentralen och jag hoppas att hon kan hjälpa mig att inte sitta fast i mitt ex och att hon kan hjälpa mig så att jag kan tycka om mig själv. Tror att det kommer ta tid men någon gång ska jag väl kunna tycka om mig själv hoppas jag. Ännu en anledning till att jag inte tycker om mig själv är att jag har ett problem, en fobi att åka kollektivt. Det hindrar mig väldigt mycket men jag går hos en kurator för det. Hoppas att jag kan övervinna det så att jag kan leva vanligt sen.
Tack för att ni finns här och stöttar.
Kram
Ett tips att bli av med fobier är hypnos. Det kan ju låta lite hokus pokus men man kommer i kontakt med sitt undermedvetna och det kan göra underverk. Jag har en vän som har provat det och det har varit väldigt bra.
Hon vågade inte åka båt förut men nu går det bra.
Helt klart värt att prova.
Lycka till med allt o kram!
Josefina:
Hypnos säger du?
Hur många gånger gick hon på hypnos innan det gjorde verkan så att säga?
Ingen aning om det finns något liknande här men det kanske är värt att kolla upp.
Tack för lyckönskningarna.
Jättekul att läsa om dina framsteg Anette 81!! Stort lycka till!! 🙂
Strongt Anette! Ett stort steg som du tagit som bokat tid. Många kramar
Jag har väl inte gjort några framsteg?
Hon gick bara en gång och tyckte att det var en sån häftig upplevelse. Det kom fram massa saker och hon kände att något hade hänt inom henne. Rädslan var borta.
Det är ganska dyrt bara tyvärr
Heja, heja Anette!!! 😀 Så glad jag blir över att läsa ditt inlägg idag! Du e på rätt väg nu! Starkt!!! ❤️
Det känns inte som jag är det.
Tänker och saknar exet hela tiden. Vetskapen av att han är med en annan tjej får mig att må så dåligt tyvärr. 🙁
Känner med dig. Du är värd all kärlek du kan få. Just nu känner jag att du har att ta in det vi skriver. Försök hitta tillbaka till en person eller en situation i ditt förgångna där du var lycklig. Försök att hitta känslan. Det är svårt men med lite övning kan det funka. Yoga, avslappning, promenader, musik…skriv dagbok, sjung gamla slagdängor från den goda tid i livet. Själv Hr jag gått o gnolat ” vår bästa tid är nu” m Jan Malmsjö. Ger energi och får mig att minnas andra saker som kan hjälpa till att lura tanken…❤️
Prova dig fram
Jo jag vet att jag väl är värd all kärlek jag kan få. Jo jag försöker att ta in vad ni skriver.
Jo jag vet ju när jag var lycklig, i början när jag träffade exet, i början när jag träffade min dotters pappa. När dottern föddes.
Jag är mycket ute och cyklar istället för att promenerar, lyssnar massor på musik, yoga har jag funderat på att prova kanske, Jag skriver i en kalender hur min dag känns, om den är okej eller om den är jobbig.
bra att du gjort detta! jobba på nu!! kram
Jag vet ju vad jag helst vill 🙁
Tyvärr kommer aldrig att få tillbaka honom